Koloniliv

Vad är det som driver en människa att bege sig ut på landet och leva i en liten låda utan el eller värme när man vet att det ska bli frost på natten? Det frågar jag mig när jag ligger långt nere i sovsäcken, fullt munderad i mössa, långkalsonger, ullstrumpor och fleecetröja i den iskalla majnatten. Ute är det kallt och tyst, det enda som hörs är hur brädorna i min stuga knäpper oroväckande.

Min 10 kvm stora stuga är byggd i öländsk skiftesteknik och det betyder att det inte finns spik nånstans i huset. Brädorna är fogade tillsammans enligt en klickteknik och inuti det vitbetsade huset i alla hörn och skarvar sitter kilar som små vackra rosetter. Det är så fint och jag vägrar isolera. Men ibland faller stugans brädor isär. Om det inträffar så här års, blir det ännu kallare än vanligt. Man får då knacka ihop huset med hammare och stämjärn och elda vilt i fotogenlampan och i alla värmeljushållare.

På sommaren en kylig, regnig natt så räcker det för att hålla kylan borta. Men inte när det är minusgrader ute. Jag hade rullat in mig i sovsäck och filtar så bara näsan stack ut. Den blev så kall att jag var tvungen att kupa ena handen runt näsan för att inte förfrysa den vilket fick till följd att handens utsida blev lika kall, så jag fick då skifta hand kring näsan. På något sätt lyckades jag sova någon timme då och då. Men ja, aldrig mer en frostnatt.

Stugan ligger i en ekoby på norra Öland. På området finns 45 stugor som alla ser olika ut. En del har byggt ett miniatyrgods, med trädgård och veranda. Andra går drömmande och slår med sin lie. Det ser ut som Christiania i Köpenhamn. Vi har eget reningsverk och vatten som ingen vågar dricka. Man tar petflaskor och smyger in på toaletter i resturanger man besöker för att sno åt sig lite välsmakande kommunalt vatten. Jag kan inte bestämma mig för om det är spännande eller genant.Men jag fullkomligt älskar stället! Fåglarna skriker så man inte kan sova och sopsorteringen fungerar nästan aldrig så man får ta cykeln och åka ett par kilometer till sopstationen med sina egna sopor.

Till varje stuga finns en liten bit mark. Har man tråkigt kan man alltid klippa gräset eller påta i rabatten. Eller bara ta cykeln och cykla iväg till stranden, titta på havsörn vid fiskelägret eller ta en sväng förbi bageriet och pizzerian i Södvik. Jösses vilka bakverk de har! Och vilka pizzor! Ibland avgår ett cykelfölje om cirka 10 personer på kvällen till pizzerian eller ner till Sandvik på andra sidan ön, till ”Fisken”. Alltid lika trevligt och gott. Lite vingligare på tillbakavägen, men man sover ovaggad efter ett par glas rödvin.

Det bästa med ekobyn är läget. Den ligger 3 kilometer från stranden på östra sidan och 1 ½ kilometer från stranden på västra sidan, på den norra delen av Öland där ön är som smalast. Jag köpte huset för 3 somrar sedan och det var bara att köra igång. Allt ingick. Från säng, porslin, gasolkök till cykel. Vad jag än har behövt så har det funnits. Liten ficklampa, fästingdragare, tvättlina, ja allt. Compact living på hög nivå.

Eftersom min stuga inte är isolerad blev det både fuktigt och kallt första sommaren som var mycket regnig. Jag bad därför den slarviga snickaren som huserar på området att hjälpa mig att lyfta upp stugan och även bygga en altan. Det blev perfekt! Men, ibland är det mindre charmigt. Som under järnnatten häromsisten. Då tänkte jag att nu får det vara nog med idyll. Jag satte ut huset till försäljning när jag kom hem, men tog bort annonsen efter två veckor när jag hade hämtat mig. Det går ju inte att sälja detta naturparadis! Inte nu när mina stockrosor har tagit sig.  Jag fick betala en hel del och kommer inte få tillbaka en spänn när jag väl vill göra mig av med stugan. Men den dagen den sorgen. Och snart börjar evenemangen i Kalvhagen och ortens teatergrupp sätter upp en ny Lars Molinpjäs. Och det kan man ju bara inte missa!
Elisabeth Ågren