RUT och ROT avdrag, snart dags för PVA?

Jag har den senaste tiden funnit att mer och mer av min tid går åt till att ta hand om plötsligt uppkomna incidenter. Vad allt har gemensamt är att det är min tid som blir lidande. Visst har det att göra med prioriteringar och det faktum att dagens samhälle mer eller mindre kräver att vi ska vara tillgängliga 24 timmar om dygnet. Jag har dock funnit bot på problemet.

I veckan har jag nu anlitat en virtuell assistent som ska hjälpa mig i arbetet. Den virtuella assistenten ska bistå med hjälp att utföra sådana uppgifter som tar för mycket tid från det arbete som jag gör bäst. Och det arbete som jag tjänar pengar på.

Ställtid

Efter att för flera år sedan ha läst Bodil Jönssons bok Tio Tankar om Tid fann jag att den största tidstjuven för mig är min långa ställtid. Ställtid är den tid det tar att komma igång med ett projekt. Exempelvis kan det vara att ta sig tid att sätta sig ner, finna inspiration och skriva ett blogginlägg. Det kan också vara det där renoveringsarbetet av vardagsrummet.

I de flesta av de här fallen, som många gånger tar lite längre tid att slutföra, blir man ofta avbruten och distraherad. Telefonen ringer, barnen bråkar, maten ska lagas med mera. Vad som då händer är att det för varje gång jag måste börja om på nytt tar ytterligare lite tid att komma i fokus och ett med uppgiften. Av den anledningen tar inte bloggskriveriet 30 minuter att färdigställa utan snarare en timme och 30 minuter med alla avbrott där emellan.

Skatteavdrag

Det var därför som jag insåg den enorma potentialen med att anlita en virtuell assistent. Inte bara kan personen hjälpa mig med att effektivisera min tid på arbetet, jag kan dessutom få saker och ting gjorda privat. Assistenten gör ingen urskiljning mellan det företagsmässiga och det privata.

Jag har plötsligt någon som kan skriva och posta alla julkort utan att det tar mig den tid och ork som det ofta innebär. Min assistent har dessutom fått i uppdrag att se till att sammanställa och uppdatera alla mina adresser i adressboken och hjälpa mig med research för min egen bok. Allt för bara ca 800 kronor per månad.

Det får mig automatiskt att tänka på ROT (Renovering Och Tillbyggnad ) och RUT (Rengöring, Underhåll och Tvätt) avdragen. Om dessa avdrag blivit möjliga för att förenkla vår vardag bör även en virtuell assistent kunna bli det också – en så kallad PPA (Privat Virtuell Assistent).

/Mats Goldberg

Bortgjord i SVT!

På mitt sista jobb för en 12-13 år sedan sade någon:

- Jag är utbränd!

Någon annan kommenterade syrligt:

- Den som aldrig brunnit kan väl heller inte vara utbränd eller?

På schackklubben konstaterade jag att min stjärna var i dalande efter ett pinsamt förlorat schackparti, varvid någon snabbt inflikade:

- Men den har ju aldrig varit i stigande!

Ibland tycker jag mig förstå att vissa kommentatorer borde få smaka på sin egen medicin. Ty, man ska enligt min uppfattning inte skjuta på den fågel som sitter. Emellertid kan vissa kommentarer framstå som guldkorn  en trivial groggbaserad tevekväll. Som här om fredagen i programmet Skavlan med den söta Linn Ullman och den hopplöse optimisten Håkan Juholt. Juholt låter mena att livet mycket handlar om att ge och ta emot förlåtelse (iofs en fin tanke). Ullman replikerar lite skeptiskt i stil med:

- Du ber om förlåtelse fast du inte tycker att du gjort nåt fel. Jag ber om förlåtelse för att jag gjort fel, det är ju liksom hela poängen med förlåtelse.

Så träffande, så exakt att jag nästan blir rörd! 

På liknande sätt låter Ullman sitt medmänskliga, folkliga och pedagogiska allmängods göra rent hus med den tävlingsinriktade losern Juholt.

Juholt:

- Jag har aldrig låtit mina barn vinna i spel. Nu är de bättre än mig och därför spelar jag helst inte.

Ullman:

- Jag brukade låta mina barn och en och annan man vinna ibland.

Att en partiledare för det Socialdemokratiska Arbetarpartiet i Sverige, tillika en potentiell framtida statsminister, på bästa sändningstid kan låta sig bortgöras så grovt så grovt är för mig en gåta. Jag tycker att denna mediala sociala situation var hans absolut sista chans.

En tid tröstade jag mig med devisen:

"Efter mordet på Olof Palme har allting varit som på film."

Jag kan numera bara konstatera att jag inte vill leva i ett Sverige där Håkan Juholt är statsminister. Socialdemokratins kris idag är Sveriges i morgon. Men lugn bara lugn, detta kommer högst sannolikt inte att inträffa. Tack snälla SVT, tack snälla Skavlan och tack snälla Linn Ullman för det!

BA

Funderingar kring hur vi kvinnor är funtade

Jag tänkt extra mycket på skillnaderna mellan könen sista veckorna. Alla kvinnor verkar måna om att vi ska arbeta på samma villkor och till lika lön som män men, lik förbannat är det alltför många kvinnor som inte kan stå upp för det de säger.

På min nya arbetsplats upptäckte jag att jag inte fått ut min i förväg godkända övertidsersättning. Över tjugo timmar övertid är rätt mycket pengar för mig. När jag så pratade med chefen och fick besked om att ingen beviljas övertid i pengar gick jag i taket. På samma gång visste jag att många arbetade precis lika mycket övertid som jag varje månad endast för timlön. Eftersom det strider mot kollektivavtalen trodde jag att jag kunde värva alla mina alla mina stackars kvinnliga kolleger till mitt upptrappade krig. I min värld betyder nämligen ingen utbetald övertid fackliga förhandlingar, stridsåtgärder och till sist nära nog världskrig. Men faktum är att det inte är särskilt synd om dessa kvinnor som frivilligt jobbar sig blå.

När jag gick runt för att värva soldater till kriget skyggade alla tillbaka och sa: Nej jag bryr mig inte, jag orkar inte eller jag vågar inte.

I Sverige blir vi varken hängda eller stenade. Vi kommer inte ens att hamna i fängelse. Fast anställda förlorar inte jobbet. Timanställda som jag kan man visserligen göra sig av med, men det borde absolut ses som en fördel, en spark i baken som hjälp till att få ändan ur vagnen och söka ett bättre arbete. Ett arbete där man får respekt lön i reda pengar.

Allt det här har fått mig att fundera hur vi kvinnor är funtade. Vi kräver samma rättigheter och lika lön för lika arbete men vi skiter i att kräva de pengar som bevisligen  är våra och vi därmed har laglig rätt till.

Lek med tanken. Om det vore en arbetsplats med bara män. Hur tror ni det skulle se ut då? Nej, av mig får inte mina kära arbetskamrater någon respekt. Man får helt enkelt vad man förtjänar.

A.K.E

Minisemester på Centralstationen

- Du vet väl om att det är inställt ikväll.

Upplysningen får mig att bli medveten om att jag fortfarande lever i den Facebook-lösa världen. Min första tanke är att nu minsann måste jag prioritera mitt inträde i Facebook-världen så att jag kan hålla mig uppdaterad.

Har köpt en icke ombokningsbar biljett och inser att den lilla detaljen som det är att inte vara med i Facebook, ger mig drygt tre timmars fri tid på Stockholms Centralstation. När jag kommer till centralen känns det som om jag har oändligt med tid. Klockan är 18.45. Tåget mot Nyköping går 21.51. Stannar upp och inväntar någon slags impuls som skall visa mig vad jag ska göra.

Benen börjar röra sig mot Caféet. En kopp varmt te känns som en bra start på kvällen. Den mycket glada och vänliga tjejen i kassan informera mig om att jag kan få påfyllning på teet. Jag ler och undrar i mitt stilla sinne om jag ser ut som om jag behöver det. Syns det utanpå att jag har en eon av tid och kan behöva en påtår?

Njuter av teet och den bekväma soffan men hur spännande och intressant min kursbok än är så lyckas den inte hålla kvar mitt fokus. Tröttheten kommer som ett varmt täcke och får mig att nästan domna bort när jag inser att jag inte vill sitta och sova på caféet. Klockan är bara halvåtta när jag packar ihop mina saker och börjar att långsamt vandra runt, helt planlöst, för att hålla mig vaken. Känns som om jag fortfarande har oändlig tid till förfogande. Rymden i själva byggnaden och den lätt ekande akustiken gör att känslan av oändligheten förstärks ytterligare. 

Strosar runt på Designtorget och glädjer mig åt människors uppfinningsrikedom. Står vid sidan av och tittar lite försiktigt in i pocket-shopen. Vill inte bli för frestad nu när jag har köpstopp. Jag har så himla lätt för att falla för en bok. Köpa den, för att sedan se den ligga bland alla andra olästa böcker.

Det är som att vara på minisemester. Hade jag varit hemma hade det varit den stressigaste tiden på hela dygnet. Men här står tiden stilla. Det är så lugnt. Så skönt.

Fattar inte hur det gick till men tre timmar försvann och lämnade efter sig en känsla av återhämtning. Känns inte lika angeläget längre att vara med i Facebook.

  

Kan jag lära mig att stoppa in ”tomma” tider i almanackan utan att vara Facebook-lös?

KFB

Störst kör först

Kommer cyklandes i den kyliga novembereftermiddagen och ska passera cykelövergångsstället vid Västra Tullgatan, antagligen Nyköpings och måhända ett av rikets mest gång- och cyklistfientliga publika passager. Stannar in i sedvanlig ödmjuk medtrafikant stil med hopp om bilisternas ömsesidiga hänsynstaganden, men tusan heller. Måste naturligtvis kliva av cykeln och leda den över övergångsstället varvid närmaste bilist skamset förödmjukad hastigt tvingas stanna för att låta mig gå över, med resultat att en typisk halvlång bilkö bildas till dessa bekväma trafikanters förtret.

Jag får ett plötsligt infall:

-Ta extra god tid på dig Björn och demonstrera din rätt i trafiken.

Hon pekar finger åt mig där inne i stadsjeepens värme bakom vindrutan och jag pekar reflektmässigt tillbaks, kanske lite mer irriterat och aggressivt än henne. Hennes medpassagerare, en biffig typ, kliver snabbt ut ur bilen och gapar något, om jag skulle vilja ha på käften och pekar ännu ett finger åt mig, ett finger grovt som en banan. Jag cyklar iväg stående och vickar häftigt retsamt på röven mot dem utan att kommentera. När jag nått slutet av järnvägsbron hör jag en dånande bilmotor bakom mig och plötsligt befinner jag mig inprejad av bemälda sällskap i kraft av ett halvt annat ton bestående av metall, gummi, glas, plast och tyg. Han rusar ursinnigt ur bilen och måttar ett slag mot mitt huvud varvid jag parerar detta och får in en tåpaj rakt på ballarna hans och han tvingas vika ner sig.

Så återstår då bara jag och hon, föraren. Vi bara står och stirrar på varandra, rör knappt en min. Vad tänker hon och vad tänker jag? Så mycket som bara måste få rusa igenom våra hjärnor och kroppar, adrenalin, hjärtan i halsgropar och så vidare.

Tänker bara:

-Klart att störst ska köra först men det kommer att kosta även i framtiden.

Björn Andersson

Betraktelser

Jag kliver på tunnelbanan tidigt en söndagsmorgon. Många jag möter på vägen till arbetet eller på tunnelbanan är på väg hem efter en helkväll på krogen. Kvinnor som skrattande vinglar fram med klänningar och med skyhöga klackar. Män med kostym och slips. De har ätit middag på krogen, varit på bio eller på teater. Nu har de sin varma säng som enda tanke i huvudet.

Jag kliver av i city. Där finns inte bara festklädda eftersläntrare på väg hem från lördagens krogrunda. Där finns också en helt annan sida av Stockholm. Där finns mannen som sover nedanför en trapp på en ituriven pappkartong med enbart en tunn filt över sin magra kropp. Hur många år sedan var det sedan han gick på teater eller åt en tre rätters? Vem säger några vänliga ord av medmänsklighet till honom under de tidiga morgontimmarna? Vem tröstar eller bjuder på en kopp kaffe till en ensam kvinna som sover under en bro med ena ögat i taget av rädsla för övergrepp? När gick hon och såg en film på bio senast?

Mannen som alltid talar med någon som inte finns mer än inuti hans förvirrade huvud. Vem vågar fråga honom hur han egentligen mår? När drack han en kopp kaffe och åt en ostfralla senast?

Skyndsamt går vi förbi dessa medmänniskor som en gång varit och levt som dig och mig. Vi hoppas på en kall vinter med mycket snö.Vi slår ner blicken och låtsas som de inte finns mer än som siffror i statistiken.

 

A.K.E

Mormorslycka

Som mormor till en 6-årig flicka instämmer jag till fullo i efterrättskören som ser sina barnbarn som åldrandets lyckopiller. Dessutom fungerar de som ålderssuddigum. Jag har fått förmånen att bli mitt barnbarns ”bästis”, den som har tid för henne och därigenom blir indragen i alla lekar. När hon klättrat upp på soffryggen och därifrån hoppat ut så långt hon kan på en madrass på golvet säger hon snällt:

  -   Nu är det din tur mormor!

Att invänta sin tur har hon lärt sig på Dagis. Där lär man sig mycket användbart för den sociala samvaron. Till exempel får man lära sig att be om ursäkt, alltid. När hon som 3-åring välte ut saftglaset på bordet kom det blixtsnabbt:

  -   Förlåt, det var inte meningen! Och sedan efter en kort paus:

  -   Det var bara med flit!

Mitt hopp från soffan blir inte lika långt som hennes, och tur är väl det. Då slipper hon fuska. Segerviljan är nog aldrig så stark som i de här åren. Alltför många tärningar i Fiaspelet har bara råkat tappas och alltför många memory-kort rättats till, helt i onödan, för vad har man att sätta emot en listig 6-åring med bildminne som en kamera?

   Rollekar står högt i kurs. För några år sedan fick jag alltid vara mannen i gula hatten medan hon var Nicke Nyfiken, men numera har min status förbättrats. Nu får jag vara prinsessa tillsammans med henne. Vi bär kronor och gör piruetter.

 

Till Halloween införskaffades en påse godis som skydd för eventuella besökare. När hon fick det sammanhanget klart för sig, tyckte hon att vi två också skulle gå runt i området och spöka. Jag vägrade och hon kompromissade:

  -   Jamen, du behöver inte klä ut dig! Det gör jag och du behöver bara tigga godis!

Hon fick inte som hon ville och under över alla under, hon bröt inte ihop! Bara för ett år sedan skulle hon ha rasat och dömt ut mig med orden:

  -   Nu är du inte snäll! Jag ska aldrig mer leka med dig!   

B.H.

Sommar

Det här har alltid varit min favorittid på året. Alla mina sinnen känns nyvässade och tar in de välbekanta och kära intrycken.

Förgätmigej växer i min trädgård, precis som en gång i min barndoms trädgård. Jag tycker om den späda grönskan och den lite friska vinden.

Det doftar av syren och andas förväntan. Så mycket längtan och skönhet finns koncentrerat just nu. Innan sommaren blommat ut, midsommaren passerat och sommarlovet börjat kännas tråkigt.

Barnen leker som vi en gång gjorde. Långt in på kvällarna kan jag höra deras skratt och dunsandet av springande fötter när de jagar varandra.

Till och med vindens sus i trädkronorna låter som sommar. Jag blundar och befinner mig nästan i min barndoms skogar igen.

På nätterna är det svårt att veta om det är morgon eller fortfarande natt och ljuset i dotterns rum har radikalt förändrat hennes sovtider.

Men det är inte svårt att gå upp tidigt såna dagar, då solen redan lyser från en banalt blå himmel och fåglarna kvittrar god morgon utanför fönstret.

Morgontidningen ligger färsk i brevlådan och kaffet smakar förunderligt gott.

Sommaren ligger orörd och okänd framför oss.

LUG

Vatten-koppar

Treåringen är helt bedårande där hon ligger på våra sängar och äntligen sover. Elefanten och giraffen i ett stadigt grepp under den lilla armen. En vanlig dag doftar hennes kind av sol, sandlådsdamm och solskyddsmedel, men idag luktar hon bara sin egen doft och kanske något av tygdjurens unkenhet.

Hon skulle varit ute och lekt med de andra barnen hon med, om inte de konstiga utslagen dykt upp imorse. Jag var tvungen att fråga på dagiset om de visste vad det kunde vara... Alla fyra pedagogerna tittade och slog fast att det nog var de fruktade vattkopporna, som jag läst om i flera veckor på en lapp vid dörren på förskolan.

Stackars lilla tjej. Istället för skogsmyreutflykt med dagis, blev det picnic i soffan med mamma.

Hon var så snäll. Det är hon för det mesta. Hon lyssnade snällt till min förklaring när jag tog henne vid handen och ledde henne hemåt igen, bort från kompisar och roliga exkursioner.

Sedan blev det bolibompa på tv och kramar. Och den lilla patienten fick ringa sin moster och själv berätta varför hämtning på dagis blivit överflödig.

-          Jag har fått vatten-koppar, så jag får inte vara på dagis, sa hon glatt.

Men sedan grät hon lite, för hon gillar sina mostrar och tycker att det är fest då någon av dem hämtar henne.

Vid sovtiden samma eftermiddag var mamma tröttare och i mer behov av sömn än den lilla vattkoppspatienten.

Nog är hon bedårande, men det är fasligt mycket spring i de benen.

LUG

Ja, man får skämta om allt

Häromdagen hörde jag på radion att Lars von Trier hade skämtat om Hitler och nazismen på filmfestivalen i Cannes. Han hade börjat säga att han var nazist, trasslat in sig i sitt skämt och bara hamnat längre och längre bort från den socialt acceptabla stigen.

  
I P3 konsulterades Magdalena Ribbing, vett- och etikettsexpert känd från bl.a. DN. Man får inte skämta om Hitler och nazismen, var hennes professionella åsikt. Det är en för unikt hemsk ondska. Jag måste säga att jag tycker att det är ett rätt opassande, okänsligt och osmakligt perspektiv.

Det man gör när man avnormaliserar företeelserna Hitler och nazismen så kraftigt, är att man gör dem till något som inte passar och hör hemma i vår värld, utan något som avviker från normalitetens och vardagens mönster helt. Det är ett felaktigt perspektiv.

Jag skulle vilja fråga, om folkmorden i Rwanda, på Balkanhalvön på 90-talet, i Kambodja av röda khmererna, i Sovjetunionen, i Indonesien, i Uganda, Irak och Etiopien, på indianerna i Amerika, i Kongo, i Namibia, eller de gamla häxprocesserna – får man inte heller skämta om dem?

Den högerextrema vågen som nu byggs upp i Europa, och för den delen den samhällsinbyggda främlingsfientlighet som begränsar och beskär människors liv med idiotiska nationsgränser, vilket får dödliga konsekvenser, får man inte heller skämta om dem?

Poängen är att folkmord och rasism är mycket mer en del av normalitetens mönster, än Ribbing med detta försök till stigmatisering av nazismen och Hitler vill göra gällande, genom att peka ut det som något avvikande som det inte går att skämta om som normala företeelser.

Jag vill också uppmärksamma att människor dör i fattigdom och hunger, när vi skulle kunna utplåna världsfattigdomen för 1% av den globala årsinkomsten (http://www.teamstoendpoverty.org/wq_pages/en/visages/chiffres.php). Det här handlar inte heller bara om ett passivt dödande, där underlåtande till handling får katastrofala följder, utan även ett aktivt dödande i och med den exploatering och förtryck av fattiga människor som fortgår varje dag.

Det är osmakligt och opassande att osynliggöra och förneka miljardtals människors död och lidande på detta sätt genom att lyfta ut rasism, förtryck och folkmord, ur sin helt normala plats i vår katastrofala världsordning, och istället skapa en illusion av främmande och meningslös ondska kring vissa enskilda fall. Skämta på om allt vetja, om man inte får skämta om det hemska ska man nog nästan inte skämta alls i den här världen.

J.P.

Kanske bor det troll i berget.

För länge sedan var det två små barn, Eric och Anna, som var på besök hos sin mormor på landet. En dag fick mormor en idé. De skulle besöka trollens berg tillsammans. Vädret var bra, solen sken. Så hon frågade barnen.

 - Skall vi ta en promenad till trollens berg.

      Eric och Anna blev glada, då de tyckte om att gå i skogen, särskilt att klättra i berg.

Det var inte så långt till berget, men det var ett högt berg, så det tog ganska lång tid att gå uppför. Men det var en annan sak, bergsklipporna liknade varandra. Så det var lätt att gå fel. Klippavsatserna var många och farliga. När man väl kommit upp var det en fantastisk utsikt. De kunde se långt bort till andra sidan av havsviken. Ja, de kunde nästan se till den lilla staden, där de själv bodde.

De hade tur eftersom de kom rätt på den stora ravinen där trollen bodde. Det var mitt på dagen, och trollen sov nu, då de inte tyckte om solljus. Det var tur för trollen var mycket ilskna av sig. De gillade inte människor, och speciellt gillade de inte små barn.

   Eric som var en nyfiken pojke, gick ner i ravinen för att titta efter trollen. Han fånga den glimt av en stor dörr, som trollen använde för att gå ut och in mitt i nätterna. Hans mormor var mycket rädd att trollen skulle vakna av allt oväsen som barnen orsakade. Men det gjorde trollen inte.

När mormor och barnen stod upp på berget kunde de känna hur berget skakade av trollens snarkningar. Barnen frågade om mormor hade sett trollen någon gång.

 -  Nej, sa hon, därför att hon inte vågat att gå upp på berget på natten. Men hon hade hört talas om trollens danser på bergsplatån på nätterna.

 - Det är bäst att vi går hem nu, sa mormor.

Hon var hela tiden rädd att trollen skulle vakna. De gick sakta hemåt. Barnen tänkte på om det verkligen bodde troll i berget.

Fast det som en mormor berättar måste alltid vara sant, eller hur?

A.K.

Våga drömma

Skriv en uppsats om dina drömmar! Den uppgiften har många skolelever fått genom åren, och så även Tommy som gick i en liten byskola på 50-talet utanför Hedemora.

Tommy hade mycket att drömma om, men väldigt lite att bygga sina drömmar på. Hans familj var fattig och hade fått flytta ofta, eftersom de var tvungna att flytta dit där Tommys pappa kunde få arbete. Så Tommy hade få riktiga vänner och var hopplöst efter i skolan. Men drömmar hade han!

   Den här kvällen slet Tommy hårt med sin uppsats."När jag blir stor ska jag bli konstnär och bo i en stuga på landet som jag själv har byggt. Tommy ritade noggranna skisser över hur huset  skulle se ut, och han var mycket stolt när han dagen efter lämnade in sin uppsats till sin lärare.

Tre dagar senare fick han tillbaka uppsatsen med ett rött C uppe i hörnet. Lägsta möjliga betyg! När lektionen var slut gick Tommy fram till  läraren och frågade varför han fått ett C på sin uppsats.

- Det här är en orealistisk dröm för en grabb som du. Du är fattig, saknar nästan helt utbildning, har ingen konstnärlig begåvning och vet ingenting om att bygga hus. Om du skriver om uppsatsen med en mer realistisk dröm, så ska jag ompröva betyget.

Tommy visste inte vad han skulle göra. Han funderade hela vägen hem, och på kvällen innan han skulle somna frågade han sin pappa vad han skulle göra. Pappan slog sig ner vid Tommys sängkant och tittade allvarligt på honom.

- Det är din dröm Tommy. Det är du som måste bestämma hur viktig den är för dig.

Nästa dag lämnade Tommy in samma uppsats igen till sin lärare.

- Du kan behålla betyget, så behåller jag min dröm.

Trettio år senare berättade Tommy den här historien för tjugo barn som kommit på besök för en veckas målarkurs.

- Det här berättar jag för er eftersom ni nu sitter i ett hus på landet som jag själv har byggt, och i morgon ska jag visa er utställningen med tavlor som jag har målat. Om ni tittar ovanför den öppna spisen, så ser ni min uppsats inramad. Den påminner mig om att jag inte ska ge upp mina drömmar. Och ni ska inte heller låta någon stjäla era drömmar.

B.A.

Dagboksblad i maj

Jag är en lugn person, känd för mitt tålamod. Det kan ingen tro som ser mig nu. Jag svär och förbannar, snudd på sparkar. Inombords rasar hjälplöshet och vrede. Egenskaper är då verkligen inte statiska. Det är helt och hållet sammanhanget som placerar dem var på skalan de befinner sig. Mitt lugn och tålamod övergår till motsatsen vid samröre med teknik.

-  Märkligt, säger omgivningen, du som är så matematiskt lagd!

Som om det skulle korrelera på något sätt! Vad då? Problem med konkreta saker har väl inte ett dugg med abstrakta tankekedjor att göra! Sådana påpekanden får mig bara ännu mer arg och frustrerad.

Jag kan helt enkelt inte hantera teknik. Är jag bortrest kan jag inte duscha om man inte har en likadan anordning som hemma, hittar helt enkelt inte knappen för omställning mellan kran och dusch.

 När jag köpte ny TV kunde jag inte använda den på en månad för att jag inte hittade på- och avstängningsknappen. Jag tog mig igenom en hel katalog utan att få en instruktion i hur man sätter på TV:n.

Åtskilliga är de TV-program jag spelat in som inte är vad de var ämnade att vara.

Diskmaskinen tog mig en evighet att förstå mig på. Folk undrade varför jag diskade för hand när jag hade maskin. Jag ringde både leverantören och installeraren och framstod som komplett IQ-befriad innan jag stötte på en vänlig själ som kunde förklara för mig.

Jag vill inte ha en ny mobiltelefon, för jag vet att den bara kommer att göra mig ilsken. Ju fler funktioner, ju fler explosioner!

Och nu är det datorn, som är föremålet för min vrede. Efter flera års undvikande av varandra hade vi nu kunnat börja umgås och jag gladde mig. Jag började känna mig som en stolt hundägare som lyckats få sin älskling att lyda. Men då, när det var dags för ny inlärning satte den sig på tvären. Ja, det var inte bara det, den gick till anfall! Den kastade om all inmatning i en enda röra. Den vägrade att städa. Den bara hånlog och fortsatte att hävda sin egen vilja och gömde maten. Nej, nu är det dags för DATA-avel! Vad som behövs är en ny ras, en lydig, intelligent ras, som förstår vad man menar och som tar muntliga kommandon eller ve och fasa, det kanske är jag som behöver en omprogrammering!

B.H.

Kärlek kanske är töntigt, men tusan vad ont det gör

Det gör ont när jag står, går, sitter, ligger, pratar, tänker, äter och springer! Det gör ont mest hela tiden. Min familj kallar det stress och ovetande inför framtiden, bekanta kallar det PMS och jag, tillsammans med mina vänner kallar det kärlek. Kärlek i dess renaste form. Kärleken gör ont, den bultar så hårt att jag inte vet om det är hjärtat som slår eller någon som bankar mig i ryggen med en hammare.
När jag slår på radion spelas det alla möjliga låtar men vad handlar de egentligen om, jo kärlek! Love love love! Livet handlar om uppgångar och nergångar men det är nergångarna som känns mest, håller sig kvar och gör ont. Som en blodigel i jakt på föda! "Love lift us up where we belong" sjunger Nicole Kidman i filmen Moulin Rouge och jag stämmer in med ett negativt men sant "and takes us down to a place called hell”.

Visst, jag kanske låter som världens kärlekshatande person men det är jag verkligen inte. Jag har bara insett sanningen de sista veckorna och det är inte lätt. Okej ingen har talat om för mig att livet ska vara lätt att leva men är det meningen att vi ska fara runt i denna berg-o-dalbana?  Jag undrar över detta ofta och har bara kommit fram till att det är bäst att ta en dag i taget.

Många runtom mig blir deppiga av lugna låtar som segar sig fram genom högtalarna men för mig är det poesi. Uppiggande medicin som får mig att studsa runt och le. Jag känner ibland igen mig i vissa texter och funderar ”det där skulle minsann jag skrivit”. Nu skriver inte jag låttexter men jag får ur mig mycket genom skrivande och på så sätt kan jag lägga problemen bakom mig. För nu är jag trött på att höra ”du är en underbar tjej men det går inte nu”, ”vi skulle vara perfekta tillsammans om jag inte hade flickvän”, ”du kommer gå långt, jag tror på dig, men inte tillsammans med mig just nu”. Just nu? Nehe, men sen då? Jag tänker då inte gå och vänta på någon som en hund kring het gröt, eller var det tomten som väntade på gröten?

Spelar ingen roll vilket, jag vill varken vara en tomte eller hund, så är det bara.

En sak har jag lärt mig av mina år, om än unga sådana, är att ”den som väntar på något gott, väntar ALLTID för länge”

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig,
Jag kan inte skilja på om jag vill va med dig,
Jag kan inte skilja på om jag bli av med dig,
Jag kan inte skilja på om jag skada dig,
Men du om nån borde förstå att man inte gör såhär mot mig…
(Melissa Horn, Jag kan inte skilja på)

T.H.

När verkligheten knackar på dörren

Ibland måste jag fly från verkligheten, eller oftast är det så.  Fly är något som jag är otroligt bra på och varför jag gör det finns det egentligen inget ärligt svar på. Jag vill bort och då är det bästa sättet att packa väskan och boka nästa möjliga avgång mot varmare breddgrader. 

Igår var en helt underbar dag, solen gassade när jag vaknade vid två efter sju timmars härlig sömn. Har jobbat natt hela helgen och när kroppen säger sov är det bara att sova, även fast jag vill ut och sola. Det är svårt att skilja på de två s:en men det första är smartast för att inte klappa ihop, believe me!

Tog sedan en promenad för att träffa en släkting och väl tillsammans gick vi längst storgatan ner på väster. Jag stannade plötsligt till då jag såg skyltfönstret med ”sista minuten” resorna till en annan breddgrad. Åmade mig lite och brast sedan ut,  
– Jag vill utomlands!
Till svar fick jag en liten lättare suck och ett,  
– Men du kom ju precis hem från en resa.
What? Precis? Det är etthundratolv dagar sedan jag kom hem. Det kan inte någon påstå sig vara ”precis/nyligen”, det är nästan precis en tredjedel av ett år. Jag vet det kan låta som jag är besatt av tid men på något sätt blir man det. Nej inte man, jag blir det. Beroende av tiden runt om mig. Jag älskar att resa, skulle kunna resa i oändlighet, i tiden, lätt! Men det finns inte på riktigt så nu har jag bestämt mig för att växa upp.

Nyligen tjugofem år fyllda och livet står framför mina fötter. Jag har haft det tungt, för tungt. Men jag är tillbaka. Therese med sitt sprudlande leende och med gaspedalen ständigt nere, I am back! Känns så skönt att skriva det, jag är verkligen tillbaka! Superwoman!

Med en morgonpromenad, nytvättade kläder och en korv stroganoff som resulterade i den godaste mat jag lagat på länge har jag bestämt mig för att söka jobb i huvudstaden. Ett jobb sökes sen blir det på med de slitna shortsen ( som inte använts sen Bali), ett aprikosförgat linne, vita jympaskor och en grå kavaj över det. Dagens outfit är klar.

Tänker mycket på det Michael Jackson en gång skrev…

I´m starting with the man in the mirror
I´m asking him to change his ways
And no message could have been any clearer
If you wanna make the world a better place
Take a look at yourself and then make a change

Arrivederci!

T.H.

Min fina oas, balkongen

H

ögt uppe  över trädtopparna sitter jag på min balkong. Vind och regn når mej inte för den är inglasad. Den tidigare med betongräcken var lite skräckinjagande. Lite svindel kunde jag känna, lite som om man inte har fötterna på marken. Nu är balkongen lite större än tidigare. Solen strålar in med all sin kraft tidigt på morgonen i öster. Och med den värmen så här års. Härifrån kan jag följa växlighetens nymornande, hur knopparna i träden sväller för att övergå i blom. Fåglarna har haft bråda dagar att hitta en partner och bygga sina bon. Om jag bara kopplar av är det trevligt att bara iaktta.

Här ifrån på sjunde våningen, ser jag över stadsfjärden till Arnö. Väldigt mycket skog är avverkad för det var inte möjligt att se strandremsan och alla hus som nu byggs, för bara något år sedan. Väldigt nära mej ligger Fransiskusgården på kullen. När vinden blåser åt mitt håll hörs kyrkklockans klingande. Det känns rofyllt och tryggt.

Strax bakom står de högsta husen i Nyköping, Twin Tower. De kanske bara kallas höghusen i Rosvalla, de är röda och alla har inglasade balkonger. De ska vara stora! Det är normen numer att få det där lilla extra rummet, en liten trädgård i miniatyr med växter och korgmöbler. Jag kan tycka att de kunde stå någon annanstans med tanke på att fotbollsplanen är granne med allt vad ljud det tillför.

Om jag sen blickar mot öster syns vattenångan som stora moln ur skorstenarna från SSAB i Oxelösund. Kraftfullt är det också när eldslågorna slår upp mot den mörka kvällshimmelen. Det som jag inte ser men som finns där är hela Östersjön. Eftersom jag är en ö-människa är behovet att veta att det finns hav stort.  Ibland åker jag ner till Oxelösund bara för att insupa havsdoften och känna lugnet att se vattnet. I vardagen räcker det långt med Nyköpingsån.

Min kära inglasade balkong är en tillgång hela året. Jag trivs gott och hoppas på att vi får ett långt liv tillsammans.

Renée Norrby

Maj -11

EKSJÖ, en morgon i maj.

Vaknar vid femtiden på morgonen och undrar vad som står på. Hör ett skärande högt ljud.

När jag sätter mig upp i sängen, så ser jag att lille Zakarias som är fem år, sitter precis intill mig och spelar eller blåser för fullt på sitt munspel. Oj, oj,oj, vilken morgonmusik! Det finns ingen chans att sova här inte!

Jag kryper ner under täcket igen och känner hur skönt och varm det är. Det är gott om tid tills jag ska väcka Sebastian. Då ska vi äta frukost ihop och sen följa med honom till skolan. Han går i andra klass nu, och har blivit en mycket bestämd och medveten grabb.

Jag hör hur Zakarias spelar och ömsom sjunger. Vilken ljuvlig väckning. En av livets goda karameller.

Det känns gott i mormorhjärtat.

Förstår att han pockar på att få uppmärksamhet för att kunna väcka sin gamla mormor som ligger och sover så länge!

När han märker att jag är vaken, så kryper han ner under täcket och vi ligger där länge och spelar, sjunger och busar. Klockan ringer vid halv sju och då har vi hunnit med att sova en stund också. Sebastian står i dörröppningen och vill också krypa ner till oss en stund, och det gör han. Jag tänker att de är så ljuvliga och söta, när vi är själva. Men sen när alla kompisar kommer och kompistrycket är på då är det riktiga tuffingar. Livets olika roller är så intressanta.

Efter en stund går vi upp och fixar morgonbestyren. Jag vill ha gröt och grabbarna vill ha fil, flingor och rostat bröd. Det blir en mix av lite gnabb och diskussioner runt klädvalen och tandborstningen, men sen rullar det vidare.

Innan vi följer med Sebastian till skolan, så går vi igenom hans läsläxa igen. Det går ännu bättre idag. Han blir jätteglad! Zakarias blir lite sur och tvär, för att inte han kan läsa. Det blir bättre när jag förklarar att det kunde inte Sebastian heller när han var fem år. Han vill ändå att vi ska träna under dagen. Men först har han en tid hos tandläkaren och dit vill han inte! Han är inte på sitt allra bästa humör. Det verkar gå bättre med tandläkaren om han får ta med sig sin favorittraktor. En stor traktor, som han knappt orkar att bära själv. Visst,visst, det blir nog bra!

Nu är vi i alla fall på väg till skolan och har morgonpasset klart.

Innan vi skiljs åt vid skolan, så påminner Sebastian mig om att vi ska åka till sjukhuset på eftermiddagen och besöka mamma. Jag berättar att nu är det snart en vecka sedan som mamma opererade sig, så hon mår säkert ännu bättre idag. Om en vecka får hon komma hem igen. De hade båda suttit igår kväll och ritat jättefina teckningar, som de skulle ha med sig till henne.

Vi kramar om varandra och bestämmer att ses utanför efter skoldagen.

Zakarias, traktorn och jag åker vidare till tandläkaren, som ligger intill stora torget, mitt emot kyrkan.

Vi ska vara där halv nio, så vi har en kvart på oss. Vi kan ta det lugnt

B.A.

Handikappalliansen i Nyköping

Handikappalliansen ligger i tegelhuset på Repslagaregatan 43 A i Nyköping. Där i bottenvåningen finns gemensamma lokaler och egna kontor för flera handikappföreningar. Det övergripande  namnet är Handikappalliansen. Byggnaden har längre tillbaka varit Fors fabriker och är belägen nära Nyköpingsån. Innan handikappföreningarna övertog lokalerna var det läkarmottagning på detta våningsplan.

Det är just nu 14 olika handikappföreningar, antalet varierar en aning, som har sina aktiviteter i lokalerna i Handikappalliansen. En del föreningar har egna kontor. Dessa är: Hlf, Hjärt- och Lungsjukas föreningen, Ö Sörmland. Nyköpingsortens Diabetesförening. HRF, Hörselskadades förening i Nyköping-Oxelösund. R, Reumatikerföreningen. SRF, Synskadades riksförbund Östra Sörmland. FUB,  Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning. DHR, De Handikappades riksförbund. PaS, Lokalföreningen Parkinson Södra Sörmland, Länsföreningen Parkinson, Sörmland. NHR, Neurologiskt handikappade, Östra Sörmland.

Några mindre föreningar delar på kontorslokal. Dessa är IFSAP, Intresseföreningen för personer med schizofreni och andra psykoser. Attention, Nyköping. Psoriasisförbundet lokalavd. FMLS, Dyslexsiförbundet. ILCO, stomiopererade. RTP Personskadeförbundet.

Enstaka större föreningar har en person anställd. I lokalerna finns också ett större sammanträdesrum, som genom en vikdörr kan delas till två rum, ett mindre sammanträdesrum, två kök och tre toaletter, varav två av dem är handikapptoaletter. Om någon förening vill använda dessa sammanträdesrum behöver de boka dem i förväg, så att inte sammanträdeskrockar uppstår. Dessa rum är flitigt utnyttjade till bland annat medlemsmöten, årsmöten, styrelsemöten och befrämjande aktiviteter för de handikappade.

För att få det hela att fungera finns en allians med en styrelse som består av representanter från de flesta föreningar i lokalerna. Denna allians kallas Handikappalliansen och har ansvar för viktiga frågor både mellan föreningarna och utåt, till exempel att det hela fungerar angående städning, utrustning av kök, och ekonomi. Ett arbetsutskott gör förberedande arbete åt denna styrelse. Nyköpings kommun står för en del av hyran för lokalerna. Huset ägs av Klövern AB,Nyköping.

Inom Handikappalliansen finns också en samarbetskommitté med representanter från de flesta  handikappföreningar i lokalerna. Den diskuterar och förbereder inför möte med Kommunala Handikapprådet, KHR, angående saker som kan vara problem för de handikappade i kommunen. Till exempel är gatupratare ett problem för synskadade, dåliga eller obefintliga hörslingor i  lokaler, till exempel Culturum och Nyköpings teater är ett problem för hörselskadade. Denna vinters snömängd, och hur det varit plogat på gatorna, har varit ett problem för handikappade. Möten mellan samarbetskommittén och KHR sker fyra gånger per år.

Enl lag skulle kommunerna ha genomfört tillgänglighet för funktionshindrade vid utgången av år 2010. Detta är olika genomfört i olika kommuner. I Nyköping är det inte helt genomfört.

Handikappföreningarna arbetar för en drägligare tillvaro för de handikappade. Dessa föreningar har kontakter och träffar med bl a landstinget, för att försöka få tillstånd förbättringar. Som för de flesta föreningar är det svårt att få fler medlemmar i ovanstående föreningar. Medlemsantalet i handikappföreningarna är viktigt, då en stor förening har större möjlighet att påverka de handikappades situation.

Välkommen som medlem i  föreningarna. De flesta föreningar har inget krav på att du skall vara handikappad för att vara medlem. Du kan vara med i en förening för att stödja föreningen.

Anita Karlsson

Vad hände?

”Ja sé de snöar, Ja sé de snöar, det var väl roligt, Hurra!”. Men shit, what happened? Här har man äntligen med buller och någorlunda bång äntligen installerat sig på sommartorpet igen och påbörjat årets fest- och trädgårdsplanering. Men vad händer!? Man vaknar en morgon i maj och det snööar och 30-meters promenad till Hemlighuset blir plötsligt något helt annat än att njuta av vitsipporna, fågelsången, katternas ystra lek och solens värme i ryggen...

Fick tack å lov tre säckar med prima ved direktlevererade från Lata (familjens sommarparadis i Hälsingland) men i den här takten går det ju åt en hel säck om dan! Herre mi Je, hur ska detta sluta, när veden snart är slut! Har farit runt på alla tänkbara instanser i bygden (läs ÖB, Statoil m m) men icke sa Nicke har de längre någon ved att sälja. För ´å inte tala om böset (Bös = Hälsingemål för det där riset från skogen som man lägger ovanpå pappret och under veden för att det ska ta fyr), för det är ju helt odugligt fuktigt nu. Att få fyr tar nu bara tid man istället skulle kunna lägga på att t ex krypa ner under dubbla täcken för att drömma sig bort till varmare breddgrader … Ja hugaligen säger jag bara. Vad hände?? Kallaste maj i mannaminne sa någon!

Nä, nu går jag och drar något gammalt över mig. So long.

EK.H.

Tyckandets diktatur

Man ska tycka idag,

inte veta eller tro.

Tyck, tyck, tyck!

Det finns normer för tyckandet,

ganska trendkänsliga,

annars stabila och fasta.

Gå inte utanför dessa,

då riskerar du att få

tungt bagage.

En åsikt utanför

är nämligen

inte alltid

enskild.

Ofta vidhäftas

mörkergömda omdömen

med superlim,

sorterade och grupperade

av tyckandets elit.

Om du beträder tyckarträsket

med ett onormativt tyckande,

se då till,

att det är laddat med

vetenskapligt säkerställda fakta

och för säkerhets skull

glöm inte

den rullbara väskan och skyddsutrustningen!

B.H.

Vilken underbar dag?

Jag vaknade inte förrän 08.00 i morse, men å andra sidan hade jag suttit och skrivit till 24.00 kvällen innan. Det var nu dags att i det fina vädret ta en rask morgonpromenad. Jag hann inte mer än runt stugknuten, när jag upptäckte något ovanligt på marken. Mina ögon fokuserade på något litet och ovalt i dova vackra färger. Jag var tvungen att böja mig ner för att kunna se vad det var.

Jag trodde först att det var en smyckesten, för föremålet var så vackert melerat. Färgsättningen gick i svagt turkos, bege och äggskalsfärg. Med en liten pinne försökte jag vända föremålet för att studera det lite närmare. När det rullat runt på andra sidan var det inte svårt att se vad det var. Det lilla fågelägget hade kanske rullat ur sitt bo eller på annat sätt hamnat på skogsstigen. På undersidan kunde jag se en del av den lilla fågelkroppen som helt oskyddad blottades i det vackra skalet. Vad gör man i en sådan stund? – Det är svårt, men jag tittar på det vackra ägget och det tragiska som har hänt. Jag förstår att naturens lagar har talat.

UK

Solsken, tidig torsdag morgon

In med packningen i bilen, inte särdeles mycket den här gången. Med nya sommardäck är ljudet acceptabelt. Trafiken flyter lugnt till Södertälje. Tankar bilen. Fortsätter sen på en smalare väg för vidare färd till Nynäshamn och färjan till Gotland. Sorundavägen är en kurvig, smal och inte allför kul väg när man möter lastbilar. Men peppar peppar. Än har jag inte varit med om någon incident.

Ganska många bilar väntar redan på kajen. Bilar med rallybilar på släp. Det ska visst vara ett Gotland Runt rally eller nåt i den stilen. Jag kunde urskilja dialekter från Västmanland och några andra platser. Jag tänker att det måste kosta mycket pengar att ta över dessa ekipage. Min egen biljett och bilen är inte speciellt billig precis.

För en gång skull hade jag kaffetermos med mej. Mmm vad det skulle smaka gott att duka upp! Jag slog mej ner i en soffa. Hur gör man valet av sittplatser? Någon registrering sker nog med vindens hastighet i hjärnan. Bredvid mej satt en ensam späd kvinna i min ålder, utsläppt hår, inte grått, kanske hon färgar det. Men jag vet att det finns människor vars hårfärg bara blir mörkare med åren men aldrig grått.

Möten, så fascinerande. Kanske något förutbestämt? Lärande. De drygt tre timmar båtresan tar över Östersjön till Visby, satt vi och pratade med varann oavbrutet. Om litteratur, hon var en skrivande människa.  Filmer som vi sett, om föräldrar och barn. Anledningar om varför hon vill tillbringa mycket tid på ön. Hur livet skiftar. Livets alla nycker.

Vi sa hej då till varann när båten anlöpte hamn. Vi kommer nog aldrig att ses igen. Men så mycket dessa prattimmar gav.

Renée Norrby

Att slitas mellan olika intressen

Att skriva är ju så roligt men det gäller ju att komma igång. Onsdagen den 27 april 2011 var det dags att träffas igen, det vill säga lärare och elever på Skrivtorget skrivarkurs på distans vid Nyköpings Folkhögskola.

Vi är tretton elever, kvinnor och män i olika åldrar, som under våren 2011 går på skolans distansutbildning. Vårt gemensamma intresse är att skriva. Som komplement till distansarbetet träffas vi fyra gånger på terminen under olika teman.

Den här dagen skulle vi starta skolans första blogg och den stora attraktionen var därför bloggaren Lisa Magnusson. Lisa berättade med inlevelse om hur hennes arbetsdagar som bloggare kunde se ut. Att komma i gång att skriva när inspirationen saknades, var mycket igenkännande. Det här är kursens blogg där vi elever får tycka, tänka och skriva fritt från kursens övriga innehåll. Läs andra texter av oss i vår nättidning http://skrivtorget.nykoping.fhsk.se/ Läs mer om vår kurs på http://www.nykoping.fhsk.se/Default.aspx?ARticleID=17895.

Innan terminen slutar i början av juni ska vi ha klarat av ett par noveller, artiklar, bloggar mm. Men………..., våren har ju kommit och sommarprojekten lockar! En av mina passioner är att snickra och renovera. Just nu har jag monterat ihop underskåpen till köket i lillstugan. Nu ska sockel dit och så småningom också ugn, spishäll och diskbänk. De två senare ska fällas in i bänkskivan. Jag hoppas att min man och jag kan hjälpas åt med det. Hur ska man prioritera när man dras mellan två stora intressen?

UK