FLOW

Vårterminen har rusat förbi. Min ambition har varit att skriva varje dag. Att göra det bästa av tiden. Snart tar vardagen vid igen, då är det slut på sköna dagar i soffan– bara jag & min Mac! Men bara för att jobbet tar vid betyder det inte att skrivandet tar slut. Skrivandet har blivit självklart.

Min uppvärmning är flödesskrivning. Det är magiskt. Kreativiteten vaknar och det finns inget krav på prestation.

Att ”flöda”:

Välj en mening ur en bok. Skriv ner den, sätt klockan på fem minuter och börja. Tänk inte. Stanna inte upp. Redigera inte. Bara skriv. När fem minuter har gått avslutar du meningen. (och rättar stav/slarvfel om du är lagd åt det hållet)

Denna enkla övning har blivit ett beroende för mig. Därför vill jag gärna dela med mig, kanske kan det fungera lika bra för någon annan.  Och när tiden blir knapp så vet jag att jag i alla fall kan ta mig tid till en flödesskrivning eller två varje dag.

Vissa övningar har blivit små inledningar och inspirerar mig till att skriva vidare.

Här delar jag med mig av en sådan text:

Startmening ur Honungsfällan av Unni Lindell

Flickorna var klädda i bikini. Hon låg bakom en sanddyn och tittade på dem. Inte gömd. Hon ville inte se ut som om hon var konstig eller udda. Hon ville se ut som en vanlig besökare. En som gick ner till stranden för att sola och bada, för att spreta med tårna i den lösa varma sanden. Hon hatade att sola och bada. Så hon fick kämpa för att smälta in bland de entusiastiska familjerna som trängdes runt omkring henne. Flickorna hade ställt sig upp nu. Stod och putade med sina obefintliga bröst. Såg sig om som om de ville se om någon uppmärksammade dem. Hon gjorde det. Men det var inte den uppmärksamheten som flickorna var ute efter. Det surrade i hennes huvud. Ett brus som fortplantade sig från nacken och framåt tills det la sig över hennes panna som ett tryck. Hon såg ner på sina händer. Nävarna, de torra valkiga nävarna, var knutna hårt. Hon släppte genast på trycket. Såg sig om för att försäkra sig om att ingen i sin tur iakttog henne.

Med suddig blick följde hon flickornas väg ner i havet. De skvätte på varandra, sprang på stället med höga knän som om de vill undkomma de små vågornas stänk. Om hon ville skulle hon kunna gå efter dem nu. Obemärkt. Bara följa efter, närma sig dem när de kommit ut på djupare vatten. Det skulle vara en lätt match att dyka under vattnet för att sedan komma upp mellan dem. Ta tag i deras hår. Innan de ens hade hunnit reagera skulle hon ha fått ner dem under ytan. Osynliga sprattlande taniga kroppar. Det skulle inte synas från stranden. Hon var stark, de skulle aldrig kunna kämpa sig upp om hon inte tillät det. Vad förvånade de skulle bli. Ena stunden mitt i en barnslig lek, nästa sekund dränkta som kattungar.

Men inte i dag. Det var inte rätt dag. Dessutom var vattnet för kallt.

Sus S