Världen har förlorat ett geni, men vi har förlorat en vän.

Det är så svårt att förstå hur en person, så levande, i nästa stund kan vara borta. Och någon mer levande än du har jag aldrig mött. Med dig har det alltid känts som att varje möte varit för kort. Som om just ditt liv inte räcker till. Varje samtal med dig tog oss till andra dimensioner, dimensioner som fick en fundera över livet och alla dess nyanser. Dina nyanser.

Jag tänker på ditt kroppsspråk, ditt engagemang och ditt djup. Jag tänker på din intelligens, din värme och dina magiska berättelser. Jag är så glad för att världen fått ta del av en ut av dem. Den du vann en Oscar för. Jag minns hur du svarade på min fråga efter att jag fått se ett smakprov av ditt då kommande mästerverk. Jag frågade vem du ville skulle tycka om filmen – folket eller kritikerna. Du svarade – båda! – med en sådan övertygelse att trodde dig. Och det gjorde även folket och kritikerna. Men det fanns så många fler berättelser, så många fler samtal och så mycket mer mod.

Din envishet och godhet tog dig långt, men kanske var det för långt?

För två veckor sedan satt du här. Vi pratade om hur ditt liv förändrats. Du sa att det var stunder som just de här – långa samtal med vänner – som betyder allt. Du pratade om att du kanske egentligen var lyckligare när du arbetade med tv och undrade om man måste vara kall och hård för att lyckas i filmbranschen. Du kunde aldrig vara kall och hård, du var varm och mjuk och godhjärtad. Du slutade aldrig vara Malik, trots dina enorma framgångar. Det var därför vi älskade dig. Du tackade nej till det ena och det andra stora projektet. Projekt som andra bara kunnat drömma om. Men med dig var det annorlunda. Du ville följa hjärta, vara sann. Du slutade aldrig tro på magin och i mina ögon var du magisk, Malik. Vi kommer alltid sakna dig. Världen var en bättre plats med dig.

Vila i frid, Malik Bendjelloul.


Ida Högström 14/5 2014