Push i skrivandet

Idag är det fredagen den 19 december 2014 och jag tänker tillbaka på tiden som jag har gått på skrivarkursen på Nyköpings Folkhögskola.

Kursen var på distans och det var ett bra format för mig, då jag satt hemma och studerade och skickade in arbetsuppgifterna via internet till GoogleGroups där vi kunde läsa varandras texter, mycket praktiskt. Mina kurskamrater har alla varit på olika nivåer i sitt skrivande och det har varit väldigt spännande att se de olika stilarna på texter som alla har skickat in. Vissa har tankarna på att skriva egna böcker och andra idéer med sitt skrivande. I kursen så var det ju en journalistisk och en skönlitterär del och för mig så har den skönlitterära varit mer intressant, då det fria skrivandet har tilltalat mig. Jag läser mycket, så att få mer push i sitt eget skrivande har varit lärorikt, då jag upptäckt detta med tempusformen och hur lite jag har satt mig in i den konstigt nog. Men det ska jag bli bättre på, att bli konsekvent i mina texter.

Då jag ursprungligen kommer från Nyköping så var det trevligt att vara tillbaka hit de fyra när-träffarna och möta de trevliga kurskamraterna. Jag upptäckte att det är mycket som har förändrats på de år som jag har hållit mig härifrån. Jag bor nu uppe i Orsa, Dalarna och trivs ganska bra med det, men har i och med kursen i Nyköping fått tanken på att flytta ”hem” igen. Samtidigt som jag har trivts med att komma ner hit för att studera och samtidigt träffa lite familj som man inte sett på länge, så har jag blivit lite stressad av stadspulsen. Då jag bodde här så tyckte jag att Nyköping var för litet och ville flytta till något större, men nu så är ju detta storstan för mig, med allt det medför. Både på gott och ont. Känner att jag blir lite stressad när jag kommer ner och denna värme och fuktighet, vet inte hur lång tid det skulle ta att acklimatisera mig om jag skulle flytta ner hit igen. Sen är det kranvattnet, otrevlig, konstig bismak. Van vid att vatten inte ska smaka någonting. Så det var lite jobbigt för mig. Jag fick dricka flaskvatten, vilket jag avskyr, men hellre det än att må illa.

Men nog om negativitet! Kursen var en trevlig kortare kurs som jag rekommenderar till andra då den var lagom stor och att man skriver den på distans. Jag fick lära mig en del som man inte har tänkt på då man suttit hemma på kammaren och skrivit så när jag sätter mig för att skriva framöver så kommer jag att tänka på vad jag har fått lära mig på Nyköpings Folkhögskola!

Tack alla! Både mina lärare och mina kurskamrater.

Daniel Granat

Det är maktlösheten som förändrar

Kreativitet i skrivande och musik har alltid varit länken som håller ihop mig och min själ. Det är som livets toalettbesök, ett måste.

Skrivarkursen jag nyss gått och människorna jag har träffat där har inspirerat mig och gett mig motivationen och viljan att skriva varje dag. Nu är det en del av min dagsrutin, så ett stort tack till alla!

Huruvida jag fortsätter att skriva skräcknoveller nu när lilla Elias har kommit till oss, det återstår att se. Kanske tappar jag min fascination för skräck. Jag har tidigare sagt att jag aldrig någonsin skulle skriva om kärlek.

Kanske var det för att jag då inte hade upplevt det jag upplever nu och nyligen har upplevt.

Under förlossningen, när maktlösheten når svidande höjder, när man skulle kunna springa genom betongmurar och gå in i döden för henne på ett ögonblick samtidigt som man ber till alla högre makter att låta henne vila, om så bara för en lite längre stund än den som varade.

Det är maktlösheten som förändrar en i första steget.

Efter förlossningen kommer vad jag skulle vilja kalla den stora förändringen; när man inser att livet aldrig kommer bli detsamma igen, och man är inte bara okej med det; man älskar det. Och när man för första gången inser hur stark denna typ av kärlek är.

Jag ser det varje gång jag tittar på min sons lilla ansikte, varje gång han öppnar de små ögonen och, som i detta nu, när han ligger mot mitt bröst och jag lyssnar på hans små mjuka andetag. Jag ser en ny kärlek ta form som förändrar en i det andra och största och mest omvälvande steget.

STORT TACK till alla inspirerande människor och lycka till med allt ni företar er i livet!

Christoffer Andersson

Om kritik

Varför skriver du? Är det för att tömma hjärnan på tankar och istället fästa dem på papper som ett slags egenterapi? Är det för att du har något angeläget att säga? Eller är det för att du vill se ditt namn i stora feta bokstäver på en bokrygg i bokhandeln? Eller kanske för att bli rik? Kanske är det av någon helt annan anledning.

Oavsett varför du skriver så kommer du så snart du låter någon annan än dig själv läsa det du skrivit att exponera dig för kritik! Kritik betyder granskning och bedömning. Kritik är egentligen neutralt, även om det ofta förknippas med någonting negativt, man granskar och bedömer både förtjänster och brister. Litteraturkritik är granskning och bedömning av texter.  I de allra flesta skrivarkurser jobbar man med konstruktiv kritik, vilket innebär att det även omfattar förslag till förbättringar. Syftet med den textkritik som ges är att en respondent genom att påpeka brister i en text ska kunna hjälpa en författare att förbättra sin text. Detta görs på en redan skriven text, och den kritik som framförs granskar texten objektivt.

Det kan kännas hårt att ta emot kritik. Speciellt om det är en text som man jobbat hårt med och är nöjd och stolt över. Som sedan någon annan ska peka ut fel och brister i. Men om en text innehåller mycket stavfel eller blandar tempus, så kommer de bristerna att föras fram av en respondent oavsett vem som skrivit texten. Kritiken är inte riktad mot författaren som person, utan är en objektiv bedömning av texten. I slutändan resulterar det förhoppningsvis, om författaren kan ta till sig av kritiken, i en bättre text! Dessutom, när det gäller en befintlig text, skulle det om en respondent enbart lyfte fram bra saker inte leda till att texten blev bättre. Klarar du av att ta emot kritik som blottlägger din texts brister?

Visst kan det kännas bra för självkänslan och självförtroendet när man får beröm. Där är den kritik som lyfter fram en texts förtjänster mer personlig än vad den kritik som lyfter fram brister är. Det riktar sig mot en författares styrkor. Det som är bra gjort. "Dina miljöbeskrivningar är fantastiska och skapar en tät och mystisk stämning! Här har du verkligen lyckats, bygg vidare på det!" Men det hjälper egentligen inte en redan skriven text. Däremot hjälper det framtida texter som en författare skriver.
   Sedan kan givetvis den kritik som en respondent ger föras fram på ett antal olika sätt. Förmodligen lika många sätt som det finns personligheter. Sättet kan upplevas mer eller mindre hårt, rakt, aggressivt, destruktivt? Men det handlar mer om hur respondenten är som person, snarare än att kritiken i sig egentligen är olika beroende på vem som ger den. Säger man att "du använder för många svåra ord vilket stoppar upp läsflödet" är det så oavsett vem som för fram det! Klarar du att ta sådan kritik?

Om man har svårt för att ta kritik på en skrivarkurs ska man nog igen fråga sig "Varför skriver jag?". Om svaret är att du någon gång skulle vilja få någon av dina texter publicerade så måste du nog vänja dig vid kritik. Den konstruktiva kritik som ges på kursen syftar till att hjälpa dig. Den kritik som en förläggare ger syftar kanske till att förändra din historia till något som säljer bättre. Kan du ta det? Skulle du lyckas och få din roman publicerad så kommer varje läsare att vara en potentiell kritiker och alla komma inte gilla det du skrivit. En del kommer att såga ditt verk vid fotknölarna, säga att "Den här boken var alldeles för lång, dåligt skriven och förutsägbar intill förbannelse, förutom när något löjligt händer!" (1 stjärna på Amazon för Harry Potter och dödsrelikerna!)

Kan du ta sådan kritik som verkligen är negativ och destruktiv? Varför skriver jag? Förhoppningsvis är svaret att du gör det för att det är kreativt och roligt! Använd kritik som ett hjälpmedel för att förbättra dina texter. Ta inte kritik personligt utan hellre med en nypa salt!

RA

Hål i tillvaron

Nu skriker hon åt barnen igen. Men hon har ett hjärta av guld, det har hon verkligen. Tar allt på stort allvar. Sitt ner! Stå upp! Jag viskar åt dem; hej hej här är jag, där är du! Hon lägger sin kind emot min när vi kramar om varandra ibland. Barn går inte de springer, barn pratar inte så ofta de bubblar och babblar bråkar och skriker. Pedagoger är ofta rätt opedagogiska, de har glömt bort hur det var när de var små, tappat synen de hade på världen då. De orkar inte heller längre. Men det ska de faktiskt, säger politikerna. De ska orka. Vem som sen lyssnar på en barnröst har jag för länge sedan slutat tänka på. Skivar bananpengar, samlar ihop snor i vita papperskvadrater som jag knölar ner i fickan. Ingen tror längre på vad barnen säger men jag fortsätter lyssna. Mitt hjärta krymper för varje dag. Häller upp kaffe i ett glas vid åtta som jag oftast häller ut vid fyra strax innan jag går hem. Det blev stående för allt hände samtidigt.

Ett tag till står jag på barrikaderna och strider vid er sida, trampar sönder glas på vattenpölarna. För det är glas på riktigt och vi behöver ta sönder något nu när man inte får bita sin kompis för att man är så uppgiven. Sen kommer mammorna och papporna och plockar färglada utebyxor från krokarna och sanden rasar, blir likt en öken på tamburgolvet. Och de suckar. Inte nu igen. De har inte tid när barnen vill visa allt, precis allt, som de lärt sig, var de faktiskt ramlade och en liten plastpärla på golvet, för just den var skatten de letat efter hela dagen.

Känner mig väldigt stolt över att hjälpa småfötter på med minst tjugo gummistövlar per dag eller var det 21, för en kunde vi inte hitta hur mycket vi än letade. Då får vi ta på andra skor, gympaskor som står kvar i ett hörn sen sommaren, fast nu är det vinter och rätt kallt. När vi sedan går ut blir de blöta på ett par sekunder. Skor blir det om man testar hur djup vattenpölen är. Det är inget konstigt med det. Så är livet. Det finns en lika stor sorg som glädje i varje ögonblick. Jag har inte brytt mig om att väga.

Imorgon ska jag ta mig samman; höja rösten och vifta bort litenheten. Imorgon ska precis allt förändras. Litegrann. Alla som inte kan tända stjärnor i barnens ögon har redan skjutit bort sitt eget hjärta. Som han skrev, Kirkegaard; barn som kritiseras lär sig fördöma. Vi har många små begynnande SD-anhängare i världen. Kanske. Vissa kommer att joina partiet andra inte förstås.

Sen står vi där när de kommer och hämtar, jo det är bara bra. Allt är bara fint. För att prata om så stora saker som barns rätt att tänka, rätt att få en syl vädret, rätt att bara vara, rätt att få sitta och glo en stund i ett hörn, det finns helt enkelt inte utrymme för. Men vi försöker varje dag för deras skull. Att ge en glimt av deras värld, deras liv och tillvaro.     

ELA

Längtan efter att längta bort

En dag i början av maj åkte jag ut till Drottningholms slott. Promenerade längs grusgångarna mellan öar av välskötta grönområdena tillsammans med tyska, japanska och amerikanska turister. Tog ”kärleksstigen” mot Kinaslottet. Slottet byggdes av Gustav den III, den så kallade teaterkungen, och är en rosenröd söt liten byggnad inspirerad av den tidens bild av Kina.

 

Jag gick in i slottet, betraktade lacksniderierna med kinesiska motiv, elfenbensfigurer och statyer. Det slog mig hur fascinerade 1700-talets människor måste ha varit av dessa föremål och hur avlägset fjärran östern måste ha känts. Om jag hade sett samma föremål i en Kinainspirerad butik idag hade jag troligen inte tittat två gånger på dem utan direkt avfärdat det som krimskrams. Men i montrarna uppställda en och en kunde jag uppskatta exotismen de förmedlade. Jag blev lite nostalgisk.

 

När jag var sexton år var jag oerhört fascinerad av Kina och Japan. Jag plöjde igenom James Clavells klassiska asiensvit: Shogun, Tai-pan och Gai-jin. Jag läste japansk manga och såg på Anime, som på den tiden nästan bara gick att få tag på i Science Fiction-bokhandeln i Stockholm. Jag hittade Hello Kitty-hårspännen i en butik på Drottninggatan och trots att jag var för gammal köpte jag dem och bevarade dem som heliga reliker i min byrålåda. Asien tycktes så långt borta, och en resa dit symboliserade för mig det ultimata äventyret.

 

Nuförtiden känns inte dessa länder lika långt borta och jag funderar över varför. Jag tror inte det är för att jag har varit i Japan. Har det bara med att göra att jag har blivit äldre eller har världen förändrats? Är det lättare att besöka länder utan att sätta sin fot i dem nuförtiden? När jag gick runt i Kinaslottet och såg de föremål som hade transporterats till Sverige över oceaner av upptäcksresande och handelsmän kände jag ett sting av saknad. Jag längtade efter att längta bort till ett nästan otillgängligt land, som när jag var 16 och längtade till Japan.

 

Egentligen är det ju i grunden något positivt att kunna komma i kontakt med människor världen över på ett lätt sätt. Att uppleva kulturer genom medier som inte fanns för 20-30 år sedan. Kanske var det jag kände bara en längtan efter det genuina, det man ibland kan känna när man klickar iväg ett meddelande på Facebook till en vän i Frankrike, Kanada eller Japan. Man vill tillbaka till ett möte ansikte mot ansikte, ett möte man har jobbat för, kanske till och med tagit sig över hav för.

 

Matilda J

Koloniliv

Vad är det som driver en människa att bege sig ut på landet och leva i en liten låda utan el eller värme när man vet att det ska bli frost på natten? Det frågar jag mig när jag ligger långt nere i sovsäcken, fullt munderad i mössa, långkalsonger, ullstrumpor och fleecetröja i den iskalla majnatten. Ute är det kallt och tyst, det enda som hörs är hur brädorna i min stuga knäpper oroväckande.

Min 10 kvm stora stuga är byggd i öländsk skiftesteknik och det betyder att det inte finns spik nånstans i huset. Brädorna är fogade tillsammans enligt en klickteknik och inuti det vitbetsade huset i alla hörn och skarvar sitter kilar som små vackra rosetter. Det är så fint och jag vägrar isolera. Men ibland faller stugans brädor isär. Om det inträffar så här års, blir det ännu kallare än vanligt. Man får då knacka ihop huset med hammare och stämjärn och elda vilt i fotogenlampan och i alla värmeljushållare.

På sommaren en kylig, regnig natt så räcker det för att hålla kylan borta. Men inte när det är minusgrader ute. Jag hade rullat in mig i sovsäck och filtar så bara näsan stack ut. Den blev så kall att jag var tvungen att kupa ena handen runt näsan för att inte förfrysa den vilket fick till följd att handens utsida blev lika kall, så jag fick då skifta hand kring näsan. På något sätt lyckades jag sova någon timme då och då. Men ja, aldrig mer en frostnatt.

Stugan ligger i en ekoby på norra Öland. På området finns 45 stugor som alla ser olika ut. En del har byggt ett miniatyrgods, med trädgård och veranda. Andra går drömmande och slår med sin lie. Det ser ut som Christiania i Köpenhamn. Vi har eget reningsverk och vatten som ingen vågar dricka. Man tar petflaskor och smyger in på toaletter i resturanger man besöker för att sno åt sig lite välsmakande kommunalt vatten. Jag kan inte bestämma mig för om det är spännande eller genant.Men jag fullkomligt älskar stället! Fåglarna skriker så man inte kan sova och sopsorteringen fungerar nästan aldrig så man får ta cykeln och åka ett par kilometer till sopstationen med sina egna sopor.

Till varje stuga finns en liten bit mark. Har man tråkigt kan man alltid klippa gräset eller påta i rabatten. Eller bara ta cykeln och cykla iväg till stranden, titta på havsörn vid fiskelägret eller ta en sväng förbi bageriet och pizzerian i Södvik. Jösses vilka bakverk de har! Och vilka pizzor! Ibland avgår ett cykelfölje om cirka 10 personer på kvällen till pizzerian eller ner till Sandvik på andra sidan ön, till ”Fisken”. Alltid lika trevligt och gott. Lite vingligare på tillbakavägen, men man sover ovaggad efter ett par glas rödvin.

Det bästa med ekobyn är läget. Den ligger 3 kilometer från stranden på östra sidan och 1 ½ kilometer från stranden på västra sidan, på den norra delen av Öland där ön är som smalast. Jag köpte huset för 3 somrar sedan och det var bara att köra igång. Allt ingick. Från säng, porslin, gasolkök till cykel. Vad jag än har behövt så har det funnits. Liten ficklampa, fästingdragare, tvättlina, ja allt. Compact living på hög nivå.

Eftersom min stuga inte är isolerad blev det både fuktigt och kallt första sommaren som var mycket regnig. Jag bad därför den slarviga snickaren som huserar på området att hjälpa mig att lyfta upp stugan och även bygga en altan. Det blev perfekt! Men, ibland är det mindre charmigt. Som under järnnatten häromsisten. Då tänkte jag att nu får det vara nog med idyll. Jag satte ut huset till försäljning när jag kom hem, men tog bort annonsen efter två veckor när jag hade hämtat mig. Det går ju inte att sälja detta naturparadis! Inte nu när mina stockrosor har tagit sig.  Jag fick betala en hel del och kommer inte få tillbaka en spänn när jag väl vill göra mig av med stugan. Men den dagen den sorgen. Och snart börjar evenemangen i Kalvhagen och ortens teatergrupp sätter upp en ny Lars Molinpjäs. Och det kan man ju bara inte missa!
Elisabeth Ågren

Havstulpaner och den försvunna bikinin

Som att plötsligt märka att bikinin har slitits av någonstans där ute vid bryggan, helt utan varken över- eller underdelen står jag med endast det iskalla vattnet som skydd. Ingen annan anar någonting, hur kan dom inte ha sett någonting?

Dom simmar alldeles för nära och vägrar försvinna därifrån. Jag håller mig krampfullt över brösten för att täcka det som täckas kan av mina skakande händer. Jag måste därifrån! Det är ganska nära till stranden men där ligger dom på rygg och solar, njuter av den vackra dagen så som man borde. Åt andra hållet sträcker sig vattnet milslångt utan stop. Den mjuka sandbottnen blir allt mer stenig under mina fötter ju längre jag står tills den till slut förvandlats helt till havstuplaner som skär djupt in i mina trampdynor. I min krampaktiga hållning känner jag hur benen blir mer och mer okontrollerbara i sina skakningar. Vattnet är iskallt, varför åker inte folk härifrån och hur kan dom vara så oberörda? I en cirkel runt mig börjar vattnet färgas rött av blodet från mina sönderskurna fötter, det gör så outhärdligt ont att jag får svårt att andas. Försvinn! Försvinn! Försvinn!!! Jag vill skrika rakt ut men får inte fram ett ljud.

Ibland har jag rusat upp gråtandes, naken och lämnat blodspår efter mig längs hela min flyktväg därifrån. Ibland har jag sjunkit ihop till en boll av smärtan och hamnat helt under vattenytan vilket även det har undgått de flesta. Nere på bottnen kramar jag om mina knän, skakar av olust och tillåter mig själv att gå sönder inuti. Smärtan tar vägen ut genom tårkanalerna och blandas fort med vattnet och gör det hela ogjort. Nere på bottnen simmar dom över mig, runt mig och alldeles, alldeles för nära inpå.

Ibland står jag kvar och försöker acceptera smärtan som skär upp igenom hela kroppen och försöker tro på vad jag har fått inmalt i huvudet på KBT:n, efter toppen kommer dalen. Tanken att vattnet plötsligt skulle försvinna och jag står kvar i mitt nakna och blodiga jag är någonting som jag i allra högsta grad riskerar i valet att inte fly. Till åtlöje för resten av de påklädda badgästerna måste jag försöka vara okey med situationen och bara invänta att skärsåren under fötterna självläker och att bikinin växer tillbaka från intet.

Många ställer ofta frågan: ”vad är det värsta som kan hända?” med ett snett leende som ett halvhjärtat försök att förstå. Ofta helt utan intresse i att förstå utan mest för att lösa situationen. Så vilket av alternativen är vettigast? Min KBT-psykolog väljer alternativ nummer tre, den självsäkre väljer alternativ nummer ett- för vem bryr sig om vad andra tycker? Jag själv väljer allt för ofta nummer två. Jag varken flyr eller stannar utan väljer istället att försöka göra mig osynlig för jag bryr mig om vad andra tycker och tänker. Mest så vill jag inte se deras blick när de till slut ser att någonting är fel.

En panikattack i symbolik för att göra det så begripligt det går, ändå är orden för knappa, alltid för knappa!


Elin H

Homeopati

Som Djurhomeopat arbetar man med att bota med mediciner från naturen, det finns inga biverkningar. Man tar bort orsaken inte bara symtomet.

Homeopati upptäcktes på 1700-talet av Samuel Hahnemann. Han kom på att Kinin uppvisade samma symtom på en frisk människa som symtomen på de som hade malaria. Alltså, tänkte han, lika botar liknande, vilket är Homeopatins rättesnöre. Tanken är att ge ett medel med samma symtom som de man redan har, men man ger medlet i en högre energi än sjukdomen har, på så sätt ”äter” medlet upp den riktiga sjukdomen och patienten blir botad. Lika har botat lika.

Själva medlet tillverkas genom att man först gör en modertinktur på till exempel Slåttergubbe (arnika montana). Man lägger växten i sprit och låter stå i tre veckor, sedan späder man denna i vatten.

• Om man skall göra ett medel med styrkan D 30 tar man 1 del modertinktur till 9 delar vatten, skakar 100 ggr, och man har fått D1. Tar man 1 del av D1 till 9 delar vatten skakar 100 ggr har man fått D2 och så vidare 30 gånger.

Efter D 24 finns det inget kvar av Slåttergubben i vattnet, vetenskapsmännen säger att det är ”bara vanligt vatten”, men vi menar att vattnet minns, det gör ett avtryck av Slåttergubben och för avtrycket vidare i spädningarna och mångdubblas vid varje spädning, ju högre spädning desto mer kraft. Alla medel har getts till friska människor och de symtom som visat sig har nogsamt skrivits ned för att man skall veta vad olika medlen kan användas till. Kul att det någon gång provas på människa först och sedan ges till djur.

Slåttergubbe borde alla ha en burk av hemma. Det hjälper särskilt vid huvudskador då den hjälper kroppen bland annat att absorbera vätska, stoppar blodflöden, lindrar chock, smärta och blåmärken. Det finns även bra akutmedel för influensa, förkylning, stelkramp, fång och mastit. Det finns också medel för kroniska lidanden som eksem, ledvärk, reumatism, astma, migrän, panikångest, sorg och rädslor.

Homeopatins belackare hävdar att alla de människor som blivit friska med homeopatins hjälp beror på placeboeffekten. Men hur förklarar de då att homeopati fungerar alldeles utmärkt på djur? Djur vet inte att de får ett litet piller och att förväntas bli friska.

Hahnemann ansåg att sjukdom är en obalans på individens vitalkraft. Homeopatimedel ger energi till vitalkraften så den kommer i balans och då kan kroppen hela sig själv. Om 10 människor går till en vanlig doktor och alla 10 har sura uppstötningar och svid i magen får alla samma medel. Om samma 10 människor går till samma homeopat får alla 10 olika medel för just honom eller henne. Ett medel som är så likt just den människan som möjligt, det kallas konstitutionsmedel. Vi är inte lika varandra, vi tycker inte lika, en del gillar glass, andra inte, en del älskar att vara vid havet, andra är rädda för havet, för oss homeopater är allt detta symtom. Även om man har samma sjukdom yttrar sig inte symtomen på samma sätt eftersom vi är olika.

Jag har jobbat som homeopat i nio år och sett både människor och djur få hjälp med allt från beteendeproblem till att bli bra från eksem och klåda. Eftersom jag ofta är sista chansen för djuret, särskilt vid hudproblem, känns det extra underbart var gång som djurets ägare ringer och säger att hunden, hästen, katten, eller vad det nu är, svarar på medicinen.

Ulla Adamsson
Diplomerad Djurhomeopat

Världen har förlorat ett geni, men vi har förlorat en vän.

Det är så svårt att förstå hur en person, så levande, i nästa stund kan vara borta. Och någon mer levande än du har jag aldrig mött. Med dig har det alltid känts som att varje möte varit för kort. Som om just ditt liv inte räcker till. Varje samtal med dig tog oss till andra dimensioner, dimensioner som fick en fundera över livet och alla dess nyanser. Dina nyanser.

Jag tänker på ditt kroppsspråk, ditt engagemang och ditt djup. Jag tänker på din intelligens, din värme och dina magiska berättelser. Jag är så glad för att världen fått ta del av en ut av dem. Den du vann en Oscar för. Jag minns hur du svarade på min fråga efter att jag fått se ett smakprov av ditt då kommande mästerverk. Jag frågade vem du ville skulle tycka om filmen – folket eller kritikerna. Du svarade – båda! – med en sådan övertygelse att trodde dig. Och det gjorde även folket och kritikerna. Men det fanns så många fler berättelser, så många fler samtal och så mycket mer mod.

Din envishet och godhet tog dig långt, men kanske var det för långt?

För två veckor sedan satt du här. Vi pratade om hur ditt liv förändrats. Du sa att det var stunder som just de här – långa samtal med vänner – som betyder allt. Du pratade om att du kanske egentligen var lyckligare när du arbetade med tv och undrade om man måste vara kall och hård för att lyckas i filmbranschen. Du kunde aldrig vara kall och hård, du var varm och mjuk och godhjärtad. Du slutade aldrig vara Malik, trots dina enorma framgångar. Det var därför vi älskade dig. Du tackade nej till det ena och det andra stora projektet. Projekt som andra bara kunnat drömma om. Men med dig var det annorlunda. Du ville följa hjärta, vara sann. Du slutade aldrig tro på magin och i mina ögon var du magisk, Malik. Vi kommer alltid sakna dig. Världen var en bättre plats med dig.

Vila i frid, Malik Bendjelloul.


Ida Högström 14/5 2014

Hjärtemod

Jag brukar inte titta på Eurovisionsschlagern men denna speciella lördagskväll hade vi inte något på agendan så jag och gubben unnade oss en myskväll framför tv:n . Jag slösappade runt på de olika kanalerna och fick fram finalen. På scen i långklänning stod en skäggig människa och sjöng som en Gud. Jag blev kär. Jag säger bara Conchita Wurst. Vilken underbar människa. Vilket mod. Vilket engagemang. Så bra gjort. Att ha förmånen att vara begåvad med en sådan röst stärker naturligtvis självkänslan och självförtroendet. Men ändå. Så bra gjort. Att jag hela tiden skriver människan är för att i min värld spelar det ingen roll om hon är en han, svart, gul, katolik, buddist, vacker, ful, tjock, smal, lång, kort, rik, fattig, HBTQ eller någon annan bokstav.

Vi är alla människor och om det nu är så att vi delar samma förfäder eller samma själ (Därom tvistar de lärde) blir ju kontentan av det hela att om vi skadar någon annan skadar vi oss själva och det är ju riktigt idiotiskt. Det som betyder något är hur folk beter sig och vad de säger. Man behöver inte vara en mes för det. Man kan utrycka sig på ett vänligt sätt och med respekt för den man pratar med och ändå framföra sin åsikt och stå för den. Precis som Conchita gjorde i finalen. Att människan sedan gick och vann alltihop var ju bara toppen.

Jag är också fullständigt övertygad om att det man ger får man igen. Det har folk vetat i alla tider. Ni har väl hört ordspråket ”Hut går hem och tar mer med sig”. Då är det ju ännu dummare att se ned på någon för att den är annorlunda än man själv eller rent av skada någon annan för att den inte tror det samma som man själv. Sen är det ju så att alla inte passar ihop. En del människor gillar man helt enkelt inte. Man kanske inte ens vet varför. Neej, okej då, vänd på kroppen och gå därifrån. Vi lever i ett relativt fritt land. Vi behöver inte umgås med någon vi inte gillar. Men vi behöver inte heller slå dem eller kalla dem för hemska saker bara för att de inte passar vår mall.

Så jag hoppas innerligt att Conchitas modiga framträdande kan väcka Putin och alla andra dinosaurier som fortfarande klampar omkring på vår jord. Jag tycker mig dock med glädje se att de yngre generationerna blir mer och mer öppensinnade och mindre fördömande. Så efter några generationsskiften så kommer historien förhoppningsvis att upprepa sig och dinosaurierna dör ut än en gång.

Ulla Adamsson