Jag vill egentligen inte vara språkpolis, men…

… när jag i dagens DN möts av en tvåsidesannons om det stora byggföretagets nyproduktion där rubriken lyder: Vart står din gran nästa jul? – då är jag beredd att rycka ut med ordbatongen i högsta hugg!

Jag älskar ord. Våra ursvenska ord såväl som våra invandrade, de lånade såväl som de swengelska. Men när swengelskan visar sig i särskrivningar, då går larmet igen, och jag sätter på blåljuset.

Vad har hänt med vårt svenska språk de senaste åren? Dagligen hittar jag i tidningar och i sociala medier direkt felaktiga former av ord och särskrivningar. I radions program ”Språket” är professor Andersson, enligt min mening, lite för tolerant ibland. Visst ska vårt språk utvecklas, men ska det utarmas? Stavning och ords betydelse har naturligtvis förändrats under årens lopp, och det är ofrånkomligt. Jag vill inte ha tillbaka gammalstafvning, och inte stenhårda regler. Dock önskar jag att man i våra media slapp se och höra exempelvis vart? i stället för var?,  före i stället för innan”, större än mig” i stället för ”större än jag”!

Jag älskar ord. Om ORDGLÄDJE skrev jag för några år sedan:

Ordförrådet har generösa öppettider

har oskrivna regler och bokstavstrogen personal.

Alla orden finns där, väntar bara på behandling.

Längst ner i ordlagrets skrymslen

finns ord som inte längre nyttjas:

Esomoftast och dymedelst väntar på en ny vår

Änskönt och enkannerligen

hoppas på dammvippa och nytt ljus.

Nyinkomna ord exponeras skamlöst

i skyltställ och fönster

tränger sig fram till första position

och skryter med sin utländska härkomst.

Dataglosor blandar sig i samtalet

och hör snart till inventarierna.

Finns här några snälla ord?

Några rimord till dopparedan?

Samvetsömma ord till oskrivna brev?

De rätta orden – var finns de?

Skrivhanden famlar och söker i ordarkivet

hittar och mixar, stryker ett medljud

Språksinnet avsmakar varje valör

kryddar med invektiven

och klyver kanske ett ord här och där.

Här råder ett visst mått av bokstavsordning

Jag fröjdas åt jakten

och gläder mig åt ordbytet.

ALLA ORDEN ÄR MINA!

Aja 

Lyft blicken och se dig omkring!

Nuförtiden får man visst inte ens tänka ifred! För allt som påminner om en åsikt eller en avsikt bör läggas ut på bloggen eller på något annat socialt forum. För vi är ju så sociala! Viker ut oss till höger och vänster, samtidigt som vi vill ha en trogen läsekrets att gnida våra tankar och handlingar emot. På bussen, kontoret, vid matbordet och i sängen har vi med oss vår teknifierade nalle. Minst lika trygghetsskapande som barndomens dito, men inte alls lika mjuk … Vad blir nästa steg?
– Har du ingen bästis, skaffa dig roboten Robban! Programmeras precis som du vill ha honom …

När jag åkte tåg senast satt en familj med mamma, pappa och två barn strax intill mig. Mamman höll flitigt igång med telefonen, äldsta dottern kanske 5 år spelade spel på en iPad. Pappan och yngsta dottern tittade på film på den bärbara datorn, ja, när han inte höll på med sin telefon förstås! Kan inte låta bli att säga som i det populära tv-programmet På spåret,
– Vart är vi på väg?

Sååå vad vill jag säga med det här? Är jag helt teknikfientlig eller har jag nyss krupit fram bakom en sten i skogen? Nej faktiskt inget av ovanstående men…

Jag vill att du, jag, vi – ska mötas ibland IRL (in real life).  Kanske sitta tysta och fundera på var sitt håll, men tillsammans. Visa vilka vi är utan tillfixade fasader och Instagramfotograferade måltidsbilder. Prata om hur livet verkligen är, inte hur det medialt borde vara.

Pröva om du törs! Lyft blicken och se dig omkring. Jag törs nästan lova att det kan bli ditt livs mest spännande upplevelse!

CN

Jag har tänkt på det här med våld

Vad är våld?

Vem utövar det?

Vad är självförsvar? Vem kan, och får utöva det? När?

Det finns vissa saker där alla kan enas om vad som är våld; när någon blir misshandlad. Någon blir våldtagen. Men när poliser misshandlar någon, då blir det rättfärdigat. När folk som blir misshandlade av polisen slår tillbaka mot polisen, då är det ett hot mot demokratin. När någon har kommit till Sverige för att söka asyl, och sedan tvångsutvisas tillbaka till ett land där hen kommer bli dödad, och folk står i vägen för polisbilarna med sina kroppar, och poliserna slår med hårda batonger för att flytta på dem, och åtalar dem sen för våldsamt upplopp, vem är det då som brukar våld mot vem? Vilka är det som utövar själförsvar?

När vi som samhälle lär unga tjejer, flickor, att äta mindre, leka tystare, skratta lägre, förminska sin personlighet och hela sin person, och hon får en ätstörning i tonåren, då är det vi som brukat våld, och hon som utövar självförsvar, mot oss men också mot sig själv.

När socialen och försäkringskassan gett avslag på ens tredje ansökan och hänvisat till varandra, vänder dövörat till när en lugnt och sakligt försöker berätta att ”Jag har till i övermorgon på mig att betala tre hyror som jag missat annars har jag ingenstans att bo...” och de säger ”Äh! Det där kan du lösa. Du har väl vänner som kan hjälpa dig?”. Om en då känner för att sticka knivar i deras bildäck så att de i alla fall får uppleva någonting jobbigt i sina enkla stackars liv, då är det de som gör våld, och vi som försvarar oss.

När nazisterna i stan har gett sig på oss ett par gånger och vi inte känner oss trygga längre, vi kollar oss över axeln, beväpnar oss när vi går på stan, ringer varandra innan vi går hemifrån, när vi kommer hem, om vi ser nåt misstänkt. Om vi sen inser att snart blir fler än vi utsatta, folk som inte kan försvara sig och om vi sen påbörjar en maktkamp, där nästan alla medel är tillåtna, då är det vi som använder självförsvar, men vi försvarar oss våldsamt, för vi är uppvuxna i ett samhälle av våld.

Emma

Madiba - en förebild som når även svenska hjärtan?

Igår hölls en gigantisk minnescermoni av Nelson Mandela som avlidit efter en lång tids sjukdom i en ålder av 95 år. Hela världen sörjer och hyllar denna människa som har betytt så mycket för så många och som har personifierat frihetskamp, rättvisa och demokrati. För mig förkroppsligade han och hans kamp Astrid Lindgrens citat ifrån Bröderna Lejonhjärta: "Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan."

Alla världens ledare åkte för att hedra Madiba på hans minnescermoni, vackra tal hölls av stora ledare, ord om mod, frihet och demokrati. Ord om att föra hans livsverk, hans legacy, vidare. Jag tänker på honom och ler. Vid tanken på en människa och ledare som verkligen levde och dog med sina ideal intakta. Tanken på någon som inte ansåg kampen om frihet, värdighet och rättvisa vara en naiv dröm, som de flesta politiker och makthavare verkar göra idag. Tanken på att mänskliga ideal fortfarande spelar någon roll, att de inte kan bytas mot en tillräckligt dyr statuspryl eller en tillräckligt creddig social position. Jag beundrar verkligen Madiba, av hela mitt hjärta. Av hela mitt svenska, västerländska hjärta. Jag byter vårat svenska politiska avslagna klimat mot frihetskamp any day! Varför inte imorgon?

För vad offrar folk inte för pengar idag? För kapitalet? Stora kamper tycks bara utkämpas i andra länder. Här i Sverige, i väst tycks man ha gett upp.

     Konsumismen har segrat, ackumuleringen och vinsterna är det enda som har betydelse.

Människovärde har blivit en slaskvara, något man kan täppa igen hålen med när den politiska retoriken spricker i sömmarna, för att dölja att Reinfeldt och hans crew egentligen inte bryr sig om människorna. Han bryr sig inte om oss!

     Aldrig har väl människor varit så ensamma i Sverige som idag, så utelämnade till sitt eget skapade öde (din egen lyckas smed). Så individualiserat, utan solidaritet. Därför känns det så tomt efter en sådan uppriktigt varm människa som Madiba. Det ekar tomt på jorden utan en människa som honom!

Själv sitter man kvar i landet där Sverigedemokraterna varje dag skriver sjuka saker i media, om människor som alla bor på samma planet. Som om vi vore så olika? Som om inte alla människor bara vill bli älskade? Som om inte alla människor blir rädda? Som om inte alla människor sörjer när någon dör? Som om det går att göra skillnad?!

     Medan hela världen hyllar en frihetskämpe, talar Sverigedemokraterna om vem som är svensk. De kan inte ha läst Bröderna Lejonhjärta när de var små? Eller så glömde de bort, någonstans på vägen, hur man gör när man älskar.

Jag försöker istället tänka på de 27 år Mandela satt i fängelse, för sitt folks skull. För att alla människor skulle ha samma rättigheter. För att motverka rasismen. Jag tänker även på Rosa Parks som vägrade flytts sig från de vitas plats på bussen. Jag väljer att tänka på dessa modiga människor, som står upp för rättvisa, för alla människor! Väljer att tänka på det, här i Sverige, där inte bara vädret är kallt. Jag väljer att TRO på mänskligheten.

Tänk om bara världen kunde gå samman som de gjorde vid avskedet av vår älskade Madiba. Vilka storverk man hade kunnat uträtta! Vilken kärlek, vilken kraft, vilket engagemang!

    

Ännu lyser dock hoppets stjärna stark. Vi blev alla påminda vid minnet av Madiba! Hoppet, det är det sista som lämnar människan. Och det är fortfarande många som hoppas! Och jag, jag har kvar mina stora ideal om jämlikhet och rättvisa, om människovärde. Så naiv är jag.

R.I.P Madiba - your legacy will live on!
Susanna

Varje tjejs rätt att överleva sin graviditet

Det finns händelser i livet som aldrig kan glömmas bort. Som för alltid etsar sig in, som ett ärr i människan. Emellanåt kan såret gå upp. Men ju längre tiden går, åtminstone har det varit så för mig, så har sår av detta slag inlemmats. Blivit en naturlig del av mig själv. Sorgen finns där, men lever en stillsam tillvaro inom mig.

Det var sjutton år sedan. Sedan barnet dog i min mage. Jag var på väg till jobbet i en SL-buss. Måste av, måste bara av bussen. Jag stapplade ut, barnets pappa likaså. Sjönk ihop i medvetslöshet. En ambulans kom. Sjukvårdspersonal räddade mitt liv, men barnet hade dött av kramperna. Barnet var trettio veckor gammalt. Overkligheten när jag vaknade upp och födde fram ett dött barn, en flicka.

Flykt, klarar inte att stanna i det här landet. I det här perfekta landet Sverige. Där det är mycket ovanligt att graviditeter slutar som denna. Flydde, hela vägen till Elfenbenskusten. Ville vara tillsammans med människor, där en förlust som denna, tillhör det vardagliga. Något varje kvinna får räkna med, en realitet.

Enligt beräkningar dör närmare ettusen kvinnor, varje dag i världen, i samband med graviditet och förlossning. I Elfenbenskusten ligger barnadödligheten på etthundrafemton barn per tusen levande födda. Motsvarande förhållande i Sverige är tre av ettusen barn. Mödradödligheten vid graviditet och förlossning är i Elfenbenskusten beräknad till fyrahundra kvinnor av etthundratusen. I Sverige fyra kvinnor per etthundra tusen kvinnor.

Jag flydde i en airbus till Abidjan, i Elfenbenskusten. Ingen lyfte på ögonbrynen över det som hänt. Givetvis beklagades sorgen. Barnets pappas släktingar befann sig i Youpougon, en förstad till Abidjan. Enkla förhållanden. Många unga släktingar från landet att försörja, för de äldre släktingarna. Inget konstigt, föräldralösa barn, en realitet.

En svägerska till min dåvarande make föder ett tvillingpar, ett par dagar efter att jag flytt, undan mitt plågade inre och landat i hennes land. Ett land fyllt med palmträd och kaffebuskar. Giftiga ormar, ödlor och spindlar. Spindlar krypande i sidled. Hon döpte tvillingarna till Sidney och Anja. Hon gav sin dotter mitt namn, så fint, så varmt.

Jag återvände till kylan men fick lite pengar från oväntat håll, återvände. Till landet fyllt av palmträd och kaffebuskar. Till hennes land, hon som döpt sin nyfödda dotter till Anja.

Sidney finns inte mer. Sidney dog. Varför? Vad har hänt? Han levde senast vi sågs. Han blev sjuk och dog. Sjukvården frånvarande. Men Anja lever. Hon lever och har fyllt sjutton år, i november i år. Det är en realitet. Jag lever också. Överlevde ett dödligt tillstånd, eklampsi. För sent, men sjukvården i landet Sverige var närvarande. Ambulansen kom i tid för att åtminstone rädda mitt liv.

När blir sjukvården tillgänglig för kvinnor i Syd? När blir varje kvinnas rätt att överleva sin graviditet och förlossning verklighet?

Årets insamling till musikhjälpen pågår i detta nu med Kodjo Akolor, Sarah Dawn Finer och Emma Knyckare. De stannar i en glasbur hela veckan. Pengarna går till arbetet för varje tjejs rätt att överleva sin graviditet.

Anja Björk 131211

Det går bra att äta gröt varje lunch

Foten går i kramp varje gång jag ska resa mig upp från stolen och gå några steg. Men, den släpper, krampen. Det är bara att ta det lite lugnt och se verkligheten i ögonen en smula. Har ju kommit upp i pensionsåldern.

- Waoo, inte visste jag att jag var så himla gammal!

Tiden är inte konstant, den ändras vartefter man lever. Att betrakta en pensionär vid 20 års ålder var ju som att se personen hisnande långt bort i tiden. Att se tillbaka, till den tid då man själv var 20 år, känns inte alls så långt bort. Fortfarande känner jag mig som en 36-åring ungefär, men så möts jag av min spegelbild på morgonen och inser den bittra sanningen. Masserar in lite fuktkräm. Ser väl lite bättre ut? Nja, en illusion förstås.

Jag har inte tid att stå där vid spegeln och drömma. Mina båda sambos, vill ha mat. Den ene, Frasse nyss insläppt efter nattens äventyr och så Sigge som kommer snubblande kring mina fötter.

- Inte torrisar, vi vill ha mjukmat, tycker jag mig höra i mitt inre öra. De stressar mig med att hoppa upp på diskbänken och tränga sig fram till skålarna, som jag slevar upp Pussimaten i. Sedan är allt lugnt en stund och jag läser min tidning till filfrukosten.

Jag gillar katter. Dom är bra att prata med. Lillkatten Sigge har just börjat med en högröstad tjatmelodi, som han liksom sjunger. Han vill gå ut, som storkatten Frasse. På balkongen finns en katt-trappa, som den lille katten förstått är Storkattens väg ut. Och nu har Lillkatten fått prova! Jag bevakar hans äventyr som en ängslig curlingmamma.

Man måste våga. Det gäller både lillkatten och mig själv. Våga börja något nytt. Men, jag står fortfarande kvar där vid kanten och vacklar. Törs inte hoppa ut ännu, trots att verkligheten tränger på.

Min verklighet med en knaper pension. Det går bra att äta gröt varje lunch. Men sen! Det jag kunde göra förut verkar långt bort. Varenda krona måste planeras. Har ju lite övermodigt fortsatt att hålla mig med två katter, ha en liten bil och en bostadsrätt på lån. Inte bra!

- Du borde nog inte ha bil, säger kommunens ekonomiske rådgivare. Ta en TRISS-lott, får jag som ett skämtsamt förslag. Vart och när försvann folkhemstanken? Hörde något om att varannan ensamstående pensionärskvinna nu räknas som fattig.
   Bilen behöver jag verkligen. Fötter och knän är inte som de har varit. Jag kan inte ge upp bilen än. Det förstår faktiskt den ekonomiske rådgivaren efter en stunds samtal. Kanske borde jag sälja bostadsrätten och flytta, fast vart? Det är ont om hyresrätter. Dessutom är hyrorna höga. Bodde i kollektiv, som ung i Uppsala. En fin lösning, då.  

Frågorna kring framtiden i den fjärde åldern hopar sig. Tyvärr inte svaren. Katterna lägger sig tätt tyckta mot varandra i den slitna soffan och sover gott efter maten. Jag avundas dem deras bekymmerslösa tillvaro. När började det gå så fel med den svenska folkhemstanken? Så sjunker jag ner i soffan bredvid katterna och ”pausar” tankarnas racing i orosloppet.

 Britt-Marie

Tidens tand

Man går upp på morgonen, äter sin frukost, läser tidningen en stund, bäddar sin säng och gör sig redo för dagen. Sen gäller det att passa klockan, inte missa något, hinna med bussen, ringa det där samtalet, kolla den där mejlen. Kvällen kommer och man går till affären och undrar förtvivlat vad man ska ha till middag. Hem och står vid spisen, äter något snabblagat, avslutar med en smörgås, en stund vid teven, sen i säng, läser en snutt i en bok, ögonlocken är tunga, somnar.

Funderar ofta på hur allmänt enahanda livet är. Hur den ena dagen efter den andra liknar varann. Som små pärlor på ett band radas dagarna upp. Bryts ibland av med en kort resa, med en träff med en vän på stan, med en chef som bjuder på kaffe och kaka på fredagen. Okej, säger vän av ordning, det här liknar en depression. Du borde göra något åt det där, har du sökt hjälp för det där, så där ska du verkligen inte behöva ha det!

Men jag undrar, är det inte såhär livet är för de flesta? Dagarna går och de liknar varann. Åren kommer och går och vi blir äldre, hoppsan jag klarade ännu ett år! Krämporna kommer utan inbjudan, rynkorna som jag aldrig trodde att jag skulle få, inte jag. Medelålders-blues är mitt namn.

Hur hade mormor det? Hade hon ett lyckligt liv utan problem, utan grubbel? Eller är det så, att jag vid min ålder, medelålders plus, nu ser att även hon hade ett rätt så trist och enahanda liv. Med några enstaka glädjeämnen, som livet är för de flesta.

Men ryck upp dig! Ta och boka in ett besök hos din läkare på vårdcentralen och prata om din depression. Det finns hjälp för det nuförtiden, vet du. Ser du inte att solen lyser, vårblommorna niger så fint i skogen, fåglarna har vårkonsert och cykeln är framställd och däcken pumpade. Ute väntar fina småvägar på din ankomst och sjön glittrar och glimrar och bara väntar på att du ska segla på den.

Gissar att levnadsvisdom är att kunna ta en dag i taget, kunna acceptera att livet är både ljust och mörkt, grått och vitt. Ibland sol, ibland regn, ibland störtregn och hagel.

Nä, nu tar jag en kopp kaffe till och går ut på balkongen och sitter i solen en stund.

Pia H-S

En solskenshistoria om en katt!

Djurvanvård, är inte det bland det värsta som finns? Jag tänker dela med mig av en liten historia som nyligen har ägt rum.



Före behandling.

I höstas var det en ung kille, som vi kan kalla för Niklas, som skaffade sig en katt. Han tänkte nog dock inte på vilket ansvar det skulle bli. För det första åkte han bort väldigt länge under vissa perioder på jobb, då fick en vän till mig ta sig dit för att ge katten mat och vatten. Hon kunde dock inte sitta där längre stunder så katten var ensam största delen av dygnen. Min vän såg under den perioden att katten inte mådde allt för bra fysiskt med rinniga öron och dålig hörsel och hon erbjöd sig att ta katten till veterinären mot att han betalade själva veterinärkostnaden. Han tyckte inte det behövdes, då hotade hon honom med polisanmälan för vanvård av djur, då blev Niklas väldigt arg och sa att han tyckte att hon lade sig i för mycket. Dom blev osams och hon träffade inte katten mer på några veckor. Hon väntade med anmälan i hopp om att han snart skulle inse att katten behövde vård.   

Tiden gick och en annan person som varit och gett katten mat sa då att katten verkligen inte mådde bra nu. Och tillslut en dag  efter en hel del övertalning gick Niklas med på att min vän fick ta katten till veterinären och att han betalade besöket. (Han sa att han själv inte hade tid att göra det.)

Hos veterinären kom man fram till att katten hade extremt mycket skabb i öronen, därav att hon haft dålig hörsel. Så veterinären fick rensa öronen sen fick hon medicin till behandling. Vid det här laget hade Niklas insett att han kanske inte klarade av att ha en katt så han sa att min vän fick ta över henne. Min vän har dock både hund och katt hemma redan så denna katt var tvungen att bli frisk från skabben först och så var hon tvungen att steriliseras. Han gick med på att betala det också.

Återbesöket två veckor senare visade att skabben fortfarande var kvar så ytterligare en behandling sattes in och på tredje återbesöket var katten äntligen fri från skabben.  Då bokades steriliseringen in och den gick bra, men vid återbesöket när stygnen skulle tas bort upptäckte veterinären att katten fått kattklamydia istället. Det är smittsamt så katten kunde fortfarande inte flytta in hos min vän.

Efter behandling.

Han kunde dock inte ta sig tid och ge behandligen till katten och min vän hade inte möjligheter att ta sig till honom tre gånger om dagen för att ge behandling själv så efter några veckors funderingar valde hon att ta hem katten till sig och att hon fick bo isolerad från dom andra djuren inne på hennes rum under behandlingstiden på sju dagar.  

Det är vi alla inblandade tacksamma för att hon gjorde för nu är det en pigg och frisk katt som anpassat sig bra till sitt nya hem. Efter behandlingen mot kattklamydian har hon bara behövt ett till besök hos vetrinären och det var för att klippa en tova i pälsen som inte gick och reda ut efter som pälsen inte heller var välvårdad från innan.

Denna lilla katt, Skruttan, har nu alltså varit på sex veterinärbesök och kostat cirka 4600 kronor totalt under några månader. Men pengar är ingenting mot att man vet att hon har det bra nu.  

Rebecca Klaesson   

En tärande 40–talist, jag är pensionär.

Efter 8:an klass i folkskolan började vanligast vi 40-talister att jobba.  Själv började jag arbeta som Hembiträde hos en skådespelarfamilj. Jag skulle fylla 15 år till hösten. Städa, diska, tvätta och hålla undan var inte deras intresse, det var inte något som den familjen gillade. Deras intresse var skådespeleri och nattsudd. De hade två barn varav ett var under ett år.

I hembiträdets roll ingick att göra upp matsedel, handla och tillaga maten. Diska, städa, tvätta, stryka och ta hand om de två barnen när föräldrarna sov efter nattens bravader.

Varje dag jag kom till jobbet såg det ut som Jerusalems förstöring. Ett totalt kaos av prylar överallt, överfull diskbänk, skräp och obäddade sängar. Ja det var vardagen. Varje måndagsmorgon fanns inget rent porslin allt var smutsig och huller om buller. Porslinet var staplat som Plock i Pinn. Endast en jonglör kunde sortera disken, utan kras.

Jag kan aldrig minnas att jag kände mig utnyttjad. Jag var där för att göra ett jobb och så fick det bli. Det var inga märkvärdiga uppgifter, mina kompisar gjorde likadant. I ”ryggmärgen” satt fastnitat på oss 40-talister, gör rätt för dig!

Genom livet har jag aldrig varit arbetslös. Visserligen har jag arbetat med mycket och med olika saker allt har inte varit glamoröst. Jag har aldrig sökt ett jobb genom Arbetsförmedlingen.

Mitt i livet började jag att läsa i sju år, arbetade även då eftersom försörjningen krävde det. När jag räknade ihop åren jag arbetat får jag det till 51 år. Vad skall man säga om 51 år i arbetslivet. Slå det! Jag vet att inte är vi 40-taliser tärande i alla fall. Utan gnäll har vi jobbat, skatten har vi inte sett som en börda utan som en solidarisk handling dels till kommande generationen men även för den generation som varit innan. Vi är fostrade att inte leva på andra utan att klara oss själva och göra vad vi ska.

Pensionen är väl inte så stor som 51 år i arbetslivet har krävt. Men ”man får rätta munnen efter matsäcken”. 40-talisten från arbetarklassen har inte rest jorden runt. Vad dom andra 40-talisterna gjort vet jag inte.

Därför sårar det mig och de i min ålder som jämt och ständigt får höra av unga att vi är i vägen. När Per Nuder kallade oss för Köttberg vet jag många som inte röstade på sossarna efter det. Vi såg till att hans generation med flera, fick fri skola, tandvård och allt annat som skatten gått till för den kommande generationen. 

Vad vill jag nu säga med detta? Jo, att alla unga idag kommer att bli pensionärer en dag fast man kanske inte tror det. Vi 70 åringar har även vi varit unga och underbara. Men är Ni unga idag, var rädda om Er så blir Ni också pensionärer en dag.

I alla gamla kärringar och gubbar har det en gång funnits en ung flicka eller pojke. Unga och friska med kraft i arm och mod i barm.

Anette Isaksson

Det ska va´ gött å leva

Jag känner att jag har jobbat på i tolv år, utan att ha eller ta mig tid till reflektion och eftertanke. Jag har under åren som har gått arbetat mycket övertid och tiden har bara rusat iväg utan att jag egentligen har haft tid att känna efter. Vad vill jag egentligen? Känns det här bra? Vill jag verkligen göra det här?

Under några år hade jag funderat på att ta ett uppehåll och bara resa eller studera saker som jag vill för min egen skull, men jag vågade inte ta steget fullt ut. Men för cirka ett och ett halvt år sedan bestämde jag mig. Jag gick in till chefen och ansökte om tjänstledighet för studier under ett år framåt. Det kändes så bra efteråt! Jag hade en härlig skön känsla i magen. Nu var jag fri att göra som jag vill och välja fritt bland allt utbud som finns ute i världen.  Vilken frihetskänsla!

Jag fick frågan av många kring vad jag ska plugga till och framförallt till vad studierna kommer leda till för nytt arbete när jag blev klar. Då blev jag ännu mer stärkt i min tro att jag ska studera ämnen som jag har längtat efter att få göra, men inte haft tiden eller inte tagit mig tiden. Det är inte ett nytt jobb som är målet, utan målet är att få njuta av studierna och landa i att känna efter vad som är viktigt för mig i livet. Målet är att njuta av liver och att vara i nuet.

Det jag landade i var att jag ville blanda studier på Universitetet och på Folkhögskola för att få en bra mix mellan dessa två olika världar. Jag ville även blanda distanskurser med kurser som hade klassrumsundervisning och på så sätt mixa även dessa två världar. På Universitetet valde jag pedagogik, retorik och starta-eget-kurs och på Folkhögskolan valde jag skrivkurs och datakörkort.

Under den senaste månaden har jag även investerat i en systemkamera och ska gå en kortkurs för att kunna bli ännu tryggare i användandet av kameran. Jag har länge haft ett stort intresse i att ta foton, men har tidigare inte tagit mig tiden för att köpa, sätta mig in i hur kameran fungerar och gå en kurs.

Nu snart tio månader senare när båda studieterminerna lider mot sitt slut känner jag mig riktig nöjd över mina val. Det känns som jag har fått en hel ny inre lugn, jag känner efter mer och mer och jag rusar inte i livet, utan tar mig tid till reflektion och eftertanke. Jag känner att det här uppehållsåret från arbetslivet har gjort att jag har fyllt på batterierna och att det har varit ett mycket välinvesterad år i mitt liv.

Avslutningsvis har jag en refräng i huvudet utav Galenskaparna som jag har gått och nynnat på under flera månader: ”Det ska va´ gött å leva, annars kan det kvitta, fint å leva, annars kan det kvitta, lätt å leva, annars kan det kvitta, spring inte runt och vela, då sabbar du det hela spring inte runt och veva, det ska va’ gött, gött, gött, gött å leva!”

Ery Petrenco

Det kunde varit jag

Jag klev på tåget och valde vagn. Och ångrade mig direkt. Lukten av alkohol slog emot mig som ett basebollträ. Jag satte mig och försökte stänga luktsinnet. Och undrade varför man reagerar så?

Han var proper och ren, störde ingen. Visserligen såg han sliten ut men vem gör inte det. Av hänsyn till andra hade han ställt burken på golvet mellan sina fötter och drack inte ur den enda gång på vår gemensamma resa. En trasig människa som troligen mår sämre i sitt inre än vad jag gör. En medmänniska som alla andra. Som varit barn och haft stora drömmar om framtiden. Kanske bli pilot och flyga högre än månen eller brandman och köra röd bil som tutar.

Vad vet jag om vad han varit med om. Var det gick snett eller hur många som svek. Hur svårt livet blev. Vad vet jag om hur han kämpat för att stå rakt men inte förmått hela vägen. Vilka törnar som skuffade honom ner i hålet. Varför rynkar jag på pannan, jag som inte vet ett dugg om honom. Det jag vet är att det kunde varit jag som suttit där.

Lena B

Folkhögskolans dag

I går lördag den 20 april 2013 var det folkhögskolans dag och i det sammanhanget hade Nyköpings folkhögskola öppet hus mellan klockan 11 och 14.

Jag åkte dit med min familj för att se vad som pågick.

I barracken bredvid skolan, där kurser I balans och Natur & Ekologi vanligen håller hus, var det mycket aktivitet. Naturs klassrum var omgjort till en läkarmottagning, dit barn med sjuka och skadade nallar kunde komma till nalledoktorn, Eva Lindén. Där satt många i kö och väntade, men som tur var kunde barnen då måla lite med vattenfärger medan de väntade på att det skulle bli deras tur.

I Balans klassrum hölls det föreläsning av läraren Per-Anders Persson som berättade om en svunnen tid då skolan inte var byggd, men det istället fanns ett kloster på platsen där skolan nu ligger. Under klassrummet finns en gammal gravkammare där de besökande kunde gå ner och titta på gamla ben från kanske en munk eller två?

I cafeterian spelade Dragspelsklubben och det var kö till fikat. Stämningen var väldigt bra och alla såg ut som om de hade det trevligt. Jag mötte rektorn Christin Bierbrier som också var på väldigt gott humör och pratglad.

På gården hade I Balans ställt upp med loppis och en våg där man kunde lägga i små behovssäckar som till slut skulle visa om man själv var i balans.

Dessutom såldes det korv med bröd och kaka på gården.

I barracken där lärarna har sina rum på andra våningen håller även Anders Björnskär hus med sin kurs i Läderhandverk. Här var det utställt mycket grejor som eleverna har arbetat på under våren, det fanns både väskor, hattar, plånböcker, en rustning och mycket annat. Anders hade fullt upp med att förklara de olika momenten i att jobba med läder. Plötsligt kom Eva Ogenborg (lärare på kursen Skrivtorget) springande med sin älskade kamera och tog bilder i massvis, bland annat ett på min familj, som besökande.

Inne i stora huset på andra våningen där Språksam och Sveagruppen håller hus till vardags, hände det saker. I klassrummen var det temana Lilla Somalia och Lilla Irak där de visade fram olika handgjorda saker från dessa länder, och dessutom fanns det möjlighet att få handen målad med ett fint mönster som såg ut som en tatuering.

På andra sidan gången sålde globaliseringsklassen Fair Trade produkter och de hade också ett lotteri, där man kunde vinna olika typer av choklad.

På översta våningen kunde man få 15 minuters massage av de som går kursen I Balans. Så här hade man alltså möjlighet att avsluta dagen med en härlig upplevelse för bara 50 kronor.

Lena Hogbring

Reflektioner och tankar om tiden

I takt med åldern ökar antalet upplevelser och därmed minnen från händelser som inträffat. Det senare är en sanning med modifikation. I takt med ökade antalet händelser minskar minnesfunktionen.  På något sätt känns det som om utrymmet i hjärnan ligger på en konstant nivå. Det nya som kommer in, petar bort något som fanns där tidigare. Besvärande nog petas inte rätt händelser bort. Logiskt borde det senast inkommande bli kvar, men så är det ju inte. Det är närminnet som oftast sviker. Tyvärr försvinner inte bara det oviktiga utan i hög grad, det motsatta.

Till all lycka finns det hjälpmedel. Datorer, mobiltelefoner, almanackor och papper och penna är gångbara tingestar de flesta nyttjar. Det ologiska är bara att de som i hög grad skulle behöva de båda förstnämnda apparaterna som hjälp mot nedsatt minnesfunktion, är de som minst nyttjar dem. Antagligen finns det ingen tonåring idag som inte har egen mobiltelefon och även har tillgång till en dator. I många fall, till och med en egen dator. Den som redan uppnått hög ålder när datorn började bli vanligt förekommande, har inte alltid så lätt att hänga med. Utvecklingen tar i alla fall den vägen att de ovan nämnda tekniska föremålen nyttjas i allt högre åldrar, vilket är helt naturligt då de fanns med i den aktiva åldern och självklart följer med in i pensionärstillvaron.

Tala om tidens anda. Vi behöver inte gå så många år tillbaka då läsplattor var ett okänt begrepp. Dessa hör till nutid och om några år är de dåtid och nya tekniska tingestar tar vid.

Det är inte utan att vi som passerat ”bäst före datum” är nyfikna på hur samhället, tekniken och tillvaron ser ut i en framtid. Man måste utgå från att en tänkt diagramkurva som börjar vid ingången av 2000-talet, kommer att vara ganska brant stigande vid innevarande sekelskiftes slut i fråga om utvecklingen av nya tekniska prylar.

Den som lever får se heter det ju och det är ju så sant som det är sagt. För dagens pensionärer förblir det en endast en dröm att få skåda den dagens verklighet när innevarande sekel övergår till nästa. Det är inte vare sig nödvändigt eller beklagansvärt. De har ju upplevt en fantastiskt utveckling som tidigare generationer gick miste om. De kan tänka på vad Albert Einstein lär ha sagt ”Jag tänker aldrig på framtiden. Den kommer snart nog ändå.”

Det är ingen idé att sörja att man inte får uppleva framtidens landvinningar. Många framstående personer utöver Einstein har också uttalat sig om framtiden med positiv klang. Den tidigare amerikanska presidenten Abraham Lincoln gjorde också ett uttalande som bevarats åt eftervärlden. Han sa, ”Det bästa med framtiden är att den bara kommer en dag i sänder”.

LR