Mormorslycka

Som mormor till en 6-årig flicka instämmer jag till fullo i efterrättskören som ser sina barnbarn som åldrandets lyckopiller. Dessutom fungerar de som ålderssuddigum. Jag har fått förmånen att bli mitt barnbarns ”bästis”, den som har tid för henne och därigenom blir indragen i alla lekar. När hon klättrat upp på soffryggen och därifrån hoppat ut så långt hon kan på en madrass på golvet säger hon snällt:

  -   Nu är det din tur mormor!

Att invänta sin tur har hon lärt sig på Dagis. Där lär man sig mycket användbart för den sociala samvaron. Till exempel får man lära sig att be om ursäkt, alltid. När hon som 3-åring välte ut saftglaset på bordet kom det blixtsnabbt:

  -   Förlåt, det var inte meningen! Och sedan efter en kort paus:

  -   Det var bara med flit!

Mitt hopp från soffan blir inte lika långt som hennes, och tur är väl det. Då slipper hon fuska. Segerviljan är nog aldrig så stark som i de här åren. Alltför många tärningar i Fiaspelet har bara råkat tappas och alltför många memory-kort rättats till, helt i onödan, för vad har man att sätta emot en listig 6-åring med bildminne som en kamera?

   Rollekar står högt i kurs. För några år sedan fick jag alltid vara mannen i gula hatten medan hon var Nicke Nyfiken, men numera har min status förbättrats. Nu får jag vara prinsessa tillsammans med henne. Vi bär kronor och gör piruetter.

 

Till Halloween införskaffades en påse godis som skydd för eventuella besökare. När hon fick det sammanhanget klart för sig, tyckte hon att vi två också skulle gå runt i området och spöka. Jag vägrade och hon kompromissade:

  -   Jamen, du behöver inte klä ut dig! Det gör jag och du behöver bara tigga godis!

Hon fick inte som hon ville och under över alla under, hon bröt inte ihop! Bara för ett år sedan skulle hon ha rasat och dömt ut mig med orden:

  -   Nu är du inte snäll! Jag ska aldrig mer leka med dig!   

B.H.