Skrivandet klibbar fast i hjärnan

När jag nu skriver min novell funderar jag mycket på form, innehåll och hur man skall formulera sin historia. För den kreativa processen är det förmodligen bra med allt detta funderande, men det har konsekvenser. Även om hjärnan är fylld av idéer kring novellen snurrar vardagen utanför på som vanligt. I mitt fall har allt detta funderande runt skrivandet gjort att jag inte fungerat så bra i det verkliga livet.

Min fru klagar på att hon inte kan kommunicera med mig och att jag inte lyssnar på henne. Det är inte sant. Jag lyssnar, men min hjärna kan inte registrera det som sägs. Min hjärna har fokus på vad jag skall skriva i min novell.

Häromdagen skulle jag rensa en rabatt i trädgården (det var min frus idé). Det gick sådär. Under cirka två timmar stod jag alldeles stilla och gjorde absolut ingenting. Alltså ingenting i trädgården, men i mitt huvud hände det mycket.

Jag jobbar halvtid, men den senaste veckan har jag inte varit särskilt produktiv på arbetet. Har beslutat mig för att inte gå till jobbet förrän novellen är inlämnad. Det känns mer schysst mot min arbetsgivare, som slipper betala lön för mitt improduktiva funderande.

En dag när jag faktiskt skrev istället för att fundera upptäckte jag vid halvfemtiden på eftermiddagen att jag var hungrig. Då hade jag helt sonika glömt äta under hela dagen. Märkligt.

En annan dag skulle jag hämta vår yngsta dotter vid tågstationen i Gärsnäs. Det är tre kilometer dit hemma från oss. Jag körde dessvärre igenom hela Gärsnäs. Djupt försjunken i tankar om novellen körde jag ytterligare två mil innan jag insåg vad mitt ärende med bilturen egentligen var. En halvtimme för sent hämtade jag min irriterade dotter, som undrade hur det stod till med hennes pappas mentala hälsa.

Ibland kan allt det här funderandet och disträa beteendet få värre konsekvenser. Igår skulle jag tanka bilen. Jag körde till macken och tankade trettionio liter bensin. Problemet är att vår Volvo har en dieselmotor. Jag hade glömt den detaljen medan jag stod och tänkte på novellens slut. Fick skamset gå in på macken och be dem tömma den på bensin och ta en hyrbil så länge.

Jag undrar hur ”riktiga” författare gör när de skriver. Är det bara jag som får skrivandet att liksom klibba fast i hjärnan och göra mig mer eller mindre dysfunktionell i vardagen?

MH