Betraktelser

Jag kliver på tunnelbanan tidigt en söndagsmorgon. Många jag möter på vägen till arbetet eller på tunnelbanan är på väg hem efter en helkväll på krogen. Kvinnor som skrattande vinglar fram med klänningar och med skyhöga klackar. Män med kostym och slips. De har ätit middag på krogen, varit på bio eller på teater. Nu har de sin varma säng som enda tanke i huvudet.

Jag kliver av i city. Där finns inte bara festklädda eftersläntrare på väg hem från lördagens krogrunda. Där finns också en helt annan sida av Stockholm. Där finns mannen som sover nedanför en trapp på en ituriven pappkartong med enbart en tunn filt över sin magra kropp. Hur många år sedan var det sedan han gick på teater eller åt en tre rätters? Vem säger några vänliga ord av medmänsklighet till honom under de tidiga morgontimmarna? Vem tröstar eller bjuder på en kopp kaffe till en ensam kvinna som sover under en bro med ena ögat i taget av rädsla för övergrepp? När gick hon och såg en film på bio senast?

Mannen som alltid talar med någon som inte finns mer än inuti hans förvirrade huvud. Vem vågar fråga honom hur han egentligen mår? När drack han en kopp kaffe och åt en ostfralla senast?

Skyndsamt går vi förbi dessa medmänniskor som en gång varit och levt som dig och mig. Vi hoppas på en kall vinter med mycket snö.Vi slår ner blicken och låtsas som de inte finns mer än som siffror i statistiken.

 

A.K.E