Störst kör först

Kommer cyklandes i den kyliga novembereftermiddagen och ska passera cykelövergångsstället vid Västra Tullgatan, antagligen Nyköpings och måhända ett av rikets mest gång- och cyklistfientliga publika passager. Stannar in i sedvanlig ödmjuk medtrafikant stil med hopp om bilisternas ömsesidiga hänsynstaganden, men tusan heller. Måste naturligtvis kliva av cykeln och leda den över övergångsstället varvid närmaste bilist skamset förödmjukad hastigt tvingas stanna för att låta mig gå över, med resultat att en typisk halvlång bilkö bildas till dessa bekväma trafikanters förtret.

Jag får ett plötsligt infall:

-Ta extra god tid på dig Björn och demonstrera din rätt i trafiken.

Hon pekar finger åt mig där inne i stadsjeepens värme bakom vindrutan och jag pekar reflektmässigt tillbaks, kanske lite mer irriterat och aggressivt än henne. Hennes medpassagerare, en biffig typ, kliver snabbt ut ur bilen och gapar något, om jag skulle vilja ha på käften och pekar ännu ett finger åt mig, ett finger grovt som en banan. Jag cyklar iväg stående och vickar häftigt retsamt på röven mot dem utan att kommentera. När jag nått slutet av järnvägsbron hör jag en dånande bilmotor bakom mig och plötsligt befinner jag mig inprejad av bemälda sällskap i kraft av ett halvt annat ton bestående av metall, gummi, glas, plast och tyg. Han rusar ursinnigt ur bilen och måttar ett slag mot mitt huvud varvid jag parerar detta och får in en tåpaj rakt på ballarna hans och han tvingas vika ner sig.

Så återstår då bara jag och hon, föraren. Vi bara står och stirrar på varandra, rör knappt en min. Vad tänker hon och vad tänker jag? Så mycket som bara måste få rusa igenom våra hjärnor och kroppar, adrenalin, hjärtan i halsgropar och så vidare.

Tänker bara:

-Klart att störst ska köra först men det kommer att kosta även i framtiden.

Björn Andersson

Betraktelser

Jag kliver på tunnelbanan tidigt en söndagsmorgon. Många jag möter på vägen till arbetet eller på tunnelbanan är på väg hem efter en helkväll på krogen. Kvinnor som skrattande vinglar fram med klänningar och med skyhöga klackar. Män med kostym och slips. De har ätit middag på krogen, varit på bio eller på teater. Nu har de sin varma säng som enda tanke i huvudet.

Jag kliver av i city. Där finns inte bara festklädda eftersläntrare på väg hem från lördagens krogrunda. Där finns också en helt annan sida av Stockholm. Där finns mannen som sover nedanför en trapp på en ituriven pappkartong med enbart en tunn filt över sin magra kropp. Hur många år sedan var det sedan han gick på teater eller åt en tre rätters? Vem säger några vänliga ord av medmänsklighet till honom under de tidiga morgontimmarna? Vem tröstar eller bjuder på en kopp kaffe till en ensam kvinna som sover under en bro med ena ögat i taget av rädsla för övergrepp? När gick hon och såg en film på bio senast?

Mannen som alltid talar med någon som inte finns mer än inuti hans förvirrade huvud. Vem vågar fråga honom hur han egentligen mår? När drack han en kopp kaffe och åt en ostfralla senast?

Skyndsamt går vi förbi dessa medmänniskor som en gång varit och levt som dig och mig. Vi hoppas på en kall vinter med mycket snö.Vi slår ner blicken och låtsas som de inte finns mer än som siffror i statistiken.

 

A.K.E

Mormorslycka

Som mormor till en 6-årig flicka instämmer jag till fullo i efterrättskören som ser sina barnbarn som åldrandets lyckopiller. Dessutom fungerar de som ålderssuddigum. Jag har fått förmånen att bli mitt barnbarns ”bästis”, den som har tid för henne och därigenom blir indragen i alla lekar. När hon klättrat upp på soffryggen och därifrån hoppat ut så långt hon kan på en madrass på golvet säger hon snällt:

  -   Nu är det din tur mormor!

Att invänta sin tur har hon lärt sig på Dagis. Där lär man sig mycket användbart för den sociala samvaron. Till exempel får man lära sig att be om ursäkt, alltid. När hon som 3-åring välte ut saftglaset på bordet kom det blixtsnabbt:

  -   Förlåt, det var inte meningen! Och sedan efter en kort paus:

  -   Det var bara med flit!

Mitt hopp från soffan blir inte lika långt som hennes, och tur är väl det. Då slipper hon fuska. Segerviljan är nog aldrig så stark som i de här åren. Alltför många tärningar i Fiaspelet har bara råkat tappas och alltför många memory-kort rättats till, helt i onödan, för vad har man att sätta emot en listig 6-åring med bildminne som en kamera?

   Rollekar står högt i kurs. För några år sedan fick jag alltid vara mannen i gula hatten medan hon var Nicke Nyfiken, men numera har min status förbättrats. Nu får jag vara prinsessa tillsammans med henne. Vi bär kronor och gör piruetter.

 

Till Halloween införskaffades en påse godis som skydd för eventuella besökare. När hon fick det sammanhanget klart för sig, tyckte hon att vi två också skulle gå runt i området och spöka. Jag vägrade och hon kompromissade:

  -   Jamen, du behöver inte klä ut dig! Det gör jag och du behöver bara tigga godis!

Hon fick inte som hon ville och under över alla under, hon bröt inte ihop! Bara för ett år sedan skulle hon ha rasat och dömt ut mig med orden:

  -   Nu är du inte snäll! Jag ska aldrig mer leka med dig!   

B.H.