En dag i
början av maj åkte jag ut till Drottningholms slott. Promenerade längs
grusgångarna mellan öar av välskötta grönområdena tillsammans med tyska,
japanska och amerikanska turister. Tog ”kärleksstigen” mot Kinaslottet. Slottet
byggdes av Gustav den III, den så kallade teaterkungen, och är en rosenröd söt
liten byggnad inspirerad av den tidens bild av Kina.
Jag gick in
i slottet, betraktade lacksniderierna med kinesiska motiv, elfenbensfigurer och
statyer. Det slog mig hur fascinerade 1700-talets människor måste ha varit av
dessa föremål och hur avlägset fjärran östern måste ha känts. Om jag hade sett
samma föremål i en Kinainspirerad butik idag hade jag troligen inte tittat två
gånger på dem utan direkt avfärdat det som krimskrams. Men i montrarna uppställda
en och en kunde jag uppskatta exotismen de förmedlade. Jag blev lite
nostalgisk.
När jag var
sexton år var jag oerhört fascinerad av Kina och Japan. Jag plöjde igenom James
Clavells klassiska asiensvit: Shogun, Tai-pan och Gai-jin. Jag läste japansk
manga och såg på Anime, som på den tiden nästan bara gick att få tag på i
Science Fiction-bokhandeln i Stockholm. Jag hittade Hello Kitty-hårspännen i en
butik på Drottninggatan och trots att jag var för gammal köpte jag dem och
bevarade dem som heliga reliker i min byrålåda. Asien tycktes så långt borta,
och en resa dit symboliserade för mig det ultimata äventyret.
Nuförtiden
känns inte dessa länder lika långt borta och jag funderar över varför. Jag tror
inte det är för att jag har varit i Japan. Har det bara med att göra att jag
har blivit äldre eller har världen förändrats? Är det lättare att besöka länder
utan att sätta sin fot i dem nuförtiden? När jag gick runt i Kinaslottet och
såg de föremål som hade transporterats till Sverige över oceaner av upptäcksresande
och handelsmän kände jag ett sting av saknad. Jag längtade efter att längta
bort till ett nästan otillgängligt land, som när jag var 16 och längtade till
Japan.
Egentligen
är det ju i grunden något positivt att kunna komma i kontakt med människor
världen över på ett lätt sätt. Att uppleva kulturer genom medier som inte fanns
för 20-30 år sedan. Kanske var det jag kände bara en längtan efter det genuina,
det man ibland kan känna när man klickar iväg ett meddelande på Facebook till
en vän i Frankrike, Kanada eller Japan. Man vill tillbaka till ett möte ansikte
mot ansikte, ett möte man har jobbat för, kanske till och med tagit sig över
hav för.
Matilda J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar