En solskenshistoria om en katt!

Djurvanvård, är inte det bland det värsta som finns? Jag tänker dela med mig av en liten historia som nyligen har ägt rum.



Före behandling.

I höstas var det en ung kille, som vi kan kalla för Niklas, som skaffade sig en katt. Han tänkte nog dock inte på vilket ansvar det skulle bli. För det första åkte han bort väldigt länge under vissa perioder på jobb, då fick en vän till mig ta sig dit för att ge katten mat och vatten. Hon kunde dock inte sitta där längre stunder så katten var ensam största delen av dygnen. Min vän såg under den perioden att katten inte mådde allt för bra fysiskt med rinniga öron och dålig hörsel och hon erbjöd sig att ta katten till veterinären mot att han betalade själva veterinärkostnaden. Han tyckte inte det behövdes, då hotade hon honom med polisanmälan för vanvård av djur, då blev Niklas väldigt arg och sa att han tyckte att hon lade sig i för mycket. Dom blev osams och hon träffade inte katten mer på några veckor. Hon väntade med anmälan i hopp om att han snart skulle inse att katten behövde vård.   

Tiden gick och en annan person som varit och gett katten mat sa då att katten verkligen inte mådde bra nu. Och tillslut en dag  efter en hel del övertalning gick Niklas med på att min vän fick ta katten till veterinären och att han betalade besöket. (Han sa att han själv inte hade tid att göra det.)

Hos veterinären kom man fram till att katten hade extremt mycket skabb i öronen, därav att hon haft dålig hörsel. Så veterinären fick rensa öronen sen fick hon medicin till behandling. Vid det här laget hade Niklas insett att han kanske inte klarade av att ha en katt så han sa att min vän fick ta över henne. Min vän har dock både hund och katt hemma redan så denna katt var tvungen att bli frisk från skabben först och så var hon tvungen att steriliseras. Han gick med på att betala det också.

Återbesöket två veckor senare visade att skabben fortfarande var kvar så ytterligare en behandling sattes in och på tredje återbesöket var katten äntligen fri från skabben.  Då bokades steriliseringen in och den gick bra, men vid återbesöket när stygnen skulle tas bort upptäckte veterinären att katten fått kattklamydia istället. Det är smittsamt så katten kunde fortfarande inte flytta in hos min vän.

Efter behandling.

Han kunde dock inte ta sig tid och ge behandligen till katten och min vän hade inte möjligheter att ta sig till honom tre gånger om dagen för att ge behandling själv så efter några veckors funderingar valde hon att ta hem katten till sig och att hon fick bo isolerad från dom andra djuren inne på hennes rum under behandlingstiden på sju dagar.  

Det är vi alla inblandade tacksamma för att hon gjorde för nu är det en pigg och frisk katt som anpassat sig bra till sitt nya hem. Efter behandlingen mot kattklamydian har hon bara behövt ett till besök hos vetrinären och det var för att klippa en tova i pälsen som inte gick och reda ut efter som pälsen inte heller var välvårdad från innan.

Denna lilla katt, Skruttan, har nu alltså varit på sex veterinärbesök och kostat cirka 4600 kronor totalt under några månader. Men pengar är ingenting mot att man vet att hon har det bra nu.  

Rebecca Klaesson