torsdag 14 april 2016

Dumklok kärlek

Vårkänslor.  Koltrastarna bildar par, bygger bo och kompletterar varandra i strävandet. Fågellivet. Okomplicerat mellan fjädrarna. Vad händer då vårsolen värmer upp vinterns frusna hjärtan och väcker nytt hopp om att den sanna kärleken kan dyka upp ibland snödroppar, krokus och vårtulpaner.

Vad är då sann kärlek?  Något passionerat och vilt eller något tryggt och stillsamt? Måste man välja eller kan man få hela paketet?  Stjärntals par bryter upp av skäl som olikhet. Förutsättningar för en hållbarrelation diskuteras ofta över kaffekoppar. Jag har tjuvlyssnat… Det kan vara att välja en partner med hyfsat likvärdig bakgrund, som matchar med ekvivalenta intressen och framtidsdrömmar och som helst befinner sig i en viss fas i livet. Inte ett ord om passion. En del hävdar till min stora fasa att sann kärlek enbart är för romantiska drömmare. Det handlar om att hitta någon som man kan stå ut med. Simpelt.

Kan man verkligen välja att styras av hjärtat eller hjärnan i kärlek? Om vi har en lista på kvalitéer, skapad utifrån sunt förnuft som drömpartnern bör uppfylla för säkrast möjliga utgång så undrar jag varför magkänslan istället driver oss rakt i armarna på någon som saknar våra uttänkta ideal? Passionen.

Min ex-sambo och jag är ett praktexempel på ett sådant kärlekspar som intalat varandra att det kanske är lika bra att göra slut. Vi var ju så stormiga och olika. Varför dra ut på eländet? Känslan av att inte passa in i normen för relationsmallen var skäl nog för att kasta skit på passionen. Vi hade bara en jäkla otur att drabbas av vårt livs största kärlek på helt fel tidpunkt i livet. Eller?

Är den skepticism vi har gentemot ”omöjlig” kärlek en konsekvens av att tvåsamhet och trygghet är samhällsnormen?  Det gör ju iså fall kärleken till enbart en effekt av förmågan eller oförmågan att leva i tvåsamhet. Dess raka motsats är passion som ställer mycket högre krav på självständighet.

Underskattar vi passionens självständiga kraft i vår ängslan för att en relation ska ta slut istället för att se den som startskott för en bestående relation? Är det sann kärlek att kompabilitet och likhet är det åtråvärda i första hand och att passionen som ställer högre krav på självständighet ska komma i andra hand?  Det finns en smörgåsbuffé där ute med partners kryddade med kvalitéer vilka skulle kunna matcha varandra perfekt. Men saknas passionen blir man inte det minsta sugen på smörgåsbordet. Snarare proppmätt.

Jag sitter här med bottenskrapet av alla moralföreställningar som nu skrumpnar långsamt inom mig. Jag har skrikit åt min passionerade kärlek att jag aldrig mer ville se den för mina ögon. Men det vill jag ju. Är inte det sann kärlek? Att vara helt ärlig mot sig själv i vetskapen att man vill vara med en människa för vad den är och inte för vad den gör. Inför framtiden tigger jag och ber den dumkloka kärleken om att skapa en relationsnorm åt dem som uppenbart och passionerat älskar varandra bortom tid och rum.

NF 

Motordag på Rosvalla

F11 Museum i Nyköping har nu på gång nya projekt som ska marknadsföras och visas på motordagen på Rosvalla. På fredagen blev det för mig en biltur ut till museet och hämta broschyrer och lite produkter som skulle säljas! Viktigaste var att marknadsföra F11 Museet och deras gamla fina plan samt utbudet och möjlighet att köra simulatorer.

Idag finns det en simulator för Viggen och en för Cessnan och i början av september lanseras SK60, en ny simulator. På en lastbil kördes en motor från SK60 till Rosvalla. Den är tung och fick lastas och lossades med en kran som finns på bilen. Det gick bra och vi stod på vår utställningsplats, som var alldeles innanför den stora dörren i utställningshallen. In körde nya bilar och gamla veteranbilar. En gammal Saab med sovplats på taket,  och en efterföljande turkosfärgad Chevrolet med en gammal husvagn i släptåg. Det var verkligen blandat utbud på utställningen.

Marknadsansvarig för museet, Kenneth  berättade för kollegor på utställningen att på lördag. Då skulle SK60:ans motor startas varje timme. Detta med en mycket allvarlig och trovärdig min.

- Jesses, hur har Kenneth nu tänkt? Motorn väger jättemycket. En motor har en dragkraft på 8,8 kN(kilo newton). Planet med två motorer har en maxfart på 890 km/timme.

Lördagen kom och det var mycket folk i vår monter och kring vår SK60 motor. Jan var klädd i pilotklädsel för att vi skulle kunna sätta ytterligare prägel på museets nya paket. Erbjudandet är att köra alla tre simulatorerna i 120 minuter och att vara pilot i på låssas samt att få fika. En jättefin födelsedags present till tjej som kille eller varför inte till Svensexan.

 Tur var att Kenneth avstod från att starta och blåsa ut SK60 motorns alla krafter. Trots att vi stod nära den stora dörren har det nog blivit explosionsartat och en riktig katastrof. Det var några dagar in på april månad, men ett riktigt försenat aprilskämt. Kul!

Då utställningen var klar rullades SK60:s motor ut med förenade krafter och lastades på lastbilen för att transporteras tillbaka till F11 Museum. Bord och övriga prylar packades ner för att köras tillbaka.
En lyckad dag för marknadsföring av F11 Museet och den satsning som frivilliga föreningskrafter genomför.

Välkommen till F11 Museet!

Doris Nyström

tisdag 12 april 2016

Bröstkorgsbarnen

Jag har liksom aldrig förstått de som säger att de inte minns någonting från när de var små. Att barndomen är ett enda blurr, lite som att titta under vatten. För mig är det inte så.

Jag har alla mina åldrar i mig.

Jag är en rädd fyraåring som inte vågar säga ifrån till en omvärld som ständigt kommer för nära, jag är en lycklig nioåring i ett hus av trä, och jag är en nittonåring som gläntar på fönstret, öppnar upp, en liten bit. Och ler åt vad hon ser.

Jag bär på så många bitar och versioner av mig själv, att det ibland känns alldeles fullt. Som att det inte får plats mer. Ska jag verkligen bli ännu äldre, bli en ytterligare annan? Bära en till? Men ibland, som nu, kan jag le åt dem. Alla de där beklämda, sorgsna, lyckliga, känslosamma, modiga, modiga små människorna.

På något sätt är de ju mig. För jag har dem inuti mig. De bor där, rör sig innanför mina bröstben. Ibland saktmodigt som små försagda spöken, ibland raspandes, bankandes, vrålandes, och ibland bara frågandes. 

Ja, jag tror faktiskt det. Ibland undrar dem, vad fan det egentligen är jag håller på med.

SE

onsdag 3 juni 2015

Fem frågor till författaren Hanna Lans

Din utgivna bok heter Som någon annan bäddar, vad gav dig inspiration att skriva den?
Det är självupplevt. Jag började med att skriva om enskilda händelser för att Elias, min son, skulle kunna läsa när han blev äldre. Jag tänkte att man ju glömmer med tiden och att han kommer ifrågasätta vad som hände och varför jag tog det beslut jag gjorde. När jag märkte att det höll på att bli en bok, bestämde jag mig istället för att skriva den för alla mammor som sitter fast i utlandet med sina barn. Att jag med min bok skulle kunna förhindra att något liknande händer andra, eller visa att vi inte är ensamma i vår förtvivlan, samt om någon ville göra samma som jag att den kunde tjäna som vägledning. Det gick snabbt att skriva den och tog bara några månader. Jag arbetade heltid samtidigt samt var ensam med Elias, men när jag väl skrev så skrev jag snabbt.

Vilket mottagande har boken fått? 
Fantastiskt! Det första som hände var att jag fick en jättebra recension från Btj, sedan mailade en kvinna och berättade att hon läst och att hon nu bestämt sig för att ta tag i sitt liv. På den tiden hade jag en mailadress på min hemsida så det var lätt att få tag i mig.

Vilket förlag gav ut din bok?
Jag orkade inte vänta på att ett förlag skulle ta hand om den, så jag startade eget förlag.

Skriver du på någon ny bok just nu?
Jag skriver på manus nummer fem, men har inte gett ut något mer. Nästa gång vill jag ha ett traditionellt förlag i ryggen, det var slitigt att förstå hur moms och annat fungerade, rabatter som skulle sättas till olika bokhandlare, utskick etc.

Något tips till framtida författare?
För stor fråga för att svara på, men jag har blivit intervjuad i boken "Förverkliga din bok dröm" av Joanna Björkqvist, där kan man läsa en massa matnyttigt!

För att läsa mer om Hanna Lans eller hennes bok gå till www.hannalans.se

Som någon annan bäddar kommer snart ut som E-bok. Finns även på bibliotek.


Av. J . Wallblom

söndag 24 maj 2015

Våren har kommit!

Våren har kommit till vårt kylslagna land! Äntligen! Idag är det pingstdagen. Tidigare var pingsten en lång helg, men nu har man ju som bekant tagit bort annandagen för att i stället ha 6 juni som helgdag. Sveriges nationaldag!

Har nyligen nyss firat min egen nationaldag, alltså 17 maj. Fira var väl att ta i då man som jag är bosatt i Sverige. Men med hjälp utav sociala medier kunde jag följa alla flaggbärande unga och gamla, skolorna med sina orkestrar som tågade genom gatorna. Vilken folkfest! Minns med vemod min egen uppväxt, nya kläder och skor dagen till ära. Min far pyntade min lilla flagga med björkkvistar i toppen. Efter 17 maj firandet på stan, gick man hem, åt tårta, sockerdricka och korv. När man blev lite äldre, blev sockerdrickan utbytt mot starkare dryck, och firandet fortsatte långt upp på småtimmarna. Nu har jag alltså firat med hjälp av datorn. När Nationalsången, Kongesangen och Det er Norge i rött (fel ö, men jag har inget O med /) vitt og blått spelades upp sjöng jag med för full hals. Min kära make fick stå ut med det.

Men nu är det alltså pingst. Jag sitter ute, njuter av solen och njuter av växtligheten. Allt som till synes varit dött, kommer upp igen med full kraft. Fascinerande! Kraften till liv är häpnadsväckande! Tanken går till en skapare. Inte så konstigt, det är ju pingst. I vårt sekulariserade samhälle, har de religiösa högtiderna förlorat sin kraft. Men pingst firas fortfarande, alltså 50 dagar efter påsk. Det var då lärjungarna fick missionsbefallningen, och på så sätt kyrkans födelse. Evangelium, det glada budskapet skulle förmedlas till alla. Ett budskap som är svårt att ta in med tanke på allt elände som finns. Men idag skall jag glädjas över nytt liv, knopparna på pionerna, de underbart vackra blommorna på kvitten busken. Klungan med förgätmigej, som lyser i himmelsblått, alla nyanser av grönt. Fältet med maskrosor med sin intensiva gula färg, vem bestämde att det var ogräs?

LL 

måndag 18 maj 2015

Skrivandet klibbar fast i hjärnan

När jag nu skriver min novell funderar jag mycket på form, innehåll och hur man skall formulera sin historia. För den kreativa processen är det förmodligen bra med allt detta funderande, men det har konsekvenser. Även om hjärnan är fylld av idéer kring novellen snurrar vardagen utanför på som vanligt. I mitt fall har allt detta funderande runt skrivandet gjort att jag inte fungerat så bra i det verkliga livet.

Min fru klagar på att hon inte kan kommunicera med mig och att jag inte lyssnar på henne. Det är inte sant. Jag lyssnar, men min hjärna kan inte registrera det som sägs. Min hjärna har fokus på vad jag skall skriva i min novell.

Häromdagen skulle jag rensa en rabatt i trädgården (det var min frus idé). Det gick sådär. Under cirka två timmar stod jag alldeles stilla och gjorde absolut ingenting. Alltså ingenting i trädgården, men i mitt huvud hände det mycket.

Jag jobbar halvtid, men den senaste veckan har jag inte varit särskilt produktiv på arbetet. Har beslutat mig för att inte gå till jobbet förrän novellen är inlämnad. Det känns mer schysst mot min arbetsgivare, som slipper betala lön för mitt improduktiva funderande.

En dag när jag faktiskt skrev istället för att fundera upptäckte jag vid halvfemtiden på eftermiddagen att jag var hungrig. Då hade jag helt sonika glömt äta under hela dagen. Märkligt.

En annan dag skulle jag hämta vår yngsta dotter vid tågstationen i Gärsnäs. Det är tre kilometer dit hemma från oss. Jag körde dessvärre igenom hela Gärsnäs. Djupt försjunken i tankar om novellen körde jag ytterligare två mil innan jag insåg vad mitt ärende med bilturen egentligen var. En halvtimme för sent hämtade jag min irriterade dotter, som undrade hur det stod till med hennes pappas mentala hälsa.

Ibland kan allt det här funderandet och disträa beteendet få värre konsekvenser. Igår skulle jag tanka bilen. Jag körde till macken och tankade trettionio liter bensin. Problemet är att vår Volvo har en dieselmotor. Jag hade glömt den detaljen medan jag stod och tänkte på novellens slut. Fick skamset gå in på macken och be dem tömma den på bensin och ta en hyrbil så länge.

Jag undrar hur ”riktiga” författare gör när de skriver. Är det bara jag som får skrivandet att liksom klibba fast i hjärnan och göra mig mer eller mindre dysfunktionell i vardagen?

MH 

söndag 17 maj 2015

Mot en ljusare framtid

Så här skrev jag för ett år sedan:

Jag tänkte att när jag ville starta en blogg om framtiden i Sverige och att skriva om en ljusare framtid att det passade bäst att börja när det ljusnar. Vi har passerat vårdagjämningen och går åtminstone tillfälligt mot ljuset.

Den här bloggen är tänkt att vara en del av min avsikt att föra ut tankar om hur samhället utvecklas och hur vi måste styra den utvecklingen mot de mål vi kan enas om. Den ska också handla om när något utvecklas mot något vi inte vill ha, vilket ofta händer när vi handlar fel eller står med händerna i byxfickorna och säger att vi inte kan göra något.

För ska vi skapa ett samhälle där vi vill verka och leva och där vi önskar att våra barn ska växa upp, så måste vi ta upp händerna ur fickorna och erkänna att vi alla är delaktiga, att vi alla har ett ansvar och att resultatet beror av om alla hjälper till.

I det gamla jordbrukssamhället var det synligt. Alla hade sina sysslor och åtaganden och vid skörden och nybyggen samlades alla och hjälpte till efter förmåga. Visst fanns omhändertagandet både för spädbarn och mycket gamla, men så länge du kunde resa dig var du med. Visst fanns det krafter kring byn som drog in krig och ofärd och digerdöd, så inte vill jag tillbaka till den tiden.

Men även vi behöver stoppa våra krig och digerdödar.

När industrisamhället skapade om Sverige och långsamt förvandlade jordbrukssamhället till en museiverksamhet vid sidan av de stora jordbruksindustrierna var det folkrörelserna som byggde samman människorna och fick dem att se en ljusare framtid bakom industrirök och massutslitning av människor i fabrikerna. Och visst blev det resultat och det mesta av fattigsverige är borta. Men sedan 40 år bygger vi nya samhällsklyftor och skapar nya fattigdelar och ny ofärd.

De senaste 40 åren har också folkrörelserna varit på nedgång och alltmer har ansvaret för riktningen och målen och genomförandet flyttats över på det anonyma och luddiga begreppet "samhället". För vad är i ett demokratiskt samhälle "samhället" om inte du och jag och alla andra runt omkring oss.

Det viktigaste hotet mot detta samhälle är vår passivitet, våra händer i fickorna, våra huvudskakningar som ska betyda att det är någon annans ansvar. Naturligtvis kan du och jag inte hinna med allt. Inte heller kan vi tillräckligt mycket för att göra allt. Men vi måste blåsa i visslan när vi ser fel, stanna maskinen samhället, se till att felen rättas till och fortsätta med detta tills processen går åt rätt håll.

Så länge brottslingar går fria och kan fortsätta att bryta ned vårt samhälle, så länge oskyldiga döms, så länge elever lämnar skolan utan godtagbara kunskaper med sänkt huvud, så länge människor ställs utanför, så länge vi går omkring och är rädda för och misstänksamma mot varandra, så finns det uppgifter för oss både att kräva ändringar av de vi har tillsatt för att styra alla delarna av samhället, men också uppgifter i vår närmiljö där vi faktiskt själva måste ta del.

Alla kan ta del och alla kan ta ansvar och alla behövs. Det händer att någon pekar finger och säger att vi själva är bättre. Vi har ofta ett behov av att hitta någon att hacka på för att visa att vi själva är bättre. Men den utpekade personen är ju i själva verket en bit av den viktiga förändringen mot ljuset.

Varje gång vi kan få någon att sluta äta nervösa piller för att hen inte behöver dem längre har vi gått åt rätt håll. Varje gång en passiv människa tar ansvar för något, varje gång vi har gett någon en chans att växa som människa, så har vi hjälpt en människa att hjälpa sig själv på samma gång som hen hjälpt andra.

Fortsättning följer!

Lennart Warenius