Varje tjejs rätt att överleva sin graviditet

Det finns händelser i livet som aldrig kan glömmas bort. Som för alltid etsar sig in, som ett ärr i människan. Emellanåt kan såret gå upp. Men ju längre tiden går, åtminstone har det varit så för mig, så har sår av detta slag inlemmats. Blivit en naturlig del av mig själv. Sorgen finns där, men lever en stillsam tillvaro inom mig.

Det var sjutton år sedan. Sedan barnet dog i min mage. Jag var på väg till jobbet i en SL-buss. Måste av, måste bara av bussen. Jag stapplade ut, barnets pappa likaså. Sjönk ihop i medvetslöshet. En ambulans kom. Sjukvårdspersonal räddade mitt liv, men barnet hade dött av kramperna. Barnet var trettio veckor gammalt. Overkligheten när jag vaknade upp och födde fram ett dött barn, en flicka.

Flykt, klarar inte att stanna i det här landet. I det här perfekta landet Sverige. Där det är mycket ovanligt att graviditeter slutar som denna. Flydde, hela vägen till Elfenbenskusten. Ville vara tillsammans med människor, där en förlust som denna, tillhör det vardagliga. Något varje kvinna får räkna med, en realitet.

Enligt beräkningar dör närmare ettusen kvinnor, varje dag i världen, i samband med graviditet och förlossning. I Elfenbenskusten ligger barnadödligheten på etthundrafemton barn per tusen levande födda. Motsvarande förhållande i Sverige är tre av ettusen barn. Mödradödligheten vid graviditet och förlossning är i Elfenbenskusten beräknad till fyrahundra kvinnor av etthundratusen. I Sverige fyra kvinnor per etthundra tusen kvinnor.

Jag flydde i en airbus till Abidjan, i Elfenbenskusten. Ingen lyfte på ögonbrynen över det som hänt. Givetvis beklagades sorgen. Barnets pappas släktingar befann sig i Youpougon, en förstad till Abidjan. Enkla förhållanden. Många unga släktingar från landet att försörja, för de äldre släktingarna. Inget konstigt, föräldralösa barn, en realitet.

En svägerska till min dåvarande make föder ett tvillingpar, ett par dagar efter att jag flytt, undan mitt plågade inre och landat i hennes land. Ett land fyllt med palmträd och kaffebuskar. Giftiga ormar, ödlor och spindlar. Spindlar krypande i sidled. Hon döpte tvillingarna till Sidney och Anja. Hon gav sin dotter mitt namn, så fint, så varmt.

Jag återvände till kylan men fick lite pengar från oväntat håll, återvände. Till landet fyllt av palmträd och kaffebuskar. Till hennes land, hon som döpt sin nyfödda dotter till Anja.

Sidney finns inte mer. Sidney dog. Varför? Vad har hänt? Han levde senast vi sågs. Han blev sjuk och dog. Sjukvården frånvarande. Men Anja lever. Hon lever och har fyllt sjutton år, i november i år. Det är en realitet. Jag lever också. Överlevde ett dödligt tillstånd, eklampsi. För sent, men sjukvården i landet Sverige var närvarande. Ambulansen kom i tid för att åtminstone rädda mitt liv.

När blir sjukvården tillgänglig för kvinnor i Syd? När blir varje kvinnas rätt att överleva sin graviditet och förlossning verklighet?

Årets insamling till musikhjälpen pågår i detta nu med Kodjo Akolor, Sarah Dawn Finer och Emma Knyckare. De stannar i en glasbur hela veckan. Pengarna går till arbetet för varje tjejs rätt att överleva sin graviditet.

Anja Björk 131211