Havstulpaner och den försvunna bikinin

Som att plötsligt märka att bikinin har slitits av någonstans där ute vid bryggan, helt utan varken över- eller underdelen står jag med endast det iskalla vattnet som skydd. Ingen annan anar någonting, hur kan dom inte ha sett någonting?

Dom simmar alldeles för nära och vägrar försvinna därifrån. Jag håller mig krampfullt över brösten för att täcka det som täckas kan av mina skakande händer. Jag måste därifrån! Det är ganska nära till stranden men där ligger dom på rygg och solar, njuter av den vackra dagen så som man borde. Åt andra hållet sträcker sig vattnet milslångt utan stop. Den mjuka sandbottnen blir allt mer stenig under mina fötter ju längre jag står tills den till slut förvandlats helt till havstuplaner som skär djupt in i mina trampdynor. I min krampaktiga hållning känner jag hur benen blir mer och mer okontrollerbara i sina skakningar. Vattnet är iskallt, varför åker inte folk härifrån och hur kan dom vara så oberörda? I en cirkel runt mig börjar vattnet färgas rött av blodet från mina sönderskurna fötter, det gör så outhärdligt ont att jag får svårt att andas. Försvinn! Försvinn! Försvinn!!! Jag vill skrika rakt ut men får inte fram ett ljud.

Ibland har jag rusat upp gråtandes, naken och lämnat blodspår efter mig längs hela min flyktväg därifrån. Ibland har jag sjunkit ihop till en boll av smärtan och hamnat helt under vattenytan vilket även det har undgått de flesta. Nere på bottnen kramar jag om mina knän, skakar av olust och tillåter mig själv att gå sönder inuti. Smärtan tar vägen ut genom tårkanalerna och blandas fort med vattnet och gör det hela ogjort. Nere på bottnen simmar dom över mig, runt mig och alldeles, alldeles för nära inpå.

Ibland står jag kvar och försöker acceptera smärtan som skär upp igenom hela kroppen och försöker tro på vad jag har fått inmalt i huvudet på KBT:n, efter toppen kommer dalen. Tanken att vattnet plötsligt skulle försvinna och jag står kvar i mitt nakna och blodiga jag är någonting som jag i allra högsta grad riskerar i valet att inte fly. Till åtlöje för resten av de påklädda badgästerna måste jag försöka vara okey med situationen och bara invänta att skärsåren under fötterna självläker och att bikinin växer tillbaka från intet.

Många ställer ofta frågan: ”vad är det värsta som kan hända?” med ett snett leende som ett halvhjärtat försök att förstå. Ofta helt utan intresse i att förstå utan mest för att lösa situationen. Så vilket av alternativen är vettigast? Min KBT-psykolog väljer alternativ nummer tre, den självsäkre väljer alternativ nummer ett- för vem bryr sig om vad andra tycker? Jag själv väljer allt för ofta nummer två. Jag varken flyr eller stannar utan väljer istället att försöka göra mig osynlig för jag bryr mig om vad andra tycker och tänker. Mest så vill jag inte se deras blick när de till slut ser att någonting är fel.

En panikattack i symbolik för att göra det så begripligt det går, ändå är orden för knappa, alltid för knappa!


Elin H