Att vara nöjd

Idag läste jag en annan blogg. Pia är en vän till mig som är ”proffsbloggare”. Hon har hur många läsare som helst och företag som skickar sina produkter till henne för att hon skall nämna dem i sin blogg. Hon lever sin dröm kan man säga, inte fett ekonomiskt men det funkar. Ett bloggtips till er, samtidigt som jag får tankar kring ”att nöja sig”.

I just det här blogginlägget pratar Pia och några av hennes läsare om vikten av att vara nöjd och faran med att stressa efter något annat, något mer, något annat.
   Jag känner mig väldigt träffad! Jag söker som en galning, det har jag alltid gjort. Och jag känner mig lite dum faktiskt. Lite omogen och otacksam när jag läser. Jag frågar mig om jag verkligen inte har kommit längre? Är jag bara girig här i livet? Har jag missat hela poängen? Ja, kanske. Jag har nog aldrig varit nöjd, tänker jag…

Nej det är inte sant, jag kan vara nöjd i perioder och känna en djup tacksamhet för allt jag har. Men sedan är det som att det börjar klia. Inte i kroppen och inte i själen heller. Jag tror det är förändringar runt omkring mig som skapar det där.

För de kommer ju hela tiden, förändringarna. Smygande eller som en bomb. Min kvasiteori är att de smygande förändringarna ofta handlar om att du faktiskt utvecklas inombords, typ som människa. Du har läst en bok för mycket, eller sett filmen som ställde saker på sin spets.  Här kan man tycka att det är läge att undvika kulturen om man vill fortsätta vara nöjd. Men den teorin spricker på en gång för ofta är det en människa som kommer in och gör gästspel av något slag, rör till ordningen i det lilla livet. Barn är bra på det. Stora kärlekar eller kloka medmänniskor som kan berätta ett och annat. Eller så handlar det om en människa som försvinner från din scen. Det kan vara en lättnad men oftast en sorg, tror jag.

Jag vet att ni redan har genomskådat mig. Javisst, ni har så rätt. Hela den här texten är ju bara ett försvar för att jag har dåligt samvete. För att jag i detta nu inte klarar att stå emot ressuget. Eller låta bli att bygga en veranda (i sanningens namn så bygger min man den, men jag står för glada tillrop och god markservice under tiden). Inte heller kan jag sluta längta efter en trygg arbetssituation med en vettig inkomst. Men snart lugnar jag nog ner mig. Jag vet ju att min tillfälliga oro (läs girighet) lägger sig så snart just denna pågående förändring har ”satt sig”.

Allt gott!
Lena Appel