Fem frågor till författaren Hanna Lans

Din utgivna bok heter Som någon annan bäddar, vad gav dig inspiration att skriva den?

Det är självupplevt. Jag började med att skriva om enskilda händelser för att Elias, min son, skulle kunna läsa när han blev äldre. Jag tänkte att man ju glömmer med tiden och att han kommer ifrågasätta vad som hände och varför jag tog det beslut jag gjorde. När jag märkte att det höll på att bli en bok, bestämde jag mig istället för att skriva den för alla mammor som sitter fast i utlandet med sina barn. Att jag med min bok skulle kunna förhindra att något liknande händer andra, eller visa att vi inte är ensamma i vår förtvivlan, samt om någon ville göra samma som jag att den kunde tjäna som vägledning. Det gick snabbt att skriva den och tog bara några månader. Jag arbetade heltid samtidigt samt var ensam med Elias, men när jag väl skrev så skrev jag snabbt.

Vilket mottagande har boken fått? 

Fantastiskt! Det första som hände var att jag fick en jättebra recension från Btj, sedan mailade en kvinna och berättade att hon läst och att hon nu bestämt sig för att ta tag i sitt liv. På den tiden hade jag en mailadress på min hemsida så det var lätt att få tag i mig.

Vilket förlag gav ut din bok?

Jag orkade inte vänta på att ett förlag skulle ta hand om den, så jag startade eget förlag.

Skriver du på någon ny bok just nu?

Jag skriver på manus nummer fem, men har inte gett ut något mer. Nästa gång vill jag ha ett traditionellt förlag i ryggen, det var slitigt att förstå hur moms och annat fungerade, rabatter som skulle sättas till olika bokhandlare, utskick etc.

Något tips till framtida författare?

För stor fråga för att svara på, men jag har blivit intervjuad i boken "Förverkliga din bok dröm" av Joanna Björkqvist, där kan man läsa en massa matnyttigt!

För att läsa mer om Hanna Lans eller hennes bok gå till www.hannalans.se

Som någon annan bäddar kommer snart ut som E-bok. Finns även på bibliotek.

Av. J . Wallblom

Våren har kommit!

Våren har kommit till vårt kylslagna land! Äntligen! Idag är det pingstdagen. Tidigare var pingsten en lång helg, men nu har man ju som bekant tagit bort annandagen för att i stället ha 6 juni som helgdag. Sveriges nationaldag!

Har nyligen nyss firat min egen nationaldag, alltså 17 maj. Fira var väl att ta i då man som jag är bosatt i Sverige. Men med hjälp utav sociala medier kunde jag följa alla flaggbärande unga och gamla, skolorna med sina orkestrar som tågade genom gatorna. Vilken folkfest! Minns med vemod min egen uppväxt, nya kläder och skor dagen till ära. Min far pyntade min lilla flagga med björkkvistar i toppen. Efter 17 maj firandet på stan, gick man hem, åt tårta, sockerdricka och korv. När man blev lite äldre, blev sockerdrickan utbytt mot starkare dryck, och firandet fortsatte långt upp på småtimmarna. Nu har jag alltså firat med hjälp av datorn. När Nationalsången, Kongesangen och Det er Norge i rött (fel ö, men jag har inget O med /) vitt og blått spelades upp sjöng jag med för full hals. Min kära make fick stå ut med det.

Men nu är det alltså pingst. Jag sitter ute, njuter av solen och njuter av växtligheten. Allt som till synes varit dött, kommer upp igen med full kraft. Fascinerande! Kraften till liv är häpnadsväckande! Tanken går till en skapare. Inte så konstigt, det är ju pingst. I vårt sekulariserade samhälle, har de religiösa högtiderna förlorat sin kraft. Men pingst firas fortfarande, alltså 50 dagar efter påsk. Det var då lärjungarna fick missionsbefallningen, och på så sätt kyrkans födelse. Evangelium, det glada budskapet skulle förmedlas till alla. Ett budskap som är svårt att ta in med tanke på allt elände som finns. Men idag skall jag glädjas över nytt liv, knopparna på pionerna, de underbart vackra blommorna på kvitten busken. Klungan med förgätmigej, som lyser i himmelsblått, alla nyanser av grönt. Fältet med maskrosor med sin intensiva gula färg, vem bestämde att det var ogräs?

LL 

Skrivandet klibbar fast i hjärnan

När jag nu skriver min novell funderar jag mycket på form, innehåll och hur man skall formulera sin historia. För den kreativa processen är det förmodligen bra med allt detta funderande, men det har konsekvenser. Även om hjärnan är fylld av idéer kring novellen snurrar vardagen utanför på som vanligt. I mitt fall har allt detta funderande runt skrivandet gjort att jag inte fungerat så bra i det verkliga livet.

Min fru klagar på att hon inte kan kommunicera med mig och att jag inte lyssnar på henne. Det är inte sant. Jag lyssnar, men min hjärna kan inte registrera det som sägs. Min hjärna har fokus på vad jag skall skriva i min novell.

Häromdagen skulle jag rensa en rabatt i trädgården (det var min frus idé). Det gick sådär. Under cirka två timmar stod jag alldeles stilla och gjorde absolut ingenting. Alltså ingenting i trädgården, men i mitt huvud hände det mycket.

Jag jobbar halvtid, men den senaste veckan har jag inte varit särskilt produktiv på arbetet. Har beslutat mig för att inte gå till jobbet förrän novellen är inlämnad. Det känns mer schysst mot min arbetsgivare, som slipper betala lön för mitt improduktiva funderande.

En dag när jag faktiskt skrev istället för att fundera upptäckte jag vid halvfemtiden på eftermiddagen att jag var hungrig. Då hade jag helt sonika glömt äta under hela dagen. Märkligt.

En annan dag skulle jag hämta vår yngsta dotter vid tågstationen i Gärsnäs. Det är tre kilometer dit hemma från oss. Jag körde dessvärre igenom hela Gärsnäs. Djupt försjunken i tankar om novellen körde jag ytterligare två mil innan jag insåg vad mitt ärende med bilturen egentligen var. En halvtimme för sent hämtade jag min irriterade dotter, som undrade hur det stod till med hennes pappas mentala hälsa.

Ibland kan allt det här funderandet och disträa beteendet få värre konsekvenser. Igår skulle jag tanka bilen. Jag körde till macken och tankade trettionio liter bensin. Problemet är att vår Volvo har en dieselmotor. Jag hade glömt den detaljen medan jag stod och tänkte på novellens slut. Fick skamset gå in på macken och be dem tömma den på bensin och ta en hyrbil så länge.

Jag undrar hur ”riktiga” författare gör när de skriver. Är det bara jag som får skrivandet att liksom klibba fast i hjärnan och göra mig mer eller mindre dysfunktionell i vardagen?

MH 

Mot en ljusare framtid

Så här skrev jag för ett år sedan:

Jag tänkte att när jag ville starta en blogg om framtiden i Sverige och att skriva om en ljusare framtid att det passade bäst att börja när det ljusnar. Vi har passerat vårdagjämningen och går åtminstone tillfälligt mot ljuset.

Den här bloggen är tänkt att vara en del av min avsikt att föra ut tankar om hur samhället utvecklas och hur vi måste styra den utvecklingen mot de mål vi kan enas om. Den ska också handla om när något utvecklas mot något vi inte vill ha, vilket ofta händer när vi handlar fel eller står med händerna i byxfickorna och säger att vi inte kan göra något.

För ska vi skapa ett samhälle där vi vill verka och leva och där vi önskar att våra barn ska växa upp, så måste vi ta upp händerna ur fickorna och erkänna att vi alla är delaktiga, att vi alla har ett ansvar och att resultatet beror av om alla hjälper till.

I det gamla jordbrukssamhället var det synligt. Alla hade sina sysslor och åtaganden och vid skörden och nybyggen samlades alla och hjälpte till efter förmåga. Visst fanns omhändertagandet både för spädbarn och mycket gamla, men så länge du kunde resa dig var du med. Visst fanns det krafter kring byn som drog in krig och ofärd och digerdöd, så inte vill jag tillbaka till den tiden.

Men även vi behöver stoppa våra krig och digerdödar.

När industrisamhället skapade om Sverige och långsamt förvandlade jordbrukssamhället till en museiverksamhet vid sidan av de stora jordbruksindustrierna var det folkrörelserna som byggde samman människorna och fick dem att se en ljusare framtid bakom industrirök och massutslitning av människor i fabrikerna. Och visst blev det resultat och det mesta av fattigsverige är borta. Men sedan 40 år bygger vi nya samhällsklyftor och skapar nya fattigdelar och ny ofärd.

De senaste 40 åren har också folkrörelserna varit på nedgång och alltmer har ansvaret för riktningen och målen och genomförandet flyttats över på det anonyma och luddiga begreppet "samhället". För vad är i ett demokratiskt samhälle "samhället" om inte du och jag och alla andra runt omkring oss.

Det viktigaste hotet mot detta samhälle är vår passivitet, våra händer i fickorna, våra huvudskakningar som ska betyda att det är någon annans ansvar. Naturligtvis kan du och jag inte hinna med allt. Inte heller kan vi tillräckligt mycket för att göra allt. Men vi måste blåsa i visslan när vi ser fel, stanna maskinen samhället, se till att felen rättas till och fortsätta med detta tills processen går åt rätt håll.

Så länge brottslingar går fria och kan fortsätta att bryta ned vårt samhälle, så länge oskyldiga döms, så länge elever lämnar skolan utan godtagbara kunskaper med sänkt huvud, så länge människor ställs utanför, så länge vi går omkring och är rädda för och misstänksamma mot varandra, så finns det uppgifter för oss både att kräva ändringar av de vi har tillsatt för att styra alla delarna av samhället, men också uppgifter i vår närmiljö där vi faktiskt själva måste ta del.

Alla kan ta del och alla kan ta ansvar och alla behövs. Det händer att någon pekar finger och säger att vi själva är bättre. Vi har ofta ett behov av att hitta någon att hacka på för att visa att vi själva är bättre. Men den utpekade personen är ju i själva verket en bit av den viktiga förändringen mot ljuset.

Varje gång vi kan få någon att sluta äta nervösa piller för att hen inte behöver dem längre har vi gått åt rätt håll. Varje gång en passiv människa tar ansvar för något, varje gång vi har gett någon en chans att växa som människa, så har vi hjälpt en människa att hjälpa sig själv på samma gång som hen hjälpt andra.

Fortsättning följer!

Lennart Warenius

En oas i storstaden

Jaha, ska man vara kolonist nu?

2008 blev jag och min särbo med kolonilott. 300 kvm odlingsjord, och ett litet rart hus på 16 kvm. Litet hus, vitt med ljusblå knutar med rum för två sängar och en liten köksdel. Utan vatten inomhus, men vatten i kranen på lotten. Diska kan vi ju alltid göra på dörrtrappen. Ställ disken på översta trappsteget så soltorkar allt. Hm, gräsmattan är ju liten så den fixar vi med en el-klippare. Och världens underbaraste äppelträd…! Där kan min särbo sitta och titta på flygfän (hon kan inte skilja en fjäril från en bålgeting, men ändå. Hon gillar det – och att lösa korsord.) Alltså, vi slog till och blev koloniägare.

Min särbo går alltid upp klockan fyra på morgonen när det är ljust. Alltså sitter hon där under äppelträdet och lyssnar på fåglarna och tystnaden innan SL:s tunnelbana drar igång vid fem-snåret… Nåväl, jag drar mitt täcke omkring mig och gör henne sällskap under äppelträdet. Det är magiskt att sitta här mitt i storstan och upptäcka den nya dagen.

Jaså, nu är grannarna vakna? ”Har ni tänkt på att ni har för mycket av höstanemoner? Det är ogräs!” (Min särbos tanke: RÖR INTE MITT OGRÄS!!! Hon håller i alla fall tyst…)

”Borde ni inte gräva upp ”här-och-där” och börja odla?”

Nähä, vi har Plätten för att det är avkoppling. Inte ständig justering av vad som dyker upp ur jorden. Det är kul att upptäcka att de där rara tulpanerna har säkerligen sorken dragit med sig när han ändå var på gång. Dyker upp när man minst anar det. Och grannarna ska strunta i vårt odlande. Men kolonikultur är en form av ”stat-i-staten”, där alla ska få tycka och tänka för det är det som kallas för demokrati.

Under en lång tid var det oroligt i koloniområdet och föreningen beslöt ta polis till ett möte för att informera om grannsamverkan. Det hela slutade med att alla uppmanades till att ta minst ett nattpass med ficklampa i högsta hugg. Vi kutade runt  i området och det var lika lugnt som vanligt….

Vid midsommarafton ordnar alltid koloniföreningen med dans, lottförsäljning och fyrverkeri. Stämningen brukar vara hög! Ett rykte gick också om att Snoddas hade sjungit och spelat där en gång på 50-talet. Vad ska man tro? Ja, spelar det någon roll? Skratta åt det hjälper i alla fall.

CL

En flykting

Ungefär 50 miljoner människor världen över befinner sig idag på flykt. Vi ser dem dagligen i tidningar och TV, en enorm katastrof, omöjlig att begripa. Då tänker jag på en enda av dem.

Vi träffades på ett värdshus i Luang Nam Tha i norra Laos. Han kom haltande fram till mitt bord och frågade artigt om han fick störa en stund. Jag tackade gärna ja till en stunds sällskap. På knagglig engelska började han berätta.

─ Jag heter Rom. Jag är från Kina. Mitt första utländska språk är japanska. Myndigheterna vill att man ska lära sig det, det är bra för utlandsaffärerna. Engelska kan vara farligt, man kan lära sig något som inte är bra att veta, få kontakter. Den engelska jag kan har jag lärt mig på egen hand. Efter språkstudier på universitet blev han militär och tjänstgjorde i Tibet. 

Jag talade om min egen resa genom Kina. Hans kinesiska accent lät så sorgsen på engelska, när jag nämnde Chengdu såg jag tårar i hans ögon.
─ Vi hade en flygbas där, staden blev som min andra hemstad. Jag längtar mycket dit.

─ Men vad gör du då här, undrade jag?
Jo. Under en längre ledighet besökte han en stad i södra Kina. Där fanns en av dessa usla statliga fabriker som privatiserats och gjort konkurs. De arbetslösa lovades understöd men fick inga pengar. Just när Rom var där hölls en demonstration. Demonstranterna slogs ned av militärer, klädda i polisuniform. Rom deltog inte i protesterna men såg allt. Någon såg honom. När han kom tillbaka till sitt förband blev han genast arresterad.

I fem år satt han i fängelse. Fick ingen hjälp för sina sjuka njurar, förklarades däremot sinnessjuk. Han förstod att han aldrig skulle tillåtas bli en fullvärdig medborgare i sitt land igen. Så fort han blev frisläppt begav han sig mot Laos. Tillsammans med en "guide" gick han över gränsen, genom skogen hit. I mörkret mötte de en flock elefanter och fick rädda sig ut i ett träsk där han blev ormbiten i benet. Det var därför han haltade.  Värdshusvärden gömde honom, nu måste han vidare. Men hur?

─ Du förstår, Kina är ett slutet land, internet är censurerat och det är inte lätt att få reda på vad som är sant om världen utanför.

 Hans plan var att ta sig över Mekongfloden till Thailand. Jag berättade det lilla jag visste om gränsområdet.

─ Vid den vägen har militären en kontroll. Där nere går en färja, fast kanske inte så här års.
Nästa dag var han borta. En ensam människa på flykt. En av 50 miljoner.

AP

En fotbollsplan i Bagis

Jag är täckt med graffiti och klotter, men mina plankor är från början målade i grönt. I somras var jag första parkett när det vankades match. Nu är jag bara en kvarglömd parkbänk, som en och annan hund besöker på morgonpromenaden.

Ett cigarettpaket ligger vid mina rostiga fötter. Paketet förstör min annars perfekta vy av den snötäckta fotbollsplanen, de nakna träden, hjortarna som står framför mig, de tittar på mig och börjar långsamt promenera in mot skogsdungen, då de kan höra hundskall och människoröster närma sig.

Fåglarna hörs, men syns inte. Längs den smala asfalterade vägen som passerar mig rullar krispiga höstlöv fram. En kraftig vind letar sig fram mellan bostadshusen i ljusgula pastellfärger, skakar om trädkronan bakom mig och kyler ned mig ytterligare.

    

Den dagen i juli då solen lyste upp fotbollsplanen och bollen flitigt landade mot gräsmattan.  Flickan satt i min famn och såg sin storebror spela på planen. Hennes förgyllda skratt och känslan av hur dropparna från hennes lakritsglass rann mellan mina plankor. Den dagen glömmer jag aldrig. Sedan dess har snöflingorna skrapat bort varenda litet spår. 

    
Snön smälter nu så snabbt att jag kan höra det. Marken, i vilken jag är fastkilad, blir varmare för varje dag. Jag kan nästan vicka på tårna. Fotbollsplanen väntar, som jag, på bättre tider.

Elin Starrin

Att vara nöjd

Idag läste jag en annan blogg. Pia är en vän till mig som är ”proffsbloggare”. Hon har hur många läsare som helst och företag som skickar sina produkter till henne för att hon skall nämna dem i sin blogg. Hon lever sin dröm kan man säga, inte fett ekonomiskt men det funkar. Ett bloggtips till er, samtidigt som jag får tankar kring ”att nöja sig”.

I just det här blogginlägget pratar Pia och några av hennes läsare om vikten av att vara nöjd och faran med att stressa efter något annat, något mer, något annat.
   Jag känner mig väldigt träffad! Jag söker som en galning, det har jag alltid gjort. Och jag känner mig lite dum faktiskt. Lite omogen och otacksam när jag läser. Jag frågar mig om jag verkligen inte har kommit längre? Är jag bara girig här i livet? Har jag missat hela poängen? Ja, kanske. Jag har nog aldrig varit nöjd, tänker jag…

Nej det är inte sant, jag kan vara nöjd i perioder och känna en djup tacksamhet för allt jag har. Men sedan är det som att det börjar klia. Inte i kroppen och inte i själen heller. Jag tror det är förändringar runt omkring mig som skapar det där.

För de kommer ju hela tiden, förändringarna. Smygande eller som en bomb. Min kvasiteori är att de smygande förändringarna ofta handlar om att du faktiskt utvecklas inombords, typ som människa. Du har läst en bok för mycket, eller sett filmen som ställde saker på sin spets.  Här kan man tycka att det är läge att undvika kulturen om man vill fortsätta vara nöjd. Men den teorin spricker på en gång för ofta är det en människa som kommer in och gör gästspel av något slag, rör till ordningen i det lilla livet. Barn är bra på det. Stora kärlekar eller kloka medmänniskor som kan berätta ett och annat. Eller så handlar det om en människa som försvinner från din scen. Det kan vara en lättnad men oftast en sorg, tror jag.

Jag vet att ni redan har genomskådat mig. Javisst, ni har så rätt. Hela den här texten är ju bara ett försvar för att jag har dåligt samvete. För att jag i detta nu inte klarar att stå emot ressuget. Eller låta bli att bygga en veranda (i sanningens namn så bygger min man den, men jag står för glada tillrop och god markservice under tiden). Inte heller kan jag sluta längta efter en trygg arbetssituation med en vettig inkomst. Men snart lugnar jag nog ner mig. Jag vet ju att min tillfälliga oro (läs girighet) lägger sig så snart just denna pågående förändring har ”satt sig”.

Allt gott!
Lena Appel

FLOW

Vårterminen har rusat förbi. Min ambition har varit att skriva varje dag. Att göra det bästa av tiden. Snart tar vardagen vid igen, då är det slut på sköna dagar i soffan– bara jag & min Mac! Men bara för att jobbet tar vid betyder det inte att skrivandet tar slut. Skrivandet har blivit självklart.

Min uppvärmning är flödesskrivning. Det är magiskt. Kreativiteten vaknar och det finns inget krav på prestation.

Att ”flöda”:

Välj en mening ur en bok. Skriv ner den, sätt klockan på fem minuter och börja. Tänk inte. Stanna inte upp. Redigera inte. Bara skriv. När fem minuter har gått avslutar du meningen. (och rättar stav/slarvfel om du är lagd åt det hållet)

Denna enkla övning har blivit ett beroende för mig. Därför vill jag gärna dela med mig, kanske kan det fungera lika bra för någon annan.  Och när tiden blir knapp så vet jag att jag i alla fall kan ta mig tid till en flödesskrivning eller två varje dag.

Vissa övningar har blivit små inledningar och inspirerar mig till att skriva vidare.

Här delar jag med mig av en sådan text:

Startmening ur Honungsfällan av Unni Lindell

Flickorna var klädda i bikini. Hon låg bakom en sanddyn och tittade på dem. Inte gömd. Hon ville inte se ut som om hon var konstig eller udda. Hon ville se ut som en vanlig besökare. En som gick ner till stranden för att sola och bada, för att spreta med tårna i den lösa varma sanden. Hon hatade att sola och bada. Så hon fick kämpa för att smälta in bland de entusiastiska familjerna som trängdes runt omkring henne. Flickorna hade ställt sig upp nu. Stod och putade med sina obefintliga bröst. Såg sig om som om de ville se om någon uppmärksammade dem. Hon gjorde det. Men det var inte den uppmärksamheten som flickorna var ute efter. Det surrade i hennes huvud. Ett brus som fortplantade sig från nacken och framåt tills det la sig över hennes panna som ett tryck. Hon såg ner på sina händer. Nävarna, de torra valkiga nävarna, var knutna hårt. Hon släppte genast på trycket. Såg sig om för att försäkra sig om att ingen i sin tur iakttog henne.

Med suddig blick följde hon flickornas väg ner i havet. De skvätte på varandra, sprang på stället med höga knän som om de vill undkomma de små vågornas stänk. Om hon ville skulle hon kunna gå efter dem nu. Obemärkt. Bara följa efter, närma sig dem när de kommit ut på djupare vatten. Det skulle vara en lätt match att dyka under vattnet för att sedan komma upp mellan dem. Ta tag i deras hår. Innan de ens hade hunnit reagera skulle hon ha fått ner dem under ytan. Osynliga sprattlande taniga kroppar. Det skulle inte synas från stranden. Hon var stark, de skulle aldrig kunna kämpa sig upp om hon inte tillät det. Vad förvånade de skulle bli. Ena stunden mitt i en barnslig lek, nästa sekund dränkta som kattungar.

Men inte i dag. Det var inte rätt dag. Dessutom var vattnet för kallt.

Sus S