Push i skrivandet

Idag är det fredagen den 19 december 2014 och jag tänker tillbaka på tiden som jag har gått på skrivarkursen på Nyköpings Folkhögskola.

Kursen var på distans och det var ett bra format för mig, då jag satt hemma och studerade och skickade in arbetsuppgifterna via internet till GoogleGroups där vi kunde läsa varandras texter, mycket praktiskt. Mina kurskamrater har alla varit på olika nivåer i sitt skrivande och det har varit väldigt spännande att se de olika stilarna på texter som alla har skickat in. Vissa har tankarna på att skriva egna böcker och andra idéer med sitt skrivande. I kursen så var det ju en journalistisk och en skönlitterär del och för mig så har den skönlitterära varit mer intressant, då det fria skrivandet har tilltalat mig. Jag läser mycket, så att få mer push i sitt eget skrivande har varit lärorikt, då jag upptäckt detta med tempusformen och hur lite jag har satt mig in i den konstigt nog. Men det ska jag bli bättre på, att bli konsekvent i mina texter.

Då jag ursprungligen kommer från Nyköping så var det trevligt att vara tillbaka hit de fyra när-träffarna och möta de trevliga kurskamraterna. Jag upptäckte att det är mycket som har förändrats på de år som jag har hållit mig härifrån. Jag bor nu uppe i Orsa, Dalarna och trivs ganska bra med det, men har i och med kursen i Nyköping fått tanken på att flytta ”hem” igen. Samtidigt som jag har trivts med att komma ner hit för att studera och samtidigt träffa lite familj som man inte sett på länge, så har jag blivit lite stressad av stadspulsen. Då jag bodde här så tyckte jag att Nyköping var för litet och ville flytta till något större, men nu så är ju detta storstan för mig, med allt det medför. Både på gott och ont. Känner att jag blir lite stressad när jag kommer ner och denna värme och fuktighet, vet inte hur lång tid det skulle ta att acklimatisera mig om jag skulle flytta ner hit igen. Sen är det kranvattnet, otrevlig, konstig bismak. Van vid att vatten inte ska smaka någonting. Så det var lite jobbigt för mig. Jag fick dricka flaskvatten, vilket jag avskyr, men hellre det än att må illa.

Men nog om negativitet! Kursen var en trevlig kortare kurs som jag rekommenderar till andra då den var lagom stor och att man skriver den på distans. Jag fick lära mig en del som man inte har tänkt på då man suttit hemma på kammaren och skrivit så när jag sätter mig för att skriva framöver så kommer jag att tänka på vad jag har fått lära mig på Nyköpings Folkhögskola!

Tack alla! Både mina lärare och mina kurskamrater.

Daniel Granat

Det är maktlösheten som förändrar

Kreativitet i skrivande och musik har alltid varit länken som håller ihop mig och min själ. Det är som livets toalettbesök, ett måste.

Skrivarkursen jag nyss gått och människorna jag har träffat där har inspirerat mig och gett mig motivationen och viljan att skriva varje dag. Nu är det en del av min dagsrutin, så ett stort tack till alla!

Huruvida jag fortsätter att skriva skräcknoveller nu när lilla Elias har kommit till oss, det återstår att se. Kanske tappar jag min fascination för skräck. Jag har tidigare sagt att jag aldrig någonsin skulle skriva om kärlek.

Kanske var det för att jag då inte hade upplevt det jag upplever nu och nyligen har upplevt.

Under förlossningen, när maktlösheten når svidande höjder, när man skulle kunna springa genom betongmurar och gå in i döden för henne på ett ögonblick samtidigt som man ber till alla högre makter att låta henne vila, om så bara för en lite längre stund än den som varade.

Det är maktlösheten som förändrar en i första steget.

Efter förlossningen kommer vad jag skulle vilja kalla den stora förändringen; när man inser att livet aldrig kommer bli detsamma igen, och man är inte bara okej med det; man älskar det. Och när man för första gången inser hur stark denna typ av kärlek är.

Jag ser det varje gång jag tittar på min sons lilla ansikte, varje gång han öppnar de små ögonen och, som i detta nu, när han ligger mot mitt bröst och jag lyssnar på hans små mjuka andetag. Jag ser en ny kärlek ta form som förändrar en i det andra och största och mest omvälvande steget.

STORT TACK till alla inspirerande människor och lycka till med allt ni företar er i livet!

Christoffer Andersson

Om kritik

Varför skriver du? Är det för att tömma hjärnan på tankar och istället fästa dem på papper som ett slags egenterapi? Är det för att du har något angeläget att säga? Eller är det för att du vill se ditt namn i stora feta bokstäver på en bokrygg i bokhandeln? Eller kanske för att bli rik? Kanske är det av någon helt annan anledning.

Oavsett varför du skriver så kommer du så snart du låter någon annan än dig själv läsa det du skrivit att exponera dig för kritik! Kritik betyder granskning och bedömning. Kritik är egentligen neutralt, även om det ofta förknippas med någonting negativt, man granskar och bedömer både förtjänster och brister. Litteraturkritik är granskning och bedömning av texter.  I de allra flesta skrivarkurser jobbar man med konstruktiv kritik, vilket innebär att det även omfattar förslag till förbättringar. Syftet med den textkritik som ges är att en respondent genom att påpeka brister i en text ska kunna hjälpa en författare att förbättra sin text. Detta görs på en redan skriven text, och den kritik som framförs granskar texten objektivt.

Det kan kännas hårt att ta emot kritik. Speciellt om det är en text som man jobbat hårt med och är nöjd och stolt över. Som sedan någon annan ska peka ut fel och brister i. Men om en text innehåller mycket stavfel eller blandar tempus, så kommer de bristerna att föras fram av en respondent oavsett vem som skrivit texten. Kritiken är inte riktad mot författaren som person, utan är en objektiv bedömning av texten. I slutändan resulterar det förhoppningsvis, om författaren kan ta till sig av kritiken, i en bättre text! Dessutom, när det gäller en befintlig text, skulle det om en respondent enbart lyfte fram bra saker inte leda till att texten blev bättre. Klarar du av att ta emot kritik som blottlägger din texts brister?

Visst kan det kännas bra för självkänslan och självförtroendet när man får beröm. Där är den kritik som lyfter fram en texts förtjänster mer personlig än vad den kritik som lyfter fram brister är. Det riktar sig mot en författares styrkor. Det som är bra gjort. "Dina miljöbeskrivningar är fantastiska och skapar en tät och mystisk stämning! Här har du verkligen lyckats, bygg vidare på det!" Men det hjälper egentligen inte en redan skriven text. Däremot hjälper det framtida texter som en författare skriver.
   Sedan kan givetvis den kritik som en respondent ger föras fram på ett antal olika sätt. Förmodligen lika många sätt som det finns personligheter. Sättet kan upplevas mer eller mindre hårt, rakt, aggressivt, destruktivt? Men det handlar mer om hur respondenten är som person, snarare än att kritiken i sig egentligen är olika beroende på vem som ger den. Säger man att "du använder för många svåra ord vilket stoppar upp läsflödet" är det så oavsett vem som för fram det! Klarar du att ta sådan kritik?

Om man har svårt för att ta kritik på en skrivarkurs ska man nog igen fråga sig "Varför skriver jag?". Om svaret är att du någon gång skulle vilja få någon av dina texter publicerade så måste du nog vänja dig vid kritik. Den konstruktiva kritik som ges på kursen syftar till att hjälpa dig. Den kritik som en förläggare ger syftar kanske till att förändra din historia till något som säljer bättre. Kan du ta det? Skulle du lyckas och få din roman publicerad så kommer varje läsare att vara en potentiell kritiker och alla komma inte gilla det du skrivit. En del kommer att såga ditt verk vid fotknölarna, säga att "Den här boken var alldeles för lång, dåligt skriven och förutsägbar intill förbannelse, förutom när något löjligt händer!" (1 stjärna på Amazon för Harry Potter och dödsrelikerna!)

Kan du ta sådan kritik som verkligen är negativ och destruktiv? Varför skriver jag? Förhoppningsvis är svaret att du gör det för att det är kreativt och roligt! Använd kritik som ett hjälpmedel för att förbättra dina texter. Ta inte kritik personligt utan hellre med en nypa salt!

RA

Hål i tillvaron

Nu skriker hon åt barnen igen. Men hon har ett hjärta av guld, det har hon verkligen. Tar allt på stort allvar. Sitt ner! Stå upp! Jag viskar åt dem; hej hej här är jag, där är du! Hon lägger sin kind emot min när vi kramar om varandra ibland. Barn går inte de springer, barn pratar inte så ofta de bubblar och babblar bråkar och skriker. Pedagoger är ofta rätt opedagogiska, de har glömt bort hur det var när de var små, tappat synen de hade på världen då. De orkar inte heller längre. Men det ska de faktiskt, säger politikerna. De ska orka. Vem som sen lyssnar på en barnröst har jag för länge sedan slutat tänka på. Skivar bananpengar, samlar ihop snor i vita papperskvadrater som jag knölar ner i fickan. Ingen tror längre på vad barnen säger men jag fortsätter lyssna. Mitt hjärta krymper för varje dag. Häller upp kaffe i ett glas vid åtta som jag oftast häller ut vid fyra strax innan jag går hem. Det blev stående för allt hände samtidigt.

Ett tag till står jag på barrikaderna och strider vid er sida, trampar sönder glas på vattenpölarna. För det är glas på riktigt och vi behöver ta sönder något nu när man inte får bita sin kompis för att man är så uppgiven. Sen kommer mammorna och papporna och plockar färglada utebyxor från krokarna och sanden rasar, blir likt en öken på tamburgolvet. Och de suckar. Inte nu igen. De har inte tid när barnen vill visa allt, precis allt, som de lärt sig, var de faktiskt ramlade och en liten plastpärla på golvet, för just den var skatten de letat efter hela dagen.

Känner mig väldigt stolt över att hjälpa småfötter på med minst tjugo gummistövlar per dag eller var det 21, för en kunde vi inte hitta hur mycket vi än letade. Då får vi ta på andra skor, gympaskor som står kvar i ett hörn sen sommaren, fast nu är det vinter och rätt kallt. När vi sedan går ut blir de blöta på ett par sekunder. Skor blir det om man testar hur djup vattenpölen är. Det är inget konstigt med det. Så är livet. Det finns en lika stor sorg som glädje i varje ögonblick. Jag har inte brytt mig om att väga.

Imorgon ska jag ta mig samman; höja rösten och vifta bort litenheten. Imorgon ska precis allt förändras. Litegrann. Alla som inte kan tända stjärnor i barnens ögon har redan skjutit bort sitt eget hjärta. Som han skrev, Kirkegaard; barn som kritiseras lär sig fördöma. Vi har många små begynnande SD-anhängare i världen. Kanske. Vissa kommer att joina partiet andra inte förstås.

Sen står vi där när de kommer och hämtar, jo det är bara bra. Allt är bara fint. För att prata om så stora saker som barns rätt att tänka, rätt att få en syl vädret, rätt att bara vara, rätt att få sitta och glo en stund i ett hörn, det finns helt enkelt inte utrymme för. Men vi försöker varje dag för deras skull. Att ge en glimt av deras värld, deras liv och tillvaro.     

ELA