Det kunde varit jag

Jag klev på tåget och valde vagn. Och ångrade mig direkt. Lukten av alkohol slog emot mig som ett basebollträ. Jag satte mig och försökte stänga luktsinnet. Och undrade varför man reagerar så?

Han var proper och ren, störde ingen. Visserligen såg han sliten ut men vem gör inte det. Av hänsyn till andra hade han ställt burken på golvet mellan sina fötter och drack inte ur den enda gång på vår gemensamma resa. En trasig människa som troligen mår sämre i sitt inre än vad jag gör. En medmänniska som alla andra. Som varit barn och haft stora drömmar om framtiden. Kanske bli pilot och flyga högre än månen eller brandman och köra röd bil som tutar.

Vad vet jag om vad han varit med om. Var det gick snett eller hur många som svek. Hur svårt livet blev. Vad vet jag om hur han kämpat för att stå rakt men inte förmått hela vägen. Vilka törnar som skuffade honom ner i hålet. Varför rynkar jag på pannan, jag som inte vet ett dugg om honom. Det jag vet är att det kunde varit jag som suttit där.

Lena B

Folkhögskolans dag

I går lördag den 20 april 2013 var det folkhögskolans dag och i det sammanhanget hade Nyköpings folkhögskola öppet hus mellan klockan 11 och 14.

Jag åkte dit med min familj för att se vad som pågick.

I barracken bredvid skolan, där kurser I balans och Natur & Ekologi vanligen håller hus, var det mycket aktivitet. Naturs klassrum var omgjort till en läkarmottagning, dit barn med sjuka och skadade nallar kunde komma till nalledoktorn, Eva Lindén. Där satt många i kö och väntade, men som tur var kunde barnen då måla lite med vattenfärger medan de väntade på att det skulle bli deras tur.

I Balans klassrum hölls det föreläsning av läraren Per-Anders Persson som berättade om en svunnen tid då skolan inte var byggd, men det istället fanns ett kloster på platsen där skolan nu ligger. Under klassrummet finns en gammal gravkammare där de besökande kunde gå ner och titta på gamla ben från kanske en munk eller två?

I cafeterian spelade Dragspelsklubben och det var kö till fikat. Stämningen var väldigt bra och alla såg ut som om de hade det trevligt. Jag mötte rektorn Christin Bierbrier som också var på väldigt gott humör och pratglad.

På gården hade I Balans ställt upp med loppis och en våg där man kunde lägga i små behovssäckar som till slut skulle visa om man själv var i balans.

Dessutom såldes det korv med bröd och kaka på gården.

I barracken där lärarna har sina rum på andra våningen håller även Anders Björnskär hus med sin kurs i Läderhandverk. Här var det utställt mycket grejor som eleverna har arbetat på under våren, det fanns både väskor, hattar, plånböcker, en rustning och mycket annat. Anders hade fullt upp med att förklara de olika momenten i att jobba med läder. Plötsligt kom Eva Ogenborg (lärare på kursen Skrivtorget) springande med sin älskade kamera och tog bilder i massvis, bland annat ett på min familj, som besökande.

Inne i stora huset på andra våningen där Språksam och Sveagruppen håller hus till vardags, hände det saker. I klassrummen var det temana Lilla Somalia och Lilla Irak där de visade fram olika handgjorda saker från dessa länder, och dessutom fanns det möjlighet att få handen målad med ett fint mönster som såg ut som en tatuering.

På andra sidan gången sålde globaliseringsklassen Fair Trade produkter och de hade också ett lotteri, där man kunde vinna olika typer av choklad.

På översta våningen kunde man få 15 minuters massage av de som går kursen I Balans. Så här hade man alltså möjlighet att avsluta dagen med en härlig upplevelse för bara 50 kronor.

Lena Hogbring

Reflektioner och tankar om tiden

I takt med åldern ökar antalet upplevelser och därmed minnen från händelser som inträffat. Det senare är en sanning med modifikation. I takt med ökade antalet händelser minskar minnesfunktionen.  På något sätt känns det som om utrymmet i hjärnan ligger på en konstant nivå. Det nya som kommer in, petar bort något som fanns där tidigare. Besvärande nog petas inte rätt händelser bort. Logiskt borde det senast inkommande bli kvar, men så är det ju inte. Det är närminnet som oftast sviker. Tyvärr försvinner inte bara det oviktiga utan i hög grad, det motsatta.

Till all lycka finns det hjälpmedel. Datorer, mobiltelefoner, almanackor och papper och penna är gångbara tingestar de flesta nyttjar. Det ologiska är bara att de som i hög grad skulle behöva de båda förstnämnda apparaterna som hjälp mot nedsatt minnesfunktion, är de som minst nyttjar dem. Antagligen finns det ingen tonåring idag som inte har egen mobiltelefon och även har tillgång till en dator. I många fall, till och med en egen dator. Den som redan uppnått hög ålder när datorn började bli vanligt förekommande, har inte alltid så lätt att hänga med. Utvecklingen tar i alla fall den vägen att de ovan nämnda tekniska föremålen nyttjas i allt högre åldrar, vilket är helt naturligt då de fanns med i den aktiva åldern och självklart följer med in i pensionärstillvaron.

Tala om tidens anda. Vi behöver inte gå så många år tillbaka då läsplattor var ett okänt begrepp. Dessa hör till nutid och om några år är de dåtid och nya tekniska tingestar tar vid.

Det är inte utan att vi som passerat ”bäst före datum” är nyfikna på hur samhället, tekniken och tillvaron ser ut i en framtid. Man måste utgå från att en tänkt diagramkurva som börjar vid ingången av 2000-talet, kommer att vara ganska brant stigande vid innevarande sekelskiftes slut i fråga om utvecklingen av nya tekniska prylar.

Den som lever får se heter det ju och det är ju så sant som det är sagt. För dagens pensionärer förblir det en endast en dröm att få skåda den dagens verklighet när innevarande sekel övergår till nästa. Det är inte vare sig nödvändigt eller beklagansvärt. De har ju upplevt en fantastiskt utveckling som tidigare generationer gick miste om. De kan tänka på vad Albert Einstein lär ha sagt ”Jag tänker aldrig på framtiden. Den kommer snart nog ändå.”

Det är ingen idé att sörja att man inte får uppleva framtidens landvinningar. Många framstående personer utöver Einstein har också uttalat sig om framtiden med positiv klang. Den tidigare amerikanska presidenten Abraham Lincoln gjorde också ett uttalande som bevarats åt eftervärlden. Han sa, ”Det bästa med framtiden är att den bara kommer en dag i sänder”.

LR