Nu skriker hon åt barnen igen. Men hon har ett
hjärta av guld, det har hon verkligen. Tar allt på stort allvar. Sitt ner! Stå
upp! Jag viskar åt dem; hej hej här är jag, där är du! Hon lägger sin kind emot
min när vi kramar om varandra ibland. Barn går inte de springer, barn pratar
inte så ofta de bubblar och babblar bråkar och skriker. Pedagoger är ofta rätt
opedagogiska, de har glömt bort hur det var när de var små, tappat synen de
hade på världen då. De orkar inte heller längre. Men det ska de faktiskt, säger
politikerna. De ska orka. Vem som sen lyssnar på en barnröst har jag för länge
sedan slutat tänka på. Skivar bananpengar, samlar ihop snor i vita
papperskvadrater som jag knölar ner i fickan. Ingen tror längre på vad barnen
säger men jag fortsätter lyssna. Mitt hjärta krymper för varje dag. Häller upp
kaffe i ett glas vid åtta som jag oftast häller ut vid fyra strax innan jag går
hem. Det blev stående för allt hände samtidigt.
Ett tag till står jag på barrikaderna och
strider vid er sida, trampar sönder glas på vattenpölarna. För det är glas på
riktigt och vi behöver ta sönder något nu när man inte får bita sin kompis för
att man är så uppgiven. Sen kommer mammorna och papporna och plockar färglada
utebyxor från krokarna och sanden rasar, blir likt en öken på tamburgolvet. Och
de suckar. Inte nu igen. De har inte tid när barnen vill visa allt, precis allt,
som de lärt sig, var de faktiskt ramlade och en liten plastpärla på golvet, för
just den var skatten de letat efter hela dagen.
Känner mig väldigt stolt över att hjälpa
småfötter på med minst tjugo gummistövlar per dag eller var det 21, för en
kunde vi inte hitta hur mycket vi än letade. Då får vi ta på andra skor,
gympaskor som står kvar i ett hörn sen sommaren, fast nu är det vinter och rätt
kallt. När vi sedan går ut blir de blöta på ett par sekunder. Skor blir det om
man testar hur djup vattenpölen är. Det är inget konstigt med det. Så är livet.
Det finns en lika stor sorg som glädje i varje ögonblick. Jag har inte brytt
mig om att väga.
Imorgon ska jag ta mig samman; höja rösten och
vifta bort litenheten. Imorgon ska precis allt förändras. Litegrann. Alla som
inte kan tända stjärnor i barnens ögon har redan skjutit bort sitt eget hjärta.
Som han skrev, Kirkegaard; barn som kritiseras lär sig fördöma. Vi har många
små begynnande SD-anhängare i världen. Kanske. Vissa kommer att joina partiet
andra inte förstås.
Sen står vi där när de kommer och hämtar, jo
det är bara bra. Allt är bara fint. För att prata om så stora saker som barns
rätt att tänka, rätt att få en syl vädret, rätt att bara vara, rätt att få
sitta och glo en stund i ett hörn, det finns helt enkelt inte utrymme för. Men
vi försöker varje dag för deras skull. Att ge en glimt av deras värld, deras
liv och tillvaro.
ELA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar