En fotbollsplan i Bagis

Jag är täckt med graffiti och klotter, men mina plankor är från början målade i grönt. I somras var jag första parkett när det vankades match. Nu är jag bara en kvarglömd parkbänk, som en och annan hund besöker på morgonpromenaden.

Ett cigarettpaket ligger vid mina rostiga fötter. Paketet förstör min annars perfekta vy av den snötäckta fotbollsplanen, de nakna träden, hjortarna som står framför mig, de tittar på mig och börjar långsamt promenera in mot skogsdungen, då de kan höra hundskall och människoröster närma sig.

Fåglarna hörs, men syns inte. Längs den smala asfalterade vägen som passerar mig rullar krispiga höstlöv fram. En kraftig vind letar sig fram mellan bostadshusen i ljusgula pastellfärger, skakar om trädkronan bakom mig och kyler ned mig ytterligare.

    

Den dagen i juli då solen lyste upp fotbollsplanen och bollen flitigt landade mot gräsmattan.  Flickan satt i min famn och såg sin storebror spela på planen. Hennes förgyllda skratt och känslan av hur dropparna från hennes lakritsglass rann mellan mina plankor. Den dagen glömmer jag aldrig. Sedan dess har snöflingorna skrapat bort varenda litet spår. 

    
Snön smälter nu så snabbt att jag kan höra det. Marken, i vilken jag är fastkilad, blir varmare för varje dag. Jag kan nästan vicka på tårna. Fotbollsplanen väntar, som jag, på bättre tider.

Elin Starrin

Att vara nöjd

Idag läste jag en annan blogg. Pia är en vän till mig som är ”proffsbloggare”. Hon har hur många läsare som helst och företag som skickar sina produkter till henne för att hon skall nämna dem i sin blogg. Hon lever sin dröm kan man säga, inte fett ekonomiskt men det funkar. Ett bloggtips till er, samtidigt som jag får tankar kring ”att nöja sig”.

I just det här blogginlägget pratar Pia och några av hennes läsare om vikten av att vara nöjd och faran med att stressa efter något annat, något mer, något annat.
   Jag känner mig väldigt träffad! Jag söker som en galning, det har jag alltid gjort. Och jag känner mig lite dum faktiskt. Lite omogen och otacksam när jag läser. Jag frågar mig om jag verkligen inte har kommit längre? Är jag bara girig här i livet? Har jag missat hela poängen? Ja, kanske. Jag har nog aldrig varit nöjd, tänker jag…

Nej det är inte sant, jag kan vara nöjd i perioder och känna en djup tacksamhet för allt jag har. Men sedan är det som att det börjar klia. Inte i kroppen och inte i själen heller. Jag tror det är förändringar runt omkring mig som skapar det där.

För de kommer ju hela tiden, förändringarna. Smygande eller som en bomb. Min kvasiteori är att de smygande förändringarna ofta handlar om att du faktiskt utvecklas inombords, typ som människa. Du har läst en bok för mycket, eller sett filmen som ställde saker på sin spets.  Här kan man tycka att det är läge att undvika kulturen om man vill fortsätta vara nöjd. Men den teorin spricker på en gång för ofta är det en människa som kommer in och gör gästspel av något slag, rör till ordningen i det lilla livet. Barn är bra på det. Stora kärlekar eller kloka medmänniskor som kan berätta ett och annat. Eller så handlar det om en människa som försvinner från din scen. Det kan vara en lättnad men oftast en sorg, tror jag.

Jag vet att ni redan har genomskådat mig. Javisst, ni har så rätt. Hela den här texten är ju bara ett försvar för att jag har dåligt samvete. För att jag i detta nu inte klarar att stå emot ressuget. Eller låta bli att bygga en veranda (i sanningens namn så bygger min man den, men jag står för glada tillrop och god markservice under tiden). Inte heller kan jag sluta längta efter en trygg arbetssituation med en vettig inkomst. Men snart lugnar jag nog ner mig. Jag vet ju att min tillfälliga oro (läs girighet) lägger sig så snart just denna pågående förändring har ”satt sig”.

Allt gott!
Lena Appel

FLOW

Vårterminen har rusat förbi. Min ambition har varit att skriva varje dag. Att göra det bästa av tiden. Snart tar vardagen vid igen, då är det slut på sköna dagar i soffan– bara jag & min Mac! Men bara för att jobbet tar vid betyder det inte att skrivandet tar slut. Skrivandet har blivit självklart.

Min uppvärmning är flödesskrivning. Det är magiskt. Kreativiteten vaknar och det finns inget krav på prestation.

Att ”flöda”:

Välj en mening ur en bok. Skriv ner den, sätt klockan på fem minuter och börja. Tänk inte. Stanna inte upp. Redigera inte. Bara skriv. När fem minuter har gått avslutar du meningen. (och rättar stav/slarvfel om du är lagd åt det hållet)

Denna enkla övning har blivit ett beroende för mig. Därför vill jag gärna dela med mig, kanske kan det fungera lika bra för någon annan.  Och när tiden blir knapp så vet jag att jag i alla fall kan ta mig tid till en flödesskrivning eller två varje dag.

Vissa övningar har blivit små inledningar och inspirerar mig till att skriva vidare.

Här delar jag med mig av en sådan text:

Startmening ur Honungsfällan av Unni Lindell

Flickorna var klädda i bikini. Hon låg bakom en sanddyn och tittade på dem. Inte gömd. Hon ville inte se ut som om hon var konstig eller udda. Hon ville se ut som en vanlig besökare. En som gick ner till stranden för att sola och bada, för att spreta med tårna i den lösa varma sanden. Hon hatade att sola och bada. Så hon fick kämpa för att smälta in bland de entusiastiska familjerna som trängdes runt omkring henne. Flickorna hade ställt sig upp nu. Stod och putade med sina obefintliga bröst. Såg sig om som om de ville se om någon uppmärksammade dem. Hon gjorde det. Men det var inte den uppmärksamheten som flickorna var ute efter. Det surrade i hennes huvud. Ett brus som fortplantade sig från nacken och framåt tills det la sig över hennes panna som ett tryck. Hon såg ner på sina händer. Nävarna, de torra valkiga nävarna, var knutna hårt. Hon släppte genast på trycket. Såg sig om för att försäkra sig om att ingen i sin tur iakttog henne.

Med suddig blick följde hon flickornas väg ner i havet. De skvätte på varandra, sprang på stället med höga knän som om de vill undkomma de små vågornas stänk. Om hon ville skulle hon kunna gå efter dem nu. Obemärkt. Bara följa efter, närma sig dem när de kommit ut på djupare vatten. Det skulle vara en lätt match att dyka under vattnet för att sedan komma upp mellan dem. Ta tag i deras hår. Innan de ens hade hunnit reagera skulle hon ha fått ner dem under ytan. Osynliga sprattlande taniga kroppar. Det skulle inte synas från stranden. Hon var stark, de skulle aldrig kunna kämpa sig upp om hon inte tillät det. Vad förvånade de skulle bli. Ena stunden mitt i en barnslig lek, nästa sekund dränkta som kattungar.

Men inte i dag. Det var inte rätt dag. Dessutom var vattnet för kallt.

Sus S