Dumklok kärlek

Vårkänslor.  Koltrastarna bildar par, bygger bo och kompletterar varandra i strävandet. Fågellivet. Okomplicerat mellan fjädrarna. Vad händer då vårsolen värmer upp vinterns frusna hjärtan och väcker nytt hopp om att den sanna kärleken kan dyka upp ibland snödroppar, krokus och vårtulpaner.

Vad är då sann kärlek?  Något passionerat och vilt eller något tryggt och stillsamt? Måste man välja eller kan man få hela paketet?  Stjärntals par bryter upp av skäl som olikhet. Förutsättningar för en hållbarrelation diskuteras ofta över kaffekoppar. Jag har tjuvlyssnat… Det kan vara att välja en partner med hyfsat likvärdig bakgrund, som matchar med ekvivalenta intressen och framtidsdrömmar och som helst befinner sig i en viss fas i livet. Inte ett ord om passion. En del hävdar till min stora fasa att sann kärlek enbart är för romantiska drömmare. Det handlar om att hitta någon som man kan stå ut med. Simpelt.

Kan man verkligen välja att styras av hjärtat eller hjärnan i kärlek? Om vi har en lista på kvalitéer, skapad utifrån sunt förnuft som drömpartnern bör uppfylla för säkrast möjliga utgång så undrar jag varför magkänslan istället driver oss rakt i armarna på någon som saknar våra uttänkta ideal? Passionen.

Min ex-sambo och jag är ett praktexempel på ett sådant kärlekspar som intalat varandra att det kanske är lika bra att göra slut. Vi var ju så stormiga och olika. Varför dra ut på eländet? Känslan av att inte passa in i normen för relationsmallen var skäl nog för att kasta skit på passionen. Vi hade bara en jäkla otur att drabbas av vårt livs största kärlek på helt fel tidpunkt i livet. Eller?

Är den skepticism vi har gentemot ”omöjlig” kärlek en konsekvens av att tvåsamhet och trygghet är samhällsnormen?  Det gör ju iså fall kärleken till enbart en effekt av förmågan eller oförmågan att leva i tvåsamhet. Dess raka motsats är passion som ställer mycket högre krav på självständighet.

Underskattar vi passionens självständiga kraft i vår ängslan för att en relation ska ta slut istället för att se den som startskott för en bestående relation? Är det sann kärlek att kompabilitet och likhet är det åtråvärda i första hand och att passionen som ställer högre krav på självständighet ska komma i andra hand?  Det finns en smörgåsbuffé där ute med partners kryddade med kvalitéer vilka skulle kunna matcha varandra perfekt. Men saknas passionen blir man inte det minsta sugen på smörgåsbordet. Snarare proppmätt.

Jag sitter här med bottenskrapet av alla moralföreställningar som nu skrumpnar långsamt inom mig. Jag har skrikit åt min passionerade kärlek att jag aldrig mer ville se den för mina ögon. Men det vill jag ju. Är inte det sann kärlek? Att vara helt ärlig mot sig själv i vetskapen att man vill vara med en människa för vad den är och inte för vad den gör. Inför framtiden tigger jag och ber den dumkloka kärleken om att skapa en relationsnorm åt dem som uppenbart och passionerat älskar varandra bortom tid och rum.

NF