H |
ögt uppe över trädtopparna sitter jag på min balkong. Vind och regn når mej inte för den är inglasad. Den tidigare med betongräcken var lite skräckinjagande. Lite svindel kunde jag känna, lite som om man inte har fötterna på marken. Nu är balkongen lite större än tidigare. Solen strålar in med all sin kraft tidigt på morgonen i öster. Och med den värmen så här års. Härifrån kan jag följa växlighetens nymornande, hur knopparna i träden sväller för att övergå i blom. Fåglarna har haft bråda dagar att hitta en partner och bygga sina bon. Om jag bara kopplar av är det trevligt att bara iaktta.
Här ifrån på sjunde våningen, ser jag över stadsfjärden till Arnö. Väldigt mycket skog är avverkad för det var inte möjligt att se strandremsan och alla hus som nu byggs, för bara något år sedan. Väldigt nära mej ligger Fransiskusgården på kullen. När vinden blåser åt mitt håll hörs kyrkklockans klingande. Det känns rofyllt och tryggt.
Strax bakom står de högsta husen i Nyköping, Twin Tower. De kanske bara kallas höghusen i Rosvalla, de är röda och alla har inglasade balkonger. De ska vara stora! Det är normen numer att få det där lilla extra rummet, en liten trädgård i miniatyr med växter och korgmöbler. Jag kan tycka att de kunde stå någon annanstans med tanke på att fotbollsplanen är granne med allt vad ljud det tillför.
Om jag sen blickar mot öster syns vattenångan som stora moln ur skorstenarna från SSAB i Oxelösund. Kraftfullt är det också när eldslågorna slår upp mot den mörka kvällshimmelen. Det som jag inte ser men som finns där är hela Östersjön. Eftersom jag är en ö-människa är behovet att veta att det finns hav stort. Ibland åker jag ner till Oxelösund bara för att insupa havsdoften och känna lugnet att se vattnet. I vardagen räcker det långt med Nyköpingsån.
Min kära inglasade balkong är en tillgång hela året. Jag trivs gott och hoppas på att vi får ett långt liv tillsammans.
Renée Norrby
Maj -11
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar