Dumklok kärlek

Vårkänslor.  Koltrastarna bildar par, bygger bo och kompletterar varandra i strävandet. Fågellivet. Okomplicerat mellan fjädrarna. Vad händer då vårsolen värmer upp vinterns frusna hjärtan och väcker nytt hopp om att den sanna kärleken kan dyka upp ibland snödroppar, krokus och vårtulpaner.

Vad är då sann kärlek?  Något passionerat och vilt eller något tryggt och stillsamt? Måste man välja eller kan man få hela paketet?  Stjärntals par bryter upp av skäl som olikhet. Förutsättningar för en hållbarrelation diskuteras ofta över kaffekoppar. Jag har tjuvlyssnat… Det kan vara att välja en partner med hyfsat likvärdig bakgrund, som matchar med ekvivalenta intressen och framtidsdrömmar och som helst befinner sig i en viss fas i livet. Inte ett ord om passion. En del hävdar till min stora fasa att sann kärlek enbart är för romantiska drömmare. Det handlar om att hitta någon som man kan stå ut med. Simpelt.

Kan man verkligen välja att styras av hjärtat eller hjärnan i kärlek? Om vi har en lista på kvalitéer, skapad utifrån sunt förnuft som drömpartnern bör uppfylla för säkrast möjliga utgång så undrar jag varför magkänslan istället driver oss rakt i armarna på någon som saknar våra uttänkta ideal? Passionen.

Min ex-sambo och jag är ett praktexempel på ett sådant kärlekspar som intalat varandra att det kanske är lika bra att göra slut. Vi var ju så stormiga och olika. Varför dra ut på eländet? Känslan av att inte passa in i normen för relationsmallen var skäl nog för att kasta skit på passionen. Vi hade bara en jäkla otur att drabbas av vårt livs största kärlek på helt fel tidpunkt i livet. Eller?

Är den skepticism vi har gentemot ”omöjlig” kärlek en konsekvens av att tvåsamhet och trygghet är samhällsnormen?  Det gör ju iså fall kärleken till enbart en effekt av förmågan eller oförmågan att leva i tvåsamhet. Dess raka motsats är passion som ställer mycket högre krav på självständighet.

Underskattar vi passionens självständiga kraft i vår ängslan för att en relation ska ta slut istället för att se den som startskott för en bestående relation? Är det sann kärlek att kompabilitet och likhet är det åtråvärda i första hand och att passionen som ställer högre krav på självständighet ska komma i andra hand?  Det finns en smörgåsbuffé där ute med partners kryddade med kvalitéer vilka skulle kunna matcha varandra perfekt. Men saknas passionen blir man inte det minsta sugen på smörgåsbordet. Snarare proppmätt.

Jag sitter här med bottenskrapet av alla moralföreställningar som nu skrumpnar långsamt inom mig. Jag har skrikit åt min passionerade kärlek att jag aldrig mer ville se den för mina ögon. Men det vill jag ju. Är inte det sann kärlek? Att vara helt ärlig mot sig själv i vetskapen att man vill vara med en människa för vad den är och inte för vad den gör. Inför framtiden tigger jag och ber den dumkloka kärleken om att skapa en relationsnorm åt dem som uppenbart och passionerat älskar varandra bortom tid och rum.

NF 

Motordag på Rosvalla

F11 Museum i Nyköping har nu på gång nya projekt som ska marknadsföras och visas på motordagen på Rosvalla. På fredagen blev det för mig en biltur ut till museet och hämta broschyrer och lite produkter som skulle säljas! Viktigaste var att marknadsföra F11 Museet och deras gamla fina plan samt utbudet och möjlighet att köra simulatorer.

Idag finns det en simulator för Viggen och en för Cessnan och i början av september lanseras SK60, en ny simulator. På en lastbil kördes en motor från SK60 till Rosvalla. Den är tung och fick lastas och lossades med en kran som finns på bilen. Det gick bra och vi stod på vår utställningsplats, som var alldeles innanför den stora dörren i utställningshallen. In körde nya bilar och gamla veteranbilar. En gammal Saab med sovplats på taket,  och en efterföljande turkosfärgad Chevrolet med en gammal husvagn i släptåg. Det var verkligen blandat utbud på utställningen.

Marknadsansvarig för museet, Kenneth  berättade för kollegor på utställningen att på lördag. Då skulle SK60:ans motor startas varje timme. Detta med en mycket allvarlig och trovärdig min.

- Jesses, hur har Kenneth nu tänkt? Motorn väger jättemycket. En motor har en dragkraft på 8,8 kN(kilo newton). Planet med två motorer har en maxfart på 890 km/timme.

Lördagen kom och det var mycket folk i vår monter och kring vår SK60 motor. Jan var klädd i pilotklädsel för att vi skulle kunna sätta ytterligare prägel på museets nya paket. Erbjudandet är att köra alla tre simulatorerna i 120 minuter och att vara pilot i på låssas samt att få fika. En jättefin födelsedags present till tjej som kille eller varför inte till Svensexan.

-  Tur var att Kenneth avstod från att starta och blåsa ut SK60 motorns alla krafter. Trots att vi stod nära den stora dörren har det nog blivit explosionsartat och en riktig katastrof. Det var några dagar in på april månad, men ett riktigt försenat aprilskämt. Kul!

Då utställningen var klar rullades SK60:s motor ut med förenade krafter och lastades på lastbilen för att transporteras tillbaka till F11 Museum. Bord och övriga prylar packades ner för att köras tillbaka.

En lyckad dag för marknadsföring av F11 Museet och den satsning som frivilliga föreningskrafter genomför.

Välkommen till F11 Museet!

Doris Nyström

Bröstkorgsbarnen

Jag har liksom aldrig förstått de som säger att de inte minns någonting från när de var små. Att barndomen är ett enda blurr, lite som att titta under vatten. För mig är det inte så.

Jag har alla mina åldrar i mig.

Jag är en rädd fyraåring som inte vågar säga ifrån till en omvärld som ständigt kommer för nära, jag är en lycklig nioåring i ett hus av trä, och jag är en nittonåring som gläntar på fönstret, öppnar upp, en liten bit. Och ler åt vad hon ser.

Jag bär på så många bitar och versioner av mig själv, att det ibland känns alldeles fullt. Som att det inte får plats mer. Ska jag verkligen bli ännu äldre, bli en ytterligare annan? Bära en till? Men ibland, som nu, kan jag le åt dem. Alla de där beklämda, sorgsna, lyckliga, känslosamma, modiga, modiga små människorna.

På något sätt är de ju mig. För jag har dem inuti mig. De bor där, rör sig innanför mina bröstben. Ibland saktmodigt som små försagda spöken, ibland raspandes, bankandes, vrålandes, och ibland bara frågandes. 

Ja, jag tror faktiskt det. Ibland undrar dem, vad fan det egentligen är jag håller på med.

SE