En fotbollsplan i Bagis

Jag är täckt med graffiti och klotter, men mina plankor är från början målade i grönt. I somras var jag första parkett när det vankades match. Nu är jag bara en kvarglömd parkbänk, som en och annan hund besöker på morgonpromenaden.

Ett cigarettpaket ligger vid mina rostiga fötter. Paketet förstör min annars perfekta vy av den snötäckta fotbollsplanen, de nakna träden, hjortarna som står framför mig, de tittar på mig och börjar långsamt promenera in mot skogsdungen, då de kan höra hundskall och människoröster närma sig.

Fåglarna hörs, men syns inte. Längs den smala asfalterade vägen som passerar mig rullar krispiga höstlöv fram. En kraftig vind letar sig fram mellan bostadshusen i ljusgula pastellfärger, skakar om trädkronan bakom mig och kyler ned mig ytterligare.

    

Den dagen i juli då solen lyste upp fotbollsplanen och bollen flitigt landade mot gräsmattan.  Flickan satt i min famn och såg sin storebror spela på planen. Hennes förgyllda skratt och känslan av hur dropparna från hennes lakritsglass rann mellan mina plankor. Den dagen glömmer jag aldrig. Sedan dess har snöflingorna skrapat bort varenda litet spår. 

    
Snön smälter nu så snabbt att jag kan höra det. Marken, i vilken jag är fastkilad, blir varmare för varje dag. Jag kan nästan vicka på tårna. Fotbollsplanen väntar, som jag, på bättre tider.

Elin Starrin