Vatten-koppar

Treåringen är helt bedårande där hon ligger på våra sängar och äntligen sover. Elefanten och giraffen i ett stadigt grepp under den lilla armen. En vanlig dag doftar hennes kind av sol, sandlådsdamm och solskyddsmedel, men idag luktar hon bara sin egen doft och kanske något av tygdjurens unkenhet.

Hon skulle varit ute och lekt med de andra barnen hon med, om inte de konstiga utslagen dykt upp imorse. Jag var tvungen att fråga på dagiset om de visste vad det kunde vara... Alla fyra pedagogerna tittade och slog fast att det nog var de fruktade vattkopporna, som jag läst om i flera veckor på en lapp vid dörren på förskolan.

Stackars lilla tjej. Istället för skogsmyreutflykt med dagis, blev det picnic i soffan med mamma.

Hon var så snäll. Det är hon för det mesta. Hon lyssnade snällt till min förklaring när jag tog henne vid handen och ledde henne hemåt igen, bort från kompisar och roliga exkursioner.

Sedan blev det bolibompa på tv och kramar. Och den lilla patienten fick ringa sin moster och själv berätta varför hämtning på dagis blivit överflödig.

-          Jag har fått vatten-koppar, så jag får inte vara på dagis, sa hon glatt.

Men sedan grät hon lite, för hon gillar sina mostrar och tycker att det är fest då någon av dem hämtar henne.

Vid sovtiden samma eftermiddag var mamma tröttare och i mer behov av sömn än den lilla vattkoppspatienten.

Nog är hon bedårande, men det är fasligt mycket spring i de benen.

LUG