Mot en ljusare framtid

Så här skrev jag för ett år sedan:

Jag tänkte att när jag ville starta en blogg om framtiden i Sverige och att skriva om en ljusare framtid att det passade bäst att börja när det ljusnar. Vi har passerat vårdagjämningen och går åtminstone tillfälligt mot ljuset.

Den här bloggen är tänkt att vara en del av min avsikt att föra ut tankar om hur samhället utvecklas och hur vi måste styra den utvecklingen mot de mål vi kan enas om. Den ska också handla om när något utvecklas mot något vi inte vill ha, vilket ofta händer när vi handlar fel eller står med händerna i byxfickorna och säger att vi inte kan göra något.

För ska vi skapa ett samhälle där vi vill verka och leva och där vi önskar att våra barn ska växa upp, så måste vi ta upp händerna ur fickorna och erkänna att vi alla är delaktiga, att vi alla har ett ansvar och att resultatet beror av om alla hjälper till.

I det gamla jordbrukssamhället var det synligt. Alla hade sina sysslor och åtaganden och vid skörden och nybyggen samlades alla och hjälpte till efter förmåga. Visst fanns omhändertagandet både för spädbarn och mycket gamla, men så länge du kunde resa dig var du med. Visst fanns det krafter kring byn som drog in krig och ofärd och digerdöd, så inte vill jag tillbaka till den tiden.

Men även vi behöver stoppa våra krig och digerdödar.

När industrisamhället skapade om Sverige och långsamt förvandlade jordbrukssamhället till en museiverksamhet vid sidan av de stora jordbruksindustrierna var det folkrörelserna som byggde samman människorna och fick dem att se en ljusare framtid bakom industrirök och massutslitning av människor i fabrikerna. Och visst blev det resultat och det mesta av fattigsverige är borta. Men sedan 40 år bygger vi nya samhällsklyftor och skapar nya fattigdelar och ny ofärd.

De senaste 40 åren har också folkrörelserna varit på nedgång och alltmer har ansvaret för riktningen och målen och genomförandet flyttats över på det anonyma och luddiga begreppet "samhället". För vad är i ett demokratiskt samhälle "samhället" om inte du och jag och alla andra runt omkring oss.

Det viktigaste hotet mot detta samhälle är vår passivitet, våra händer i fickorna, våra huvudskakningar som ska betyda att det är någon annans ansvar. Naturligtvis kan du och jag inte hinna med allt. Inte heller kan vi tillräckligt mycket för att göra allt. Men vi måste blåsa i visslan när vi ser fel, stanna maskinen samhället, se till att felen rättas till och fortsätta med detta tills processen går åt rätt håll.

Så länge brottslingar går fria och kan fortsätta att bryta ned vårt samhälle, så länge oskyldiga döms, så länge elever lämnar skolan utan godtagbara kunskaper med sänkt huvud, så länge människor ställs utanför, så länge vi går omkring och är rädda för och misstänksamma mot varandra, så finns det uppgifter för oss både att kräva ändringar av de vi har tillsatt för att styra alla delarna av samhället, men också uppgifter i vår närmiljö där vi faktiskt själva måste ta del.

Alla kan ta del och alla kan ta ansvar och alla behövs. Det händer att någon pekar finger och säger att vi själva är bättre. Vi har ofta ett behov av att hitta någon att hacka på för att visa att vi själva är bättre. Men den utpekade personen är ju i själva verket en bit av den viktiga förändringen mot ljuset.

Varje gång vi kan få någon att sluta äta nervösa piller för att hen inte behöver dem längre har vi gått åt rätt håll. Varje gång en passiv människa tar ansvar för något, varje gång vi har gett någon en chans att växa som människa, så har vi hjälpt en människa att hjälpa sig själv på samma gång som hen hjälpt andra.

Fortsättning följer!

Lennart Warenius