fredag 14 december 2012

Det gamla vanliga

En vanlig onsdag i matbutiken står en äldre dam vid tidningshyllan och småpratar för sig själv och för kassörskan.
 
− En skvallertidning ska jag ha. Fast det står samma sak i dem jämt. Och inget är sant. Men en Se & Hör måste jag ha!
Och så måste hon titta i Hemmets Journal förstås, för hon ska se om en sak är med.
− Är det okej? frågar hon medan hon bläddrar i tidningen.
Hon lovar att vara försiktig med sidorna. Hon är ju inte en sån som läser tidningar i affären.
− Men tänk det finns ju många hemska människor som gör sånt!
− Det är ingen fara, försäkrar kassörskan med ett leende.
− Jo, för jag har ju köpt en vas och här i tidningen brukar de skriva om olika gamla föremål och kanske att den är med den här veckan. Jag är så nyfiken på vad den är värd nämligen.

Hon står framme vid kassabandet och bläddrar.
− Nej, inte den här veckan heller.
Hon går tillbaka med tidningen och fortsätter,
− Det är ju inte säkert att den någonsin kommer vara med. Men man måste ju kolla. Ja, nej, då tar jag Se & Hör i alla fall. Det står ju samma skvaller. Men ja, du vet!

APB

torsdag 13 december 2012

Kemikalier i varor

Det finns många kemiska ämnen i varor för att ge den vissa egenskaper. En del ämnen är farliga och kan påverka människors hälsa.

Jag kan ge några exempel på farliga kemikalier:
- flamskyddsmedel i textilier för att de inte ska vara så brandfarliga,
- fluorerande ämnen i textilier för att de ska vara smutsavvisande,
- kadmium och bly i smycken,
- krom i skor och skinnvaror,
- antibakteriella ämnen i skor för att motverka dålig lukt.
Man kan ställa frågor i affären om en vara innehåller någon farlig kemikalie.

Det finns något som heter kandidatförteckningen och om en vara innehåller en kemikalie som finns med där har man rätt att få veta det inom fyrtiofem dagar. Kandidatförteckningen är en lista över ämnen som kan ge allvarliga effekter på människors hälsa. Den är framtagen av den europeiska kemikaliemyndigheten. (Echa). På listan finns särskilt farliga ämnen som kan orsaka cancer och störa vår fortplantning. Det är företagen som är ansvariga. Myndigheterna måste kontrollera att företagen tar sitt ansvar.

SH

tisdag 11 december 2012

Det är töntigt att röka

Vinden leker med mitt hår, löven virvlar runt och solen skänker sina sista strålar för
dagen. Jag sitter på en stol i trädgården och njuter av en cigarret. Den tredje på raken.
Tänker på allt och inget, himmelen och helvetet. Ciggen är som en vän. Bara du har
pengar så kan du få smaka på olika cancerämnen. En sån där god men farlig efterrätt i
livet. Du vet att det är idiotiskt men vill bara ha mer och mer.

I väntan på något, som en ursäkt, till kaffet, mot ångest, av lycka, på fyllan. På en
promenad genom stan för att se sådär cool ut. Eller hur var det nu?
   Det var coolt när man var liten. På mellanstadiet-högstadiet-nånting. Hemligt,
spännande och vuxet. Gott. Inte direkt. Roligt. Sådär. Förbjudet. Absolut. Det kunde
reta andra riktiga vuxna till vansinne.
   Dödligt. Jo men visst. Vem bryr sig liksom? Sen fastnar man där på något vis och
glömmer bort att man är ganska smart, egentligen.

Det var då. Mitt gamla barnsliga jag. Nu för tiden, eller ja okej den senaste månaden
så har jag vägrat röka. Blivit gladare, piggare och rikare. Odödlig. Kanske inte nej.
Alla minuter jag ägnat åt det där helvetet har jag nu över till annat. Söka jobb, träna,
plugga, städa med mera. Leva. Ha roligt. Nu kan jag sitta på kvällen och koppla av
utan att känna ett nikotinsug. Tvingas ut i kylan och bränna mina sista pengar på
ingenting.

Jag har fräshare andedräkt, bättre kondition, har mer energi och dessutom: jag slipper
höra råd från dom som vet bättre. Allvetare. Friskis och Svettis typen som alltid har
alla rätt. Går upp fem på morgonen för att springa en runda, äter gröt till frukost, har
tusen bollar i luften och som aldrig är sur. Skämt åsido. Jag har tagit ett steg mot ett
friskare liv. Snart fyllda tjugofem år. När jag ser någon filmstjärna, främling på gatan
eller vilket-rökoffer-som-helst, då ekar det i mitt huvud: det är töntigt att röka.

Jenny Dahlin

lördag 8 december 2012

Renskötare och jägare, dra åt helvete!

Jag skriver den här bloggen på de jag älskars vägnar, rovdjuren, som jagas utan skoning.
Det finns en romantiskt bild av Samerna, det finns också en romantisk bild bland jägarna om sig själva.  Detta handlar inte om Samer som folk utan om den näring som bedrivs av delar av deras befolkning, renskötseln. Jägarna faller inte inom någon etnisk grupp, utan är hobbyutövare.
Ha inga illusioner om renskötseln, den har en väldigt låg tröskel när det gäller tolerans mot rovdjur. Vargen är helt enkelt inte tillåten (officiellt är den det men inte när det kommer till praktiken), lo och järv klarar sig i renbetesområdet med nöd och näppe för att de är så pass svårjagade. Björnen finns en viss tolerans emot på grund av att den inte jagar så ofta. Till och med örnar skjuts eller jagas med gift och fällor.
När man har hört renskötare säga,
– Det ska bara finnas tre djur i fjällen: ripa, ren och röding, de tre r:n .
Då skrattar man mest åt att folk tar dem för ett harmoniskt naturfolk.
Var gick det fel? De lärda må tvista!
Samerna har i långa tider bedrivit handel med skin och bytesdjur så det har alltid funnits en viss konkurrans med rovdjuren men så länge de levde i naturen och med den tror jag inte hatet fanns. När staten sa att de äger alla renar som lever och att de ska betala skatt med dem då införde man ett värde på renarna som inte funnits förr i rent kapital. Girighet födde hatet!
Hatar jag Samer? Nej, min släkt har Samiskt blod. Det är en liten del av Samerna som faktiskt är renskötare, dock är det många som inte har renar som delar synen på rovdjur. Nu finns det inte en enhetlig syn men det finns en väldigt stor intolerans mot rovdjuren. Jag känner renskötare och vet hur de ser på saken, död varg är bra varg.
Det gnälls mycket på Samerna på ggrund av bidrag som de får, och ja de får en hel del. Det skiter jag i. Har vi råd att betala för över en miljon invandrade personer så har vi råd att betala för 20 000 urinvånare. Fan ge Samerna mer pengar, ge dem så mycket att de accepterar rovdjuren. Men tar man med ena handen och skjuter med den andra, dra då in alla former av bidrag till gällande Sameby.
Nu finns inga ekonomiska straff för att bryta mot lagarna i detta bara personliga jaktbrottsstraff. Det är ingen risk för näringen i sig att skjuta bort rovdjur man fått betalt för att ha på sina marker.
Så min mening är, att så länge det är så. Dra åt helvete renägare!
Jägare
Jag kände en gång en RIKTIG jägare. I unga år jobbade han i skogen tills han hade råd att köpa sig ett hus i byn och sedan jobbade han inte en dag till i sitt liv. Han tjuvkopplade sin el, han brände lite hembränt för extra pengar och hade alltid kött i frysen. Många renar och älgar föll för hans gevär som han nästan alltid bar med sig ut i skogen.
Aldrig att han hade tänkt en tanke på att skjuta ett djur för att det jagade ett djur som han ville fälla. Den fria jägaren kontra den ägande renskötaren/boskapsbonden.
Har då alla jägare denna inställning? Nej, eller kanske jo, alla riktiga jägare?!
De som hatar är i princip ett gäng hobbyjägare, de svälter inte ihjäl om de inte fäller en älg. De har ingen större inkomst knuten till jakt. Men de anser att de äger rätten till att bruka skogens djur som de vill och allt som är ett hot mot det ska bort.
Det är vargen som hatas bland Sveriges ”jägare”, en stor anledning är att vargar ibland dödar jakthundar som kommer in på deras revir. Tragiskt ja. Men en risk man får ta om man vill bedriva jakt. Ska surfare kräva att havets alla hajar ska utrotas för att deras hobby ska vara säker att utföra? Nä men det är i princip det som jägarna kräver för utföra sin, HOBBY!

Bilar, vådaskott, med mera tar betydligt fler än vad vargarna gör. Dessutom finns det hundratusentals hundar kontra cirka trehundra vargar!
I Dalarna där jag bor (större delen av min tid) så finns en väldig intolerans mot vargarna och också en utbredd tjuvjakt på dem. SGT är ett begrepp här, skjut gräv tig.
Får mig att koka, får mig att HATA (också)… vill ta lagen i egna händer … slå något hårt i huvudet på någon ute i skogen, snitta upp en hälsena, bränna ner ett hus …
Men jag börjar med att skriva en blogg, dra åt helvete djävla låtsas ”jägare”.
Jimmy Norman

torsdag 6 december 2012

Det obligatoriska leendet

Du står som kvinna i toalettkön och försöker se klädsamt oberörd ut. Du är kissnödig så in i helvete. Ljuset är bländande starkt och du undviker att se på dig själv i spegelväggen. Du vet att du inte längre ser ut som hemma. Men du låtsas som att du gör det, för att du måste. Du står på en catwalk som om det här var världens normalaste grej.

Samtidigt vräker killar förbi i ytterfil. De har förkissrätt till pissoaren. Förutom en förstås som får stå där i tjejkön och försöka vara manlig. Han grymtar att han ska skita fast han egentligen bara vill kissa ifred.

Så börjar gruppen framför banka på en dörr. Glasen är tomma och fyllan har inget tålamod. Det dröjer en stund så trampar tre tjejer med nymålad läppglans ut. Klackarna är höga. Inga ord utväxlas men blickarna kan döda vem som helst. Så går nästa tjejgäng in och proceduren upprepas. Nu är det deras tur att bli bankade på, och de kommer att bli lika arga.

Efter elva minuter öppnas äntligen dörren framför dig. Tjejen går ut och möter försiktigt din blick. Så kommer det - det obligatoriska leendet. Leendet som bara kan uppstå precis där, mellan två kvinnor och en krogtoalett. På ett väldigt ursäktande vis lämnar hon över stafettpinnen; här har du en toalett utan varken sits, toalettpapper eller spegel. Det luktar skit men det är inte jag. Och precis när du satt dig ner kommer någon att sparka på dörren. Men vi är fina flickor vi. Grattis!  

Sedan går hon vidare ut mot barkön, och den i garderoben. Det är kapitel för sig.

APB

onsdag 5 december 2012

Rush hour – ett storstadsproblem

En stilla betraktelse

Varför ska allt gå så fort? Jag förundras alltid över folk som spurtar för allt vad de är värda för att hinna med t-banan eller bussen. Precis som om det inte skulle komma någon mer t-bana eller buss den dagen.

I rusningstrafik kommer alltid nästa tåg eller buss oftast inom 5-10 minuter. Är det så lång tid att vänta?

Med en jagad blick rusar sprintern fram. Kappor, jackor och väskor fladdrar runt personen. Det gäller som medtrafikant att ta ett steg åt sidan för att inte bli omkullvräkt eller nertrampad.

För länge sedan, när attachéväskorna var populära, användes väskan som en bulldozer. Det gjorde väldigt ont att få en smäll i knähöjd. Som tur är förekommer inte den varianten längre.

Attachénissarna har väl dött ut eller så har de bytt ut väskorna mot andra alternativ.

Stackars människor, nu har det gått för långt. Hjärtinfarkten är nära.

Ett annat fenomen är den japaninspirerande miljön med överfulla vagnar i t-banan.

Det gäller att göra sig så ihopknycklad som möjligt och en lätt traumatisk känsla infinner sig snabbt av att sitta fast i ett skruvstäd.

Jag älskar alla termins- och sommarlov för då är jag aldrig ledig utan föredrar att jobba och i lugn och ro kunna ta mig till jobbet och dessutom utan problem få en sittplats.

Apropå sittplats, så har vi en till variant av sprinter. Den som inte lämnar plats åt avstigande utan hänsynslöst rusar in och slänger sig ner på en plats och sedan sitter med en nedlåtande min och flinar åt de som inte har fått någon sittplats. Rovdjursinstinkten lyser intensivt i deras ögon.

Ibland känns det skönt att få komma bort från storstadspulsen och hämta andan för att sedan komma tillbaks till myriadströmmarna efter att ha fått ett brejk från eländet.

Signaturen ”Ej sprinter”