Kreativitet
i skrivande och musik har alltid varit länken som håller ihop mig och min själ.
Det är som livets toalettbesök, ett måste.
Skrivarkursen jag nyss gått och människorna jag har träffat där har inspirerat mig och gett mig motivationen och viljan att skriva varje dag. Nu är det en del av min dagsrutin, så ett stort tack till alla!
Huruvida jag fortsätter att skriva skräcknoveller nu när lilla Elias har kommit till oss, det återstår att se. Kanske tappar jag min fascination för skräck. Jag har tidigare sagt att jag aldrig någonsin skulle skriva om kärlek.
Kanske var det för att jag då inte hade upplevt det jag upplever nu och nyligen har upplevt.
Under förlossningen, när maktlösheten når svidande höjder, när man skulle kunna springa genom betongmurar och gå in i döden för henne på ett ögonblick samtidigt som man ber till alla högre makter att låta henne vila, om så bara för en lite längre stund än den som varade.
Det är maktlösheten som förändrar en i första steget.
Efter förlossningen kommer vad jag skulle vilja kalla den stora förändringen; när man inser att livet aldrig kommer bli detsamma igen, och man är inte bara okej med det; man älskar det. Och när man för första gången inser hur stark denna typ av kärlek är.
Jag ser det varje gång jag tittar på min sons lilla ansikte, varje gång han öppnar de små ögonen och, som i detta nu, när han ligger mot mitt bröst och jag lyssnar på hans små mjuka andetag. Jag ser en ny kärlek ta form som förändrar en i det andra och största och mest omvälvande steget.
STORT TACK till alla inspirerande människor och lycka till med allt ni företar er i livet!
Christoffer Andersson
Skrivarkursen jag nyss gått och människorna jag har träffat där har inspirerat mig och gett mig motivationen och viljan att skriva varje dag. Nu är det en del av min dagsrutin, så ett stort tack till alla!
Huruvida jag fortsätter att skriva skräcknoveller nu när lilla Elias har kommit till oss, det återstår att se. Kanske tappar jag min fascination för skräck. Jag har tidigare sagt att jag aldrig någonsin skulle skriva om kärlek.
Kanske var det för att jag då inte hade upplevt det jag upplever nu och nyligen har upplevt.
Under förlossningen, när maktlösheten når svidande höjder, när man skulle kunna springa genom betongmurar och gå in i döden för henne på ett ögonblick samtidigt som man ber till alla högre makter att låta henne vila, om så bara för en lite längre stund än den som varade.
Det är maktlösheten som förändrar en i första steget.
Efter förlossningen kommer vad jag skulle vilja kalla den stora förändringen; när man inser att livet aldrig kommer bli detsamma igen, och man är inte bara okej med det; man älskar det. Och när man för första gången inser hur stark denna typ av kärlek är.
Jag ser det varje gång jag tittar på min sons lilla ansikte, varje gång han öppnar de små ögonen och, som i detta nu, när han ligger mot mitt bröst och jag lyssnar på hans små mjuka andetag. Jag ser en ny kärlek ta form som förändrar en i det andra och största och mest omvälvande steget.
STORT TACK till alla inspirerande människor och lycka till med allt ni företar er i livet!
Christoffer Andersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar