Tidens tand

Man går upp på morgonen, äter sin frukost, läser tidningen en stund, bäddar sin säng och gör sig redo för dagen. Sen gäller det att passa klockan, inte missa något, hinna med bussen, ringa det där samtalet, kolla den där mejlen. Kvällen kommer och man går till affären och undrar förtvivlat vad man ska ha till middag. Hem och står vid spisen, äter något snabblagat, avslutar med en smörgås, en stund vid teven, sen i säng, läser en snutt i en bok, ögonlocken är tunga, somnar.

Funderar ofta på hur allmänt enahanda livet är. Hur den ena dagen efter den andra liknar varann. Som små pärlor på ett band radas dagarna upp. Bryts ibland av med en kort resa, med en träff med en vän på stan, med en chef som bjuder på kaffe och kaka på fredagen. Okej, säger vän av ordning, det här liknar en depression. Du borde göra något åt det där, har du sökt hjälp för det där, så där ska du verkligen inte behöva ha det!

Men jag undrar, är det inte såhär livet är för de flesta? Dagarna går och de liknar varann. Åren kommer och går och vi blir äldre, hoppsan jag klarade ännu ett år! Krämporna kommer utan inbjudan, rynkorna som jag aldrig trodde att jag skulle få, inte jag. Medelålders-blues är mitt namn.

Hur hade mormor det? Hade hon ett lyckligt liv utan problem, utan grubbel? Eller är det så, att jag vid min ålder, medelålders plus, nu ser att även hon hade ett rätt så trist och enahanda liv. Med några enstaka glädjeämnen, som livet är för de flesta.

Men ryck upp dig! Ta och boka in ett besök hos din läkare på vårdcentralen och prata om din depression. Det finns hjälp för det nuförtiden, vet du. Ser du inte att solen lyser, vårblommorna niger så fint i skogen, fåglarna har vårkonsert och cykeln är framställd och däcken pumpade. Ute väntar fina småvägar på din ankomst och sjön glittrar och glimrar och bara väntar på att du ska segla på den.

Gissar att levnadsvisdom är att kunna ta en dag i taget, kunna acceptera att livet är både ljust och mörkt, grått och vitt. Ibland sol, ibland regn, ibland störtregn och hagel.

Nä, nu tar jag en kopp kaffe till och går ut på balkongen och sitter i solen en stund.

Pia H-S

En solskenshistoria om en katt!

Djurvanvård, är inte det bland det värsta som finns? Jag tänker dela med mig av en liten historia som nyligen har ägt rum.



Före behandling.

I höstas var det en ung kille, som vi kan kalla för Niklas, som skaffade sig en katt. Han tänkte nog dock inte på vilket ansvar det skulle bli. För det första åkte han bort väldigt länge under vissa perioder på jobb, då fick en vän till mig ta sig dit för att ge katten mat och vatten. Hon kunde dock inte sitta där längre stunder så katten var ensam största delen av dygnen. Min vän såg under den perioden att katten inte mådde allt för bra fysiskt med rinniga öron och dålig hörsel och hon erbjöd sig att ta katten till veterinären mot att han betalade själva veterinärkostnaden. Han tyckte inte det behövdes, då hotade hon honom med polisanmälan för vanvård av djur, då blev Niklas väldigt arg och sa att han tyckte att hon lade sig i för mycket. Dom blev osams och hon träffade inte katten mer på några veckor. Hon väntade med anmälan i hopp om att han snart skulle inse att katten behövde vård.   

Tiden gick och en annan person som varit och gett katten mat sa då att katten verkligen inte mådde bra nu. Och tillslut en dag  efter en hel del övertalning gick Niklas med på att min vän fick ta katten till veterinären och att han betalade besöket. (Han sa att han själv inte hade tid att göra det.)

Hos veterinären kom man fram till att katten hade extremt mycket skabb i öronen, därav att hon haft dålig hörsel. Så veterinären fick rensa öronen sen fick hon medicin till behandling. Vid det här laget hade Niklas insett att han kanske inte klarade av att ha en katt så han sa att min vän fick ta över henne. Min vän har dock både hund och katt hemma redan så denna katt var tvungen att bli frisk från skabben först och så var hon tvungen att steriliseras. Han gick med på att betala det också.

Återbesöket två veckor senare visade att skabben fortfarande var kvar så ytterligare en behandling sattes in och på tredje återbesöket var katten äntligen fri från skabben.  Då bokades steriliseringen in och den gick bra, men vid återbesöket när stygnen skulle tas bort upptäckte veterinären att katten fått kattklamydia istället. Det är smittsamt så katten kunde fortfarande inte flytta in hos min vän.

Efter behandling.

Han kunde dock inte ta sig tid och ge behandligen till katten och min vän hade inte möjligheter att ta sig till honom tre gånger om dagen för att ge behandling själv så efter några veckors funderingar valde hon att ta hem katten till sig och att hon fick bo isolerad från dom andra djuren inne på hennes rum under behandlingstiden på sju dagar.  

Det är vi alla inblandade tacksamma för att hon gjorde för nu är det en pigg och frisk katt som anpassat sig bra till sitt nya hem. Efter behandlingen mot kattklamydian har hon bara behövt ett till besök hos vetrinären och det var för att klippa en tova i pälsen som inte gick och reda ut efter som pälsen inte heller var välvårdad från innan.

Denna lilla katt, Skruttan, har nu alltså varit på sex veterinärbesök och kostat cirka 4600 kronor totalt under några månader. Men pengar är ingenting mot att man vet att hon har det bra nu.  

Rebecca Klaesson   

En tärande 40–talist, jag är pensionär.

Efter 8:an klass i folkskolan började vanligast vi 40-talister att jobba.  Själv började jag arbeta som Hembiträde hos en skådespelarfamilj. Jag skulle fylla 15 år till hösten. Städa, diska, tvätta och hålla undan var inte deras intresse, det var inte något som den familjen gillade. Deras intresse var skådespeleri och nattsudd. De hade två barn varav ett var under ett år.

I hembiträdets roll ingick att göra upp matsedel, handla och tillaga maten. Diska, städa, tvätta, stryka och ta hand om de två barnen när föräldrarna sov efter nattens bravader.

Varje dag jag kom till jobbet såg det ut som Jerusalems förstöring. Ett totalt kaos av prylar överallt, överfull diskbänk, skräp och obäddade sängar. Ja det var vardagen. Varje måndagsmorgon fanns inget rent porslin allt var smutsig och huller om buller. Porslinet var staplat som Plock i Pinn. Endast en jonglör kunde sortera disken, utan kras.

Jag kan aldrig minnas att jag kände mig utnyttjad. Jag var där för att göra ett jobb och så fick det bli. Det var inga märkvärdiga uppgifter, mina kompisar gjorde likadant. I ”ryggmärgen” satt fastnitat på oss 40-talister, gör rätt för dig!

Genom livet har jag aldrig varit arbetslös. Visserligen har jag arbetat med mycket och med olika saker allt har inte varit glamoröst. Jag har aldrig sökt ett jobb genom Arbetsförmedlingen.

Mitt i livet började jag att läsa i sju år, arbetade även då eftersom försörjningen krävde det. När jag räknade ihop åren jag arbetat får jag det till 51 år. Vad skall man säga om 51 år i arbetslivet. Slå det! Jag vet att inte är vi 40-taliser tärande i alla fall. Utan gnäll har vi jobbat, skatten har vi inte sett som en börda utan som en solidarisk handling dels till kommande generationen men även för den generation som varit innan. Vi är fostrade att inte leva på andra utan att klara oss själva och göra vad vi ska.

Pensionen är väl inte så stor som 51 år i arbetslivet har krävt. Men ”man får rätta munnen efter matsäcken”. 40-talisten från arbetarklassen har inte rest jorden runt. Vad dom andra 40-talisterna gjort vet jag inte.

Därför sårar det mig och de i min ålder som jämt och ständigt får höra av unga att vi är i vägen. När Per Nuder kallade oss för Köttberg vet jag många som inte röstade på sossarna efter det. Vi såg till att hans generation med flera, fick fri skola, tandvård och allt annat som skatten gått till för den kommande generationen. 

Vad vill jag nu säga med detta? Jo, att alla unga idag kommer att bli pensionärer en dag fast man kanske inte tror det. Vi 70 åringar har även vi varit unga och underbara. Men är Ni unga idag, var rädda om Er så blir Ni också pensionärer en dag.

I alla gamla kärringar och gubbar har det en gång funnits en ung flicka eller pojke. Unga och friska med kraft i arm och mod i barm.

Anette Isaksson

Det ska va´ gött å leva

Jag känner att jag har jobbat på i tolv år, utan att ha eller ta mig tid till reflektion och eftertanke. Jag har under åren som har gått arbetat mycket övertid och tiden har bara rusat iväg utan att jag egentligen har haft tid att känna efter. Vad vill jag egentligen? Känns det här bra? Vill jag verkligen göra det här?

Under några år hade jag funderat på att ta ett uppehåll och bara resa eller studera saker som jag vill för min egen skull, men jag vågade inte ta steget fullt ut. Men för cirka ett och ett halvt år sedan bestämde jag mig. Jag gick in till chefen och ansökte om tjänstledighet för studier under ett år framåt. Det kändes så bra efteråt! Jag hade en härlig skön känsla i magen. Nu var jag fri att göra som jag vill och välja fritt bland allt utbud som finns ute i världen.  Vilken frihetskänsla!

Jag fick frågan av många kring vad jag ska plugga till och framförallt till vad studierna kommer leda till för nytt arbete när jag blev klar. Då blev jag ännu mer stärkt i min tro att jag ska studera ämnen som jag har längtat efter att få göra, men inte haft tiden eller inte tagit mig tiden. Det är inte ett nytt jobb som är målet, utan målet är att få njuta av studierna och landa i att känna efter vad som är viktigt för mig i livet. Målet är att njuta av liver och att vara i nuet.

Det jag landade i var att jag ville blanda studier på Universitetet och på Folkhögskola för att få en bra mix mellan dessa två olika världar. Jag ville även blanda distanskurser med kurser som hade klassrumsundervisning och på så sätt mixa även dessa två världar. På Universitetet valde jag pedagogik, retorik och starta-eget-kurs och på Folkhögskolan valde jag skrivkurs och datakörkort.

Under den senaste månaden har jag även investerat i en systemkamera och ska gå en kortkurs för att kunna bli ännu tryggare i användandet av kameran. Jag har länge haft ett stort intresse i att ta foton, men har tidigare inte tagit mig tiden för att köpa, sätta mig in i hur kameran fungerar och gå en kurs.

Nu snart tio månader senare när båda studieterminerna lider mot sitt slut känner jag mig riktig nöjd över mina val. Det känns som jag har fått en hel ny inre lugn, jag känner efter mer och mer och jag rusar inte i livet, utan tar mig tid till reflektion och eftertanke. Jag känner att det här uppehållsåret från arbetslivet har gjort att jag har fyllt på batterierna och att det har varit ett mycket välinvesterad år i mitt liv.

Avslutningsvis har jag en refräng i huvudet utav Galenskaparna som jag har gått och nynnat på under flera månader: ”Det ska va´ gött å leva, annars kan det kvitta, fint å leva, annars kan det kvitta, lätt å leva, annars kan det kvitta, spring inte runt och vela, då sabbar du det hela spring inte runt och veva, det ska va’ gött, gött, gött, gött å leva!”

Ery Petrenco