Längtan efter att längta bort

En dag i början av maj åkte jag ut till Drottningholms slott. Promenerade längs grusgångarna mellan öar av välskötta grönområdena tillsammans med tyska, japanska och amerikanska turister. Tog ”kärleksstigen” mot Kinaslottet. Slottet byggdes av Gustav den III, den så kallade teaterkungen, och är en rosenröd söt liten byggnad inspirerad av den tidens bild av Kina.

 

Jag gick in i slottet, betraktade lacksniderierna med kinesiska motiv, elfenbensfigurer och statyer. Det slog mig hur fascinerade 1700-talets människor måste ha varit av dessa föremål och hur avlägset fjärran östern måste ha känts. Om jag hade sett samma föremål i en Kinainspirerad butik idag hade jag troligen inte tittat två gånger på dem utan direkt avfärdat det som krimskrams. Men i montrarna uppställda en och en kunde jag uppskatta exotismen de förmedlade. Jag blev lite nostalgisk.

 

När jag var sexton år var jag oerhört fascinerad av Kina och Japan. Jag plöjde igenom James Clavells klassiska asiensvit: Shogun, Tai-pan och Gai-jin. Jag läste japansk manga och såg på Anime, som på den tiden nästan bara gick att få tag på i Science Fiction-bokhandeln i Stockholm. Jag hittade Hello Kitty-hårspännen i en butik på Drottninggatan och trots att jag var för gammal köpte jag dem och bevarade dem som heliga reliker i min byrålåda. Asien tycktes så långt borta, och en resa dit symboliserade för mig det ultimata äventyret.

 

Nuförtiden känns inte dessa länder lika långt borta och jag funderar över varför. Jag tror inte det är för att jag har varit i Japan. Har det bara med att göra att jag har blivit äldre eller har världen förändrats? Är det lättare att besöka länder utan att sätta sin fot i dem nuförtiden? När jag gick runt i Kinaslottet och såg de föremål som hade transporterats till Sverige över oceaner av upptäcksresande och handelsmän kände jag ett sting av saknad. Jag längtade efter att längta bort till ett nästan otillgängligt land, som när jag var 16 och längtade till Japan.

 

Egentligen är det ju i grunden något positivt att kunna komma i kontakt med människor världen över på ett lätt sätt. Att uppleva kulturer genom medier som inte fanns för 20-30 år sedan. Kanske var det jag kände bara en längtan efter det genuina, det man ibland kan känna när man klickar iväg ett meddelande på Facebook till en vän i Frankrike, Kanada eller Japan. Man vill tillbaka till ett möte ansikte mot ansikte, ett möte man har jobbat för, kanske till och med tagit sig över hav för.

 

Matilda J

Koloniliv

Vad är det som driver en människa att bege sig ut på landet och leva i en liten låda utan el eller värme när man vet att det ska bli frost på natten? Det frågar jag mig när jag ligger långt nere i sovsäcken, fullt munderad i mössa, långkalsonger, ullstrumpor och fleecetröja i den iskalla majnatten. Ute är det kallt och tyst, det enda som hörs är hur brädorna i min stuga knäpper oroväckande.

Min 10 kvm stora stuga är byggd i öländsk skiftesteknik och det betyder att det inte finns spik nånstans i huset. Brädorna är fogade tillsammans enligt en klickteknik och inuti det vitbetsade huset i alla hörn och skarvar sitter kilar som små vackra rosetter. Det är så fint och jag vägrar isolera. Men ibland faller stugans brädor isär. Om det inträffar så här års, blir det ännu kallare än vanligt. Man får då knacka ihop huset med hammare och stämjärn och elda vilt i fotogenlampan och i alla värmeljushållare.

På sommaren en kylig, regnig natt så räcker det för att hålla kylan borta. Men inte när det är minusgrader ute. Jag hade rullat in mig i sovsäck och filtar så bara näsan stack ut. Den blev så kall att jag var tvungen att kupa ena handen runt näsan för att inte förfrysa den vilket fick till följd att handens utsida blev lika kall, så jag fick då skifta hand kring näsan. På något sätt lyckades jag sova någon timme då och då. Men ja, aldrig mer en frostnatt.

Stugan ligger i en ekoby på norra Öland. På området finns 45 stugor som alla ser olika ut. En del har byggt ett miniatyrgods, med trädgård och veranda. Andra går drömmande och slår med sin lie. Det ser ut som Christiania i Köpenhamn. Vi har eget reningsverk och vatten som ingen vågar dricka. Man tar petflaskor och smyger in på toaletter i resturanger man besöker för att sno åt sig lite välsmakande kommunalt vatten. Jag kan inte bestämma mig för om det är spännande eller genant.Men jag fullkomligt älskar stället! Fåglarna skriker så man inte kan sova och sopsorteringen fungerar nästan aldrig så man får ta cykeln och åka ett par kilometer till sopstationen med sina egna sopor.

Till varje stuga finns en liten bit mark. Har man tråkigt kan man alltid klippa gräset eller påta i rabatten. Eller bara ta cykeln och cykla iväg till stranden, titta på havsörn vid fiskelägret eller ta en sväng förbi bageriet och pizzerian i Södvik. Jösses vilka bakverk de har! Och vilka pizzor! Ibland avgår ett cykelfölje om cirka 10 personer på kvällen till pizzerian eller ner till Sandvik på andra sidan ön, till ”Fisken”. Alltid lika trevligt och gott. Lite vingligare på tillbakavägen, men man sover ovaggad efter ett par glas rödvin.

Det bästa med ekobyn är läget. Den ligger 3 kilometer från stranden på östra sidan och 1 ½ kilometer från stranden på västra sidan, på den norra delen av Öland där ön är som smalast. Jag köpte huset för 3 somrar sedan och det var bara att köra igång. Allt ingick. Från säng, porslin, gasolkök till cykel. Vad jag än har behövt så har det funnits. Liten ficklampa, fästingdragare, tvättlina, ja allt. Compact living på hög nivå.

Eftersom min stuga inte är isolerad blev det både fuktigt och kallt första sommaren som var mycket regnig. Jag bad därför den slarviga snickaren som huserar på området att hjälpa mig att lyfta upp stugan och även bygga en altan. Det blev perfekt! Men, ibland är det mindre charmigt. Som under järnnatten häromsisten. Då tänkte jag att nu får det vara nog med idyll. Jag satte ut huset till försäljning när jag kom hem, men tog bort annonsen efter två veckor när jag hade hämtat mig. Det går ju inte att sälja detta naturparadis! Inte nu när mina stockrosor har tagit sig.  Jag fick betala en hel del och kommer inte få tillbaka en spänn när jag väl vill göra mig av med stugan. Men den dagen den sorgen. Och snart börjar evenemangen i Kalvhagen och ortens teatergrupp sätter upp en ny Lars Molinpjäs. Och det kan man ju bara inte missa!
Elisabeth Ågren

Havstulpaner och den försvunna bikinin

Som att plötsligt märka att bikinin har slitits av någonstans där ute vid bryggan, helt utan varken över- eller underdelen står jag med endast det iskalla vattnet som skydd. Ingen annan anar någonting, hur kan dom inte ha sett någonting?

Dom simmar alldeles för nära och vägrar försvinna därifrån. Jag håller mig krampfullt över brösten för att täcka det som täckas kan av mina skakande händer. Jag måste därifrån! Det är ganska nära till stranden men där ligger dom på rygg och solar, njuter av den vackra dagen så som man borde. Åt andra hållet sträcker sig vattnet milslångt utan stop. Den mjuka sandbottnen blir allt mer stenig under mina fötter ju längre jag står tills den till slut förvandlats helt till havstuplaner som skär djupt in i mina trampdynor. I min krampaktiga hållning känner jag hur benen blir mer och mer okontrollerbara i sina skakningar. Vattnet är iskallt, varför åker inte folk härifrån och hur kan dom vara så oberörda? I en cirkel runt mig börjar vattnet färgas rött av blodet från mina sönderskurna fötter, det gör så outhärdligt ont att jag får svårt att andas. Försvinn! Försvinn! Försvinn!!! Jag vill skrika rakt ut men får inte fram ett ljud.

Ibland har jag rusat upp gråtandes, naken och lämnat blodspår efter mig längs hela min flyktväg därifrån. Ibland har jag sjunkit ihop till en boll av smärtan och hamnat helt under vattenytan vilket även det har undgått de flesta. Nere på bottnen kramar jag om mina knän, skakar av olust och tillåter mig själv att gå sönder inuti. Smärtan tar vägen ut genom tårkanalerna och blandas fort med vattnet och gör det hela ogjort. Nere på bottnen simmar dom över mig, runt mig och alldeles, alldeles för nära inpå.

Ibland står jag kvar och försöker acceptera smärtan som skär upp igenom hela kroppen och försöker tro på vad jag har fått inmalt i huvudet på KBT:n, efter toppen kommer dalen. Tanken att vattnet plötsligt skulle försvinna och jag står kvar i mitt nakna och blodiga jag är någonting som jag i allra högsta grad riskerar i valet att inte fly. Till åtlöje för resten av de påklädda badgästerna måste jag försöka vara okey med situationen och bara invänta att skärsåren under fötterna självläker och att bikinin växer tillbaka från intet.

Många ställer ofta frågan: ”vad är det värsta som kan hända?” med ett snett leende som ett halvhjärtat försök att förstå. Ofta helt utan intresse i att förstå utan mest för att lösa situationen. Så vilket av alternativen är vettigast? Min KBT-psykolog väljer alternativ nummer tre, den självsäkre väljer alternativ nummer ett- för vem bryr sig om vad andra tycker? Jag själv väljer allt för ofta nummer två. Jag varken flyr eller stannar utan väljer istället att försöka göra mig osynlig för jag bryr mig om vad andra tycker och tänker. Mest så vill jag inte se deras blick när de till slut ser att någonting är fel.

En panikattack i symbolik för att göra det så begripligt det går, ändå är orden för knappa, alltid för knappa!


Elin H