Madiba - en förebild som når även svenska hjärtan?

Igår hölls en gigantisk minnescermoni av Nelson Mandela som avlidit efter en lång tids sjukdom i en ålder av 95 år. Hela världen sörjer och hyllar denna människa som har betytt så mycket för så många och som har personifierat frihetskamp, rättvisa och demokrati. För mig förkroppsligade han och hans kamp Astrid Lindgrens citat ifrån Bröderna Lejonhjärta: "Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan."

Alla världens ledare åkte för att hedra Madiba på hans minnescermoni, vackra tal hölls av stora ledare, ord om mod, frihet och demokrati. Ord om att föra hans livsverk, hans legacy, vidare. Jag tänker på honom och ler. Vid tanken på en människa och ledare som verkligen levde och dog med sina ideal intakta. Tanken på någon som inte ansåg kampen om frihet, värdighet och rättvisa vara en naiv dröm, som de flesta politiker och makthavare verkar göra idag. Tanken på att mänskliga ideal fortfarande spelar någon roll, att de inte kan bytas mot en tillräckligt dyr statuspryl eller en tillräckligt creddig social position. Jag beundrar verkligen Madiba, av hela mitt hjärta. Av hela mitt svenska, västerländska hjärta. Jag byter vårat svenska politiska avslagna klimat mot frihetskamp any day! Varför inte imorgon?

För vad offrar folk inte för pengar idag? För kapitalet? Stora kamper tycks bara utkämpas i andra länder. Här i Sverige, i väst tycks man ha gett upp.

     Konsumismen har segrat, ackumuleringen och vinsterna är det enda som har betydelse.

Människovärde har blivit en slaskvara, något man kan täppa igen hålen med när den politiska retoriken spricker i sömmarna, för att dölja att Reinfeldt och hans crew egentligen inte bryr sig om människorna. Han bryr sig inte om oss!

     Aldrig har väl människor varit så ensamma i Sverige som idag, så utelämnade till sitt eget skapade öde (din egen lyckas smed). Så individualiserat, utan solidaritet. Därför känns det så tomt efter en sådan uppriktigt varm människa som Madiba. Det ekar tomt på jorden utan en människa som honom!

Själv sitter man kvar i landet där Sverigedemokraterna varje dag skriver sjuka saker i media, om människor som alla bor på samma planet. Som om vi vore så olika? Som om inte alla människor bara vill bli älskade? Som om inte alla människor blir rädda? Som om inte alla människor sörjer när någon dör? Som om det går att göra skillnad?!

     Medan hela världen hyllar en frihetskämpe, talar Sverigedemokraterna om vem som är svensk. De kan inte ha läst Bröderna Lejonhjärta när de var små? Eller så glömde de bort, någonstans på vägen, hur man gör när man älskar.

Jag försöker istället tänka på de 27 år Mandela satt i fängelse, för sitt folks skull. För att alla människor skulle ha samma rättigheter. För att motverka rasismen. Jag tänker även på Rosa Parks som vägrade flytts sig från de vitas plats på bussen. Jag väljer att tänka på dessa modiga människor, som står upp för rättvisa, för alla människor! Väljer att tänka på det, här i Sverige, där inte bara vädret är kallt. Jag väljer att TRO på mänskligheten.

Tänk om bara världen kunde gå samman som de gjorde vid avskedet av vår älskade Madiba. Vilka storverk man hade kunnat uträtta! Vilken kärlek, vilken kraft, vilket engagemang!

    

Ännu lyser dock hoppets stjärna stark. Vi blev alla påminda vid minnet av Madiba! Hoppet, det är det sista som lämnar människan. Och det är fortfarande många som hoppas! Och jag, jag har kvar mina stora ideal om jämlikhet och rättvisa, om människovärde. Så naiv är jag.

R.I.P Madiba - your legacy will live on!
Susanna