Störst kör först

Kommer cyklandes i den kyliga novembereftermiddagen och ska passera cykelövergångsstället vid Västra Tullgatan, antagligen Nyköpings och måhända ett av rikets mest gång- och cyklistfientliga publika passager. Stannar in i sedvanlig ödmjuk medtrafikant stil med hopp om bilisternas ömsesidiga hänsynstaganden, men tusan heller. Måste naturligtvis kliva av cykeln och leda den över övergångsstället varvid närmaste bilist skamset förödmjukad hastigt tvingas stanna för att låta mig gå över, med resultat att en typisk halvlång bilkö bildas till dessa bekväma trafikanters förtret.

Jag får ett plötsligt infall:

-Ta extra god tid på dig Björn och demonstrera din rätt i trafiken.

Hon pekar finger åt mig där inne i stadsjeepens värme bakom vindrutan och jag pekar reflektmässigt tillbaks, kanske lite mer irriterat och aggressivt än henne. Hennes medpassagerare, en biffig typ, kliver snabbt ut ur bilen och gapar något, om jag skulle vilja ha på käften och pekar ännu ett finger åt mig, ett finger grovt som en banan. Jag cyklar iväg stående och vickar häftigt retsamt på röven mot dem utan att kommentera. När jag nått slutet av järnvägsbron hör jag en dånande bilmotor bakom mig och plötsligt befinner jag mig inprejad av bemälda sällskap i kraft av ett halvt annat ton bestående av metall, gummi, glas, plast och tyg. Han rusar ursinnigt ur bilen och måttar ett slag mot mitt huvud varvid jag parerar detta och får in en tåpaj rakt på ballarna hans och han tvingas vika ner sig.

Så återstår då bara jag och hon, föraren. Vi bara står och stirrar på varandra, rör knappt en min. Vad tänker hon och vad tänker jag? Så mycket som bara måste få rusa igenom våra hjärnor och kroppar, adrenalin, hjärtan i halsgropar och så vidare.

Tänker bara:

-Klart att störst ska köra först men det kommer att kosta även i framtiden.

Björn Andersson