Jag vill egentligen inte vara språkpolis, men…

… när jag i dagens DN möts av en tvåsidesannons om det stora byggföretagets nyproduktion där rubriken lyder: Vart står din gran nästa jul? – då är jag beredd att rycka ut med ordbatongen i högsta hugg!

Jag älskar ord. Våra ursvenska ord såväl som våra invandrade, de lånade såväl som de swengelska. Men när swengelskan visar sig i särskrivningar, då går larmet igen, och jag sätter på blåljuset.

Vad har hänt med vårt svenska språk de senaste åren? Dagligen hittar jag i tidningar och i sociala medier direkt felaktiga former av ord och särskrivningar. I radions program ”Språket” är professor Andersson, enligt min mening, lite för tolerant ibland. Visst ska vårt språk utvecklas, men ska det utarmas? Stavning och ords betydelse har naturligtvis förändrats under årens lopp, och det är ofrånkomligt. Jag vill inte ha tillbaka gammalstafvning, och inte stenhårda regler. Dock önskar jag att man i våra media slapp se och höra exempelvis vart? i stället för var?,  före i stället för innan”, större än mig” i stället för ”större än jag”!

Jag älskar ord. Om ORDGLÄDJE skrev jag för några år sedan:

Ordförrådet har generösa öppettider

har oskrivna regler och bokstavstrogen personal.

Alla orden finns där, väntar bara på behandling.

Längst ner i ordlagrets skrymslen

finns ord som inte längre nyttjas:

Esomoftast och dymedelst väntar på en ny vår

Änskönt och enkannerligen

hoppas på dammvippa och nytt ljus.

Nyinkomna ord exponeras skamlöst

i skyltställ och fönster

tränger sig fram till första position

och skryter med sin utländska härkomst.

Dataglosor blandar sig i samtalet

och hör snart till inventarierna.

Finns här några snälla ord?

Några rimord till dopparedan?

Samvetsömma ord till oskrivna brev?

De rätta orden – var finns de?

Skrivhanden famlar och söker i ordarkivet

hittar och mixar, stryker ett medljud

Språksinnet avsmakar varje valör

kryddar med invektiven

och klyver kanske ett ord här och där.

Här råder ett visst mått av bokstavsordning

Jag fröjdas åt jakten

och gläder mig åt ordbytet.

ALLA ORDEN ÄR MINA!

Aja 

Lyft blicken och se dig omkring!

Nuförtiden får man visst inte ens tänka ifred! För allt som påminner om en åsikt eller en avsikt bör läggas ut på bloggen eller på något annat socialt forum. För vi är ju så sociala! Viker ut oss till höger och vänster, samtidigt som vi vill ha en trogen läsekrets att gnida våra tankar och handlingar emot. På bussen, kontoret, vid matbordet och i sängen har vi med oss vår teknifierade nalle. Minst lika trygghetsskapande som barndomens dito, men inte alls lika mjuk … Vad blir nästa steg?
– Har du ingen bästis, skaffa dig roboten Robban! Programmeras precis som du vill ha honom …

När jag åkte tåg senast satt en familj med mamma, pappa och två barn strax intill mig. Mamman höll flitigt igång med telefonen, äldsta dottern kanske 5 år spelade spel på en iPad. Pappan och yngsta dottern tittade på film på den bärbara datorn, ja, när han inte höll på med sin telefon förstås! Kan inte låta bli att säga som i det populära tv-programmet På spåret,
– Vart är vi på väg?

Sååå vad vill jag säga med det här? Är jag helt teknikfientlig eller har jag nyss krupit fram bakom en sten i skogen? Nej faktiskt inget av ovanstående men…

Jag vill att du, jag, vi – ska mötas ibland IRL (in real life).  Kanske sitta tysta och fundera på var sitt håll, men tillsammans. Visa vilka vi är utan tillfixade fasader och Instagramfotograferade måltidsbilder. Prata om hur livet verkligen är, inte hur det medialt borde vara.

Pröva om du törs! Lyft blicken och se dig omkring. Jag törs nästan lova att det kan bli ditt livs mest spännande upplevelse!

CN

Jag har tänkt på det här med våld

Vad är våld?

Vem utövar det?

Vad är självförsvar? Vem kan, och får utöva det? När?

Det finns vissa saker där alla kan enas om vad som är våld; när någon blir misshandlad. Någon blir våldtagen. Men när poliser misshandlar någon, då blir det rättfärdigat. När folk som blir misshandlade av polisen slår tillbaka mot polisen, då är det ett hot mot demokratin. När någon har kommit till Sverige för att söka asyl, och sedan tvångsutvisas tillbaka till ett land där hen kommer bli dödad, och folk står i vägen för polisbilarna med sina kroppar, och poliserna slår med hårda batonger för att flytta på dem, och åtalar dem sen för våldsamt upplopp, vem är det då som brukar våld mot vem? Vilka är det som utövar själförsvar?

När vi som samhälle lär unga tjejer, flickor, att äta mindre, leka tystare, skratta lägre, förminska sin personlighet och hela sin person, och hon får en ätstörning i tonåren, då är det vi som brukat våld, och hon som utövar självförsvar, mot oss men också mot sig själv.

När socialen och försäkringskassan gett avslag på ens tredje ansökan och hänvisat till varandra, vänder dövörat till när en lugnt och sakligt försöker berätta att ”Jag har till i övermorgon på mig att betala tre hyror som jag missat annars har jag ingenstans att bo...” och de säger ”Äh! Det där kan du lösa. Du har väl vänner som kan hjälpa dig?”. Om en då känner för att sticka knivar i deras bildäck så att de i alla fall får uppleva någonting jobbigt i sina enkla stackars liv, då är det de som gör våld, och vi som försvarar oss.

När nazisterna i stan har gett sig på oss ett par gånger och vi inte känner oss trygga längre, vi kollar oss över axeln, beväpnar oss när vi går på stan, ringer varandra innan vi går hemifrån, när vi kommer hem, om vi ser nåt misstänkt. Om vi sen inser att snart blir fler än vi utsatta, folk som inte kan försvara sig och om vi sen påbörjar en maktkamp, där nästan alla medel är tillåtna, då är det vi som använder självförsvar, men vi försvarar oss våldsamt, för vi är uppvuxna i ett samhälle av våld.

Emma

Madiba - en förebild som når även svenska hjärtan?

Igår hölls en gigantisk minnescermoni av Nelson Mandela som avlidit efter en lång tids sjukdom i en ålder av 95 år. Hela världen sörjer och hyllar denna människa som har betytt så mycket för så många och som har personifierat frihetskamp, rättvisa och demokrati. För mig förkroppsligade han och hans kamp Astrid Lindgrens citat ifrån Bröderna Lejonhjärta: "Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan."

Alla världens ledare åkte för att hedra Madiba på hans minnescermoni, vackra tal hölls av stora ledare, ord om mod, frihet och demokrati. Ord om att föra hans livsverk, hans legacy, vidare. Jag tänker på honom och ler. Vid tanken på en människa och ledare som verkligen levde och dog med sina ideal intakta. Tanken på någon som inte ansåg kampen om frihet, värdighet och rättvisa vara en naiv dröm, som de flesta politiker och makthavare verkar göra idag. Tanken på att mänskliga ideal fortfarande spelar någon roll, att de inte kan bytas mot en tillräckligt dyr statuspryl eller en tillräckligt creddig social position. Jag beundrar verkligen Madiba, av hela mitt hjärta. Av hela mitt svenska, västerländska hjärta. Jag byter vårat svenska politiska avslagna klimat mot frihetskamp any day! Varför inte imorgon?

För vad offrar folk inte för pengar idag? För kapitalet? Stora kamper tycks bara utkämpas i andra länder. Här i Sverige, i väst tycks man ha gett upp.

     Konsumismen har segrat, ackumuleringen och vinsterna är det enda som har betydelse.

Människovärde har blivit en slaskvara, något man kan täppa igen hålen med när den politiska retoriken spricker i sömmarna, för att dölja att Reinfeldt och hans crew egentligen inte bryr sig om människorna. Han bryr sig inte om oss!

     Aldrig har väl människor varit så ensamma i Sverige som idag, så utelämnade till sitt eget skapade öde (din egen lyckas smed). Så individualiserat, utan solidaritet. Därför känns det så tomt efter en sådan uppriktigt varm människa som Madiba. Det ekar tomt på jorden utan en människa som honom!

Själv sitter man kvar i landet där Sverigedemokraterna varje dag skriver sjuka saker i media, om människor som alla bor på samma planet. Som om vi vore så olika? Som om inte alla människor bara vill bli älskade? Som om inte alla människor blir rädda? Som om inte alla människor sörjer när någon dör? Som om det går att göra skillnad?!

     Medan hela världen hyllar en frihetskämpe, talar Sverigedemokraterna om vem som är svensk. De kan inte ha läst Bröderna Lejonhjärta när de var små? Eller så glömde de bort, någonstans på vägen, hur man gör när man älskar.

Jag försöker istället tänka på de 27 år Mandela satt i fängelse, för sitt folks skull. För att alla människor skulle ha samma rättigheter. För att motverka rasismen. Jag tänker även på Rosa Parks som vägrade flytts sig från de vitas plats på bussen. Jag väljer att tänka på dessa modiga människor, som står upp för rättvisa, för alla människor! Väljer att tänka på det, här i Sverige, där inte bara vädret är kallt. Jag väljer att TRO på mänskligheten.

Tänk om bara världen kunde gå samman som de gjorde vid avskedet av vår älskade Madiba. Vilka storverk man hade kunnat uträtta! Vilken kärlek, vilken kraft, vilket engagemang!

    

Ännu lyser dock hoppets stjärna stark. Vi blev alla påminda vid minnet av Madiba! Hoppet, det är det sista som lämnar människan. Och det är fortfarande många som hoppas! Och jag, jag har kvar mina stora ideal om jämlikhet och rättvisa, om människovärde. Så naiv är jag.

R.I.P Madiba - your legacy will live on!
Susanna

Varje tjejs rätt att överleva sin graviditet

Det finns händelser i livet som aldrig kan glömmas bort. Som för alltid etsar sig in, som ett ärr i människan. Emellanåt kan såret gå upp. Men ju längre tiden går, åtminstone har det varit så för mig, så har sår av detta slag inlemmats. Blivit en naturlig del av mig själv. Sorgen finns där, men lever en stillsam tillvaro inom mig.

Det var sjutton år sedan. Sedan barnet dog i min mage. Jag var på väg till jobbet i en SL-buss. Måste av, måste bara av bussen. Jag stapplade ut, barnets pappa likaså. Sjönk ihop i medvetslöshet. En ambulans kom. Sjukvårdspersonal räddade mitt liv, men barnet hade dött av kramperna. Barnet var trettio veckor gammalt. Overkligheten när jag vaknade upp och födde fram ett dött barn, en flicka.

Flykt, klarar inte att stanna i det här landet. I det här perfekta landet Sverige. Där det är mycket ovanligt att graviditeter slutar som denna. Flydde, hela vägen till Elfenbenskusten. Ville vara tillsammans med människor, där en förlust som denna, tillhör det vardagliga. Något varje kvinna får räkna med, en realitet.

Enligt beräkningar dör närmare ettusen kvinnor, varje dag i världen, i samband med graviditet och förlossning. I Elfenbenskusten ligger barnadödligheten på etthundrafemton barn per tusen levande födda. Motsvarande förhållande i Sverige är tre av ettusen barn. Mödradödligheten vid graviditet och förlossning är i Elfenbenskusten beräknad till fyrahundra kvinnor av etthundratusen. I Sverige fyra kvinnor per etthundra tusen kvinnor.

Jag flydde i en airbus till Abidjan, i Elfenbenskusten. Ingen lyfte på ögonbrynen över det som hänt. Givetvis beklagades sorgen. Barnets pappas släktingar befann sig i Youpougon, en förstad till Abidjan. Enkla förhållanden. Många unga släktingar från landet att försörja, för de äldre släktingarna. Inget konstigt, föräldralösa barn, en realitet.

En svägerska till min dåvarande make föder ett tvillingpar, ett par dagar efter att jag flytt, undan mitt plågade inre och landat i hennes land. Ett land fyllt med palmträd och kaffebuskar. Giftiga ormar, ödlor och spindlar. Spindlar krypande i sidled. Hon döpte tvillingarna till Sidney och Anja. Hon gav sin dotter mitt namn, så fint, så varmt.

Jag återvände till kylan men fick lite pengar från oväntat håll, återvände. Till landet fyllt av palmträd och kaffebuskar. Till hennes land, hon som döpt sin nyfödda dotter till Anja.

Sidney finns inte mer. Sidney dog. Varför? Vad har hänt? Han levde senast vi sågs. Han blev sjuk och dog. Sjukvården frånvarande. Men Anja lever. Hon lever och har fyllt sjutton år, i november i år. Det är en realitet. Jag lever också. Överlevde ett dödligt tillstånd, eklampsi. För sent, men sjukvården i landet Sverige var närvarande. Ambulansen kom i tid för att åtminstone rädda mitt liv.

När blir sjukvården tillgänglig för kvinnor i Syd? När blir varje kvinnas rätt att överleva sin graviditet och förlossning verklighet?

Årets insamling till musikhjälpen pågår i detta nu med Kodjo Akolor, Sarah Dawn Finer och Emma Knyckare. De stannar i en glasbur hela veckan. Pengarna går till arbetet för varje tjejs rätt att överleva sin graviditet.

Anja Björk 131211

Det går bra att äta gröt varje lunch

Foten går i kramp varje gång jag ska resa mig upp från stolen och gå några steg. Men, den släpper, krampen. Det är bara att ta det lite lugnt och se verkligheten i ögonen en smula. Har ju kommit upp i pensionsåldern.

- Waoo, inte visste jag att jag var så himla gammal!

Tiden är inte konstant, den ändras vartefter man lever. Att betrakta en pensionär vid 20 års ålder var ju som att se personen hisnande långt bort i tiden. Att se tillbaka, till den tid då man själv var 20 år, känns inte alls så långt bort. Fortfarande känner jag mig som en 36-åring ungefär, men så möts jag av min spegelbild på morgonen och inser den bittra sanningen. Masserar in lite fuktkräm. Ser väl lite bättre ut? Nja, en illusion förstås.

Jag har inte tid att stå där vid spegeln och drömma. Mina båda sambos, vill ha mat. Den ene, Frasse nyss insläppt efter nattens äventyr och så Sigge som kommer snubblande kring mina fötter.

- Inte torrisar, vi vill ha mjukmat, tycker jag mig höra i mitt inre öra. De stressar mig med att hoppa upp på diskbänken och tränga sig fram till skålarna, som jag slevar upp Pussimaten i. Sedan är allt lugnt en stund och jag läser min tidning till filfrukosten.

Jag gillar katter. Dom är bra att prata med. Lillkatten Sigge har just börjat med en högröstad tjatmelodi, som han liksom sjunger. Han vill gå ut, som storkatten Frasse. På balkongen finns en katt-trappa, som den lille katten förstått är Storkattens väg ut. Och nu har Lillkatten fått prova! Jag bevakar hans äventyr som en ängslig curlingmamma.

Man måste våga. Det gäller både lillkatten och mig själv. Våga börja något nytt. Men, jag står fortfarande kvar där vid kanten och vacklar. Törs inte hoppa ut ännu, trots att verkligheten tränger på.

Min verklighet med en knaper pension. Det går bra att äta gröt varje lunch. Men sen! Det jag kunde göra förut verkar långt bort. Varenda krona måste planeras. Har ju lite övermodigt fortsatt att hålla mig med två katter, ha en liten bil och en bostadsrätt på lån. Inte bra!

- Du borde nog inte ha bil, säger kommunens ekonomiske rådgivare. Ta en TRISS-lott, får jag som ett skämtsamt förslag. Vart och när försvann folkhemstanken? Hörde något om att varannan ensamstående pensionärskvinna nu räknas som fattig.
   Bilen behöver jag verkligen. Fötter och knän är inte som de har varit. Jag kan inte ge upp bilen än. Det förstår faktiskt den ekonomiske rådgivaren efter en stunds samtal. Kanske borde jag sälja bostadsrätten och flytta, fast vart? Det är ont om hyresrätter. Dessutom är hyrorna höga. Bodde i kollektiv, som ung i Uppsala. En fin lösning, då.  

Frågorna kring framtiden i den fjärde åldern hopar sig. Tyvärr inte svaren. Katterna lägger sig tätt tyckta mot varandra i den slitna soffan och sover gott efter maten. Jag avundas dem deras bekymmerslösa tillvaro. När började det gå så fel med den svenska folkhemstanken? Så sjunker jag ner i soffan bredvid katterna och ”pausar” tankarnas racing i orosloppet.

 Britt-Marie