En stilla betraktelse
Varför ska allt gå så fort? Jag förundras alltid över folk som spurtar för allt vad de är värda för att hinna med t-banan eller bussen. Precis som om det inte skulle komma någon mer t-bana eller buss den dagen.
I rusningstrafik kommer alltid nästa tåg eller buss oftast inom 5-10 minuter. Är det så lång tid att vänta?
Med en jagad blick rusar sprintern fram. Kappor, jackor och väskor fladdrar runt personen. Det gäller som medtrafikant att ta ett steg åt sidan för att inte bli omkullvräkt eller nertrampad.
För länge sedan, när attachéväskorna var populära, användes väskan som en bulldozer. Det gjorde väldigt ont att få en smäll i knähöjd. Som tur är förekommer inte den varianten längre.
Attachénissarna har väl dött ut eller så har de bytt ut väskorna mot andra alternativ.
Stackars människor, nu har det gått för långt. Hjärtinfarkten är nära.
Ett annat fenomen är den japaninspirerande miljön med överfulla vagnar i t-banan.
Det gäller att göra sig så ihopknycklad som möjligt och en lätt traumatisk känsla infinner sig snabbt av att sitta fast i ett skruvstäd.
Jag älskar alla termins- och sommarlov för då är jag aldrig ledig utan föredrar att jobba och i lugn och ro kunna ta mig till jobbet och dessutom utan problem få en sittplats.
Apropå sittplats, så har vi en till variant av sprinter. Den som inte lämnar plats åt avstigande utan hänsynslöst rusar in och slänger sig ner på en plats och sedan sitter med en nedlåtande min och flinar åt de som inte har fått någon sittplats. Rovdjursinstinkten lyser intensivt i deras ögon.
Ibland känns det skönt att få komma bort från storstadspulsen och hämta andan för att sedan komma tillbaks till myriadströmmarna efter att ha fått ett brejk från eländet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar