Det går bra att äta gröt varje lunch

Foten går i kramp varje gång jag ska resa mig upp från stolen och gå några steg. Men, den släpper, krampen. Det är bara att ta det lite lugnt och se verkligheten i ögonen en smula. Har ju kommit upp i pensionsåldern.

- Waoo, inte visste jag att jag var så himla gammal!

Tiden är inte konstant, den ändras vartefter man lever. Att betrakta en pensionär vid 20 års ålder var ju som att se personen hisnande långt bort i tiden. Att se tillbaka, till den tid då man själv var 20 år, känns inte alls så långt bort. Fortfarande känner jag mig som en 36-åring ungefär, men så möts jag av min spegelbild på morgonen och inser den bittra sanningen. Masserar in lite fuktkräm. Ser väl lite bättre ut? Nja, en illusion förstås.

Jag har inte tid att stå där vid spegeln och drömma. Mina båda sambos, vill ha mat. Den ene, Frasse nyss insläppt efter nattens äventyr och så Sigge som kommer snubblande kring mina fötter.

- Inte torrisar, vi vill ha mjukmat, tycker jag mig höra i mitt inre öra. De stressar mig med att hoppa upp på diskbänken och tränga sig fram till skålarna, som jag slevar upp Pussimaten i. Sedan är allt lugnt en stund och jag läser min tidning till filfrukosten.

Jag gillar katter. Dom är bra att prata med. Lillkatten Sigge har just börjat med en högröstad tjatmelodi, som han liksom sjunger. Han vill gå ut, som storkatten Frasse. På balkongen finns en katt-trappa, som den lille katten förstått är Storkattens väg ut. Och nu har Lillkatten fått prova! Jag bevakar hans äventyr som en ängslig curlingmamma.

Man måste våga. Det gäller både lillkatten och mig själv. Våga börja något nytt. Men, jag står fortfarande kvar där vid kanten och vacklar. Törs inte hoppa ut ännu, trots att verkligheten tränger på.

Min verklighet med en knaper pension. Det går bra att äta gröt varje lunch. Men sen! Det jag kunde göra förut verkar långt bort. Varenda krona måste planeras. Har ju lite övermodigt fortsatt att hålla mig med två katter, ha en liten bil och en bostadsrätt på lån. Inte bra!

- Du borde nog inte ha bil, säger kommunens ekonomiske rådgivare. Ta en TRISS-lott, får jag som ett skämtsamt förslag. Vart och när försvann folkhemstanken? Hörde något om att varannan ensamstående pensionärskvinna nu räknas som fattig.
   Bilen behöver jag verkligen. Fötter och knän är inte som de har varit. Jag kan inte ge upp bilen än. Det förstår faktiskt den ekonomiske rådgivaren efter en stunds samtal. Kanske borde jag sälja bostadsrätten och flytta, fast vart? Det är ont om hyresrätter. Dessutom är hyrorna höga. Bodde i kollektiv, som ung i Uppsala. En fin lösning, då.  

Frågorna kring framtiden i den fjärde åldern hopar sig. Tyvärr inte svaren. Katterna lägger sig tätt tyckta mot varandra i den slitna soffan och sover gott efter maten. Jag avundas dem deras bekymmerslösa tillvaro. När började det gå så fel med den svenska folkhemstanken? Så sjunker jag ner i soffan bredvid katterna och ”pausar” tankarnas racing i orosloppet.

 Britt-Marie